Sikhismen är en indisk monoteistisk religion med drag från hinduismen.
En monoteistisk religion
Inom sikhismen tror man på en monoteistisk och allsmäktig Gud. Här finns dock även tanken på karma, men till skillnad från hinduismens och buddhismens syn på karma får man skörda det som såtts (sona sina gärningar) under tiden man lever. Vad som händer efter döden vet man ingenting om.
Kastsystemet tar man avstånd från eftersom varje sikh är jämlik. Inom sikhismen finns heller inget prästerskap. Man tillämpar varken bilddyrkan eller pilgrimsfärder.
Sikherna beundrar rättvisa och lojalitet och föredrar ett aktivt liv framför det hinduiska idealet med asketism och avhållsamhet.
Sikhismen förekommer främst i Indien och i några av dess grannländer (se karta).
Gurus har en central betydelse inom sikhismen
Ordet sikh betyder lärjunge. Att undervisas av en mästare, en guru, spelar en central roll i sikhismen. Den allra första gurun hette Nanak (1469-1538) och det var han som grundade religionen. Nanak var ursprungligen en hindu från byn Talwandi i Pakistan men han kom att påverkas mycket av islam. Han menade att det i varje religion finns en sanning och även att Gud har många namn. Det enda som spelar någon egentlig roll är kärleken till denna enda Gud, som finns överallt. Man ska lära sig att känna igen och komma ihåg hans namn. Detta gör man genom att sjunga, meditera över och tänka på gudsnamnet eftersom man då befrias från jag-fixeringen och istället förenas med Gud.
Guru Nanak reste runt mycket i Indien och undervisade människor i hur de skulle leva för att komma närmare Gud. Han lärde dem vikten i att hjälpa andra. Detta kallas sewa och innebär att man t.ex. kan hjälpa någon utan att ta betalt för det eller att skänka pengar. Ett exempel på det är att en sikhisk affärsinnehavare kan skänka mat till veckans måltid i gurdwaran. Andra kanske driver dagcenter för äldre eller yngre, för att på så sätt dra sitt strå till samhällsstacken.
En sikh visar sin tro genom att utföra sewa. Guru Nanak var i själva verket den första av tio guruer. Den nuvarande skulle utse nästa, men detta bröts av den tionde gurun i ordningen – Govind Singh (1666-1708), som sa att det inte skulle komma fler gurus i mänsklig gestalt. Han fastställde istället att Adi Granth, en bok, skulle bli hans efterträdare och nästa guru. Detta har man levt efter alltsedan 1708, och man betraktar den fortfarande som en guru och vägledare.
De sju 'budorden'
1. Det finns bara en Gud. Dyrka och be till den ende Guden och inte till någon annan.
2. Kom ihåg Gud, arbeta hårt och hjälp andra.
3. Gud tycker om ärligt arbete och uppriktigt liv.
4. Inför Gud är ingen svart, vit, rik eller fattig. Det är dina handlingar som gör dig god eller ond.
5. Män och kvinnor är lika inför Gud.
6. Älska alla och be för det goda hos alla.
7. Var vänlig mot människor, djur och fåglar.
Trosbekännelsen
Den trosbekännelse sikherna använder sig av kallas Mool-mantrat och är den första heliga sången Guru Nanak skrev. Mantrat inleder varje kapitel i Adi Granth. Moolmantrat lyder:
"Det finns bara en Gud. Sanning är hans namn. Han är Skaparen. Han känner ingen fruktan. Han känner inget hat. Han existerar utanför tid och rum. Han har nått upplysningen och dör inte. Han upplevs genom guruernas nåd."
Litteratur:
David Dalton, This is my faith, Octopus Publishing Group, 2012
Nikky-guninder Kaur Singh, Sikhism, I.B.Tauris & Co Ltd, 2011
Text: Leif Löwegren, utbildad teolog och gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi
