Konkurrensen om kontrollen över handeln ledde ofta till stora konflikter mellan de europeiska staterna. Den nya tidens krig utkämpades inte bara i Europa, utan även på världshaven och i de nya kolonierna.
Europas kungariken började förändras till nationalstater
Från början av 1500-talet till slutet av 1700-talet genomgick det europeiska samhället kraftiga förändringar. Statsmakten centraliserades i många länder runt om i Europa och nationalstater formades. Den politiska utvecklingen ledde till att det förekom en ständig maktkamp mellan Europas stormakter.
För att en regering skulle inta en respektabel plats bland Europas statsmakter krävdes stora resurser. Det var därför viktigt att ha en pålitlig stab av statliga ämbetsmän som kunde samla och fördela landets tillgångar. Därtill behövdes en stark krigsmakt som kontrollerades av staten. En respektabel stat skulle också ha en kår av diplomater som kunde sköta kontakten med andra stater - viktigt var att värva allierade och splittra motståndarna.
Något förenklat kan man säga att Spanien var den starkaste europeiska stormakten under 1500-talet, Frankrike under 1600-talet och Storbritannien under 1700-talet.
Kyrkans makt minskade
Även på det idémässiga planet skedde stora förändringar under perioden. Vid 1500-talets början hade en ny världsbild växt fram där jorden inte längre var universums mittpunkt. Kyrkans makt hade minskat och folk intresserade sig mer för livets goda möjligheter och mindre för vad som hände efter döden. Samtidigt höjdes kritiska röster i Nordeuropa som protesterade mot kyrkans makt och inskränkthet. Vågen av protester ledde till att kyrkan reformerades i flera länder i norra Europa. Kyrkan i Västeuropa som tidigare fungerat som en stark och mäktig enhet splittrades därmed i två grenar – katolicismen och protestantismen.
Sammantaget blev många av de händelser och förändringar som skedde under den här tiden så epokgörande att perioden ofta kallas för ”nya tiden”.
