Efter livegenskapens avskaffande i Ryssland 1861 strömmade jordlösa ryssar till Centralasien, där de kom att dominera bomullsindustrin. Skördarna förbättrades genom bevattningskanaler, och nomadernas mark beskars kraftigt av nyodlingar. Genom utbyggnad av järnväg, postväsen och telegraf knöts ekonomin allt fastare till centrala Ryssland. Stor betydelse fick den 140 mil långa järnvägen från Kaspiska havet till Samarkand.
Slaveriet avskaffades i Turkestan och rättsskipningens värsta avarter bekämpades. Med ryssarna kom också nya impulser som väckte unga intellektuellas intresse för modern vetenskap, nationell identitet och politiska fri- och rättigheter. Det gav upphov till en rörelse av unga reformsinnade centralasiater som kallades djadider, nytänkare.
Men för den stora folkmajoriteten medförde inte den ryska närvaron någon förbättring. Den tusenåriga nomadkulturen hotades när alltmer mark odlades upp. Motståndet mot ryssarna tog sig bland annat uttryck i blodiga oroligheter i Ferganadalen 1898 och ett uppror 1916 i protest mot rekryteringen till tsarens styrkor under första världskriget.
Den kommunistiska revolutionen i Ryssland 1917 ledde till inbördeskrig. I Tasjkent upprättade ryska arbetare och soldater ett styrande råd, en sovjet. Revolutionärt sinnade muslimer skapade tillsammans med djadider i Kokand en självständig regering, som senare brutalt slogs ned av sovjeten. Det ledde till framväxt av en gerillarörelse, basmatji, som i flera år bekämpade de nya makthavarna. Efter bolsjevikernas seger i inbördeskriget delades Turkestan upp 1924. Uzbekistan blev en sovjetisk delrepublik, styrd av det lokala kommunistpartiet enligt direktiv från Moskva. Därmed blev Uzbekistan för första gången en geografisk och politisk enhet. Sina nuvarande gränser fick republiken 1936, då Karakalpakstan överfördes till Uzbekistan från Ryssland.
Den nya republikens första decennier präglades av svåra umbäranden. Inbördeskriget hade kraftigt decimerat befolkning, boskap och odlingsbar mark. Under ledning av Fajzulla Chodzjajev, som kallats republikens grundare och ”Uzbekistans Lenin”, bedrevs kamp mot analfabetismen, men när Josef Stalin kom till makten i Moskva hårdnade centralmaktens hållning. Kollektivisering genomdrevs med brutala metoder, jordbrukets produktion minskade och svår hungersnöd följde 1932-1933. I slutet av decenniet rensades uzbekiska kommunistledare och intellektuella ut. Chodzjajev ställdes inför rätta och arkebuserades. En stor del av Centralasiens befolkning fick sätta livet till på grund av svält och förföljelse 1920-1945. Samtidigt placerades ryska partifunktionärer på nyckelposter i det uzbekiska kommunistpartiet.
Landet industrialiserades enligt centralt utarbetade femårsplaner och samtidigt satsades ytterligare på bomullsodling. Under andra världskriget flyttades hela industrier från europeiska delar av Sovjetunionen till Uzbekistan, som därmed fick uppleva en period av stadig ekonomisk tillväxt.
Parallellt med industrialiseringen gjordes stora satsningar på läsundervisning. Regeringen byggde också ut kommunikationer och hälsovård. Kvinnan skulle frigöras från sin traditionella roll, medan religionen och den muslimska kulturen bekämpades. Lagstiftningen sekulariserades och kontakter med den övriga muslimska världen beskars. Moskéer och religiösa läroanstalter stängdes och de troende fick samlas i hemlighet.
Under andra världskriget ändrade Stalin taktik och försökte vinna stöd genom att hänvisa till folkets religion. En viss religiös aktivitet tilläts och i Tasjkent tillsattes en andlig ledare, mufti, för Centralasien.
Läs i Landguiden om Uzbekistans historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
