Området där Eswatini i dag ligger har sannolikt varit bebott i över hundratusen år. Det finns rika lämningar från folkslagen san och khoikhoi. För 2000 år sedan vandrade bantufolket swazi in norrifrån och bildade så småningom ett kungadöme. Den nuvarande kungaätten Dlamini tros ha anor tillbaka till 1400-talet. På 1800-talet tog britter och vita afrikander från Sydafrika, kontrollen över området.
De äldsta stenverktygen som man funnit i dagens Eswatini kan vara så gamla som 250 000 år. Flera fynd tyder därefter på mänsklig verksamhet i området för cirka 100 000 år sedan och det finns tecken på att invånare utvann röd och svart hematit (även kallad blodstensmalm) i Ngwenyamassivet för 42 000 år sedan. Malmen, som är en järnoxid, användes för utsmyckning. Detta anses vara ett av de äldsta spår av stenbrytning som påträffats i världen.
Arkeologer har också hittat många fynd som sträcker sig ungefär 20 000 år tillbaka från folkgrupperna san och khoikhoi. San brukar beskrivas som samlar- och jägarfolk, medan khoikhoi även ägnade sig åt boskapsskötsel och jordbruk. Klippmålningar som beskriver dessa folkgruppers vardag finns över hela Eswatini.
Swazierna, som i dag utgör en stor majoritet av befolkningen, började söka sig till regionen för cirka 2 000 år sedan. De vandrade in norrifrån, tog sig över floden Limpopo och slog sig först ned i nuvarande Moçambique. Kungadynastin Dlamini, som styr Eswatini i dag, räknar sina anor till åtminstone 1400-talet. I mitten på 1700-talet ska kung Ngwane III ha lett sitt folk vidare över Lebombobergen till det som i dag är Eswatini.
På 1800-talet började europeiska kolonisatörer från de omgivande kolonierna, främst britter och vita sydafrikaner med nederländskt ursprung så kallade afrikander, att lägga beslag på mark tillhörande kungariket. De vita kolonisatörerna var främst ute efter nya betesmarker till sin boskap. Efter hand fick afrikander från Transvaal i nuvarande Sydafrika den faktiska makten, även om kungahuset bestod.
Efter det sydafrikanska inbördeskriget (1899–1902) tog britterna över området från afrikanderna. Landet utropades till protektorat och fick så småningom samma status som dåtidens Basutoland (Lesotho) och Bechuanaland (Botswana). Kungen satt alltjämt kvar vid makten. När de nya kolonisatörerna började utkräva skatt från den inhemska befolkningen tvingades många swaziska män att ta arbete i de sydafrikanska gruvorna för att kunna betala skatten.
Sydafrikanerna tryckte på för att införliva kungadömet i Sydafrika, men så skedde aldrig och försöken skrinlades helt efter Nationalistpartiets valseger 1948 (se Sydafrika: Äldre historia).
Swaziernas frigörelse från britterna tog fart på allvar 1962 när det radikala arbetarpartiet Ngwanes nationella befrielsekongress (NNLC) bildades. NNLC strävade efter att göra området till en konstitutionell monarki. Den swaziska kungen Sobhuza II svarade med att bilda ett kungavänligt och traditionalistiskt parti, Imbokodvos nationella rörelse (Imbokodvo National Movement, INM).
En ny författning antogs 1963 som gav landet begränsat självstyre.
Som en förberedelse inför landets fulla självständighet genomfördes ett parlamentsval. Valsystemet utformades så att nästan samtliga platser i parlamentet gick till INM. Det blev upptakten till decennier av motsättningar mellan kungatrogna traditionalister och grupper som vill demokratisera landet – motsättningar som präglar landets politik än i dag.
Den 6 september 1968 blev kungadömet Swaziland en självständig nation.
Läs i Landguiden om Eswatinis moderna historia från 1962 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
