Européerna anländer
Sjöfararen Christofer Columbus seglade förbi Guyana 1498 på sin tredje resa till Nya världen. Engelsmännen försökte grunda samhällen i Guyana i början av 1600-talet, men holländarna var de första européerna som bosatte sig permanent där.
Med ett fort vid floden Essequibos utlopp lade Holländska Västindiska Kompaniet 1616 grunden till den första kolonin. Snart fanns holländska (nederländska) bosättningar också vid Demerara- och Berbice-flodernas mynningar. Holländarna handlade med ursprungsbefolkningen och anlade plantager på kustslätten och längs floderna. För att sköta plantagerna importerade de slavar från Västafrika. På 1700-talet dikade holländarna ut stora mangroveträsk längs kusten och byggde fördämningar och kanaler efter förebild från hemlandet. Man odlade kaffe och bomull, och från 1820 socker.
Britterna tar över kolonin
Kontrollen över Guyana växlade mellan holländare, britter och fransmän från 1775 och fram till 1814, då Storbritannien fick det slutliga herraväldet. 1831 fördes kolonierna Essequibo, Demerara och Berbice samman till Brittiska Guyana.
Slavarna behandlades illa. Under 1600- och 1700-talen rymde tusentals in i regnskogen där de anlade bosättningar sida vid sida med ursprungsbefolkningen; dessa förrymda slavar och deras ättlingar kom att kallas maruner. Slavuppror förekom; i Berbice tog slavar över plantager 1763 under slaven Cuffys ledning. Under några månader kontrollerade de nästan hela kolonin tills revolten slogs ned och ledarna avrättades. Cuffy är i dag en av Guyanas nationalhjältar. Läs mer om slavhandeln >
Handeln med slavar förbjöds 1807, och 1834 avskaffades slaveriet. Eftersom de frigivna före detta slavarna inte ens mot betalning ville fortsätta att arbeta på plantagerna, hämtade britterna hundratusentals kontraktsarbetare till Guyana, framför allt från Indien. Många av dessa accepterade erbjudanden om land istället för återresa när kontraktstiden var slut. Systemet med kontraktsarbete förbjöds 1917.
Politiska partier bildas
Efter andra världskriget fick Guyana visst självstyre. Två män framträdde som under lång tid skulle sätta sin prägel på landets politik: Cheddi Jagan, son till en indisk plantagearbetare, och Forbes Burnham, som kom från den svarta medelklassen. Tillsammans bildade de Guyanas första massbaserade parti, det vänsterradikala Folkets framstegsparti (PPP). Jagan blev partiets ledare och Burnham dess andreman.
PPP vann det första allmänna valet 1953, men britterna upphävde författningen och tillsatte en provisorisk regering, eftersom de (och USA) uppfattade Jagan som en marxist med band till Sovjetunionen. Inför nästa val, 1957, bröt sig Burnham ur PPP och bildade ett eget parti, Folkets nationalkongress (PNC). Merparten av PPP:s svarta sympatisörer övergav partiet men indierna, som nu var fler än de svarta, stannade kvar, och PPP vann åter. Från och med denna tid har en etnisk skiljelinje mellan indier (indoguyananer) och svarta (afroguyananer) löpt genom politiken.
Läs i Landguiden om Guyanas historia från 1961 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
