Även inom den katolska och ortodoxa kyrkan samt i protestantiska kyrkor (de som inte har baptistisk inriktning) förekommer vuxendop, även om barndop är det vanligast förekommande. I dessa fall handlar det om människor som i vuxen ålder sökt kyrkan och inte blivit barndöpta.
Barndopet inom kristendomen är nära förknippat med läran om arvsynd. Redan under 300-talet e.Kr var arvsynden ett teologiskt begrepp inom kyrkan. I första Moseboken i Gamla testamentet bryter de första människorna (Adam och Eva) mot Guds förbud att inte äta av den förbjuda frukten. Denna förbjudna handling förde in synden i människornas liv, en slags ondska som enligt arvsyndsläran går i arv (jämför med dålig karma inom hinduismen och buddhismen).
Katolska kyrkan menar att arvsynden är ett tillstånd som varje människa föds in i. Arvsynden är därför inte en personlig synd. Dopet utplånar arvsynden och låter människan vända sig till Gud. Därför är det också viktigt att dopet sker så snabbt som möjligt efter födelsen eftersom barnet är fött in i synd. Skulle ett nyfött barn vara dödligt sjuk kan även lekmän (inte prästvigda) utföra nöddop, så att barnet inte dör i det syndfulla tillståndet.
För reformatorn Martin Luther var läran om arvsynden central. Luther menade att människan ohjälpligt föds in i synd och att enda sättet att komma till frälsning är genom tron på Gud. Luther förkastade aldrig dopet som ett sakrament eftersom Jesus själv döptes och därmed instiftade dopet som en helig handling.
Genom dopet blir barnet upptagen i den kristna församlingen som ett första steg mot den personliga tron på Gud.
Inom den ortodoxa kyrkan har läran om arvsynden aldrig varit framträdande.
Inom de baptistiska kyrkorna förkastas helt tanken om arvsynd och inom flertalet av de moderna protestantiska kyrkorna har man starkt tonat ner läran om arvsynden och att barn skulle födas in i synd.
Barndopet i den katolska kyrkan och i de protestantiska kyrkor som inte är baptistiskt inriktade, sker genom att prästen öser vatten över barnets huvud.
I den ortodoxa kyrkan sänker prästen ner hela barnet i dopfunten. I den katolska och ortodoxa kyrkan efterföljs vattenceremonin dessutom av att barnets huvud, öron, näsa och bröst smörjs med välsignad olja. Denna ceremoni kallas för krismering.
Konfirmationen - en bekräftelse av dopet
I den katolska kyrkan (liksom i den ortodoxa) är konfirmationen ett sakrament och kan ses som en förlängning av dopet. Genom konfirmationen bekräftar den som konfirmerar sig inte bara dopet utan också tron på Gud.
I den ortodoxa kyrkan utgör krismeringsritualen - när barnet smörjs med olja i samband med dopet (se ovan) - en bekräftelse av dopet och innebär att barnet samtidigt blir konfirmerat.
Eftersom konfirmationen är en förlängning av dopet är det avgörande att den som konfirmerar sig är döpt. Är man inte döpt och vill konfirmera sig så måste man först låta vuxendöpa sig. Det gäller inom både den katolska och den evangelisk-lutherska kyrkan.
I den katolska kyrkan sker konfirmationen efter att den blivande konfirmanden tagit sin första kommunion (nattvard) vilket brukar ske i tioårsåldern. Innan dess har barnet i regel haft konfirmationsundervisning i ca två år.
Även i protestantiska kyrkor sker konfirmationen efter en längre tids undervisning. I den Svenska kyrkan brukar ungdomar få konfirmationsundervisning i upp till ett års tid. Andra varianter förekommer också. Svenska kyrkan bjuder in till konfirmation det år man fyller fjorton.
Nattvarden - brödet och vinet blir Jesus kropp och blod
Nattvarden (även kallad kommunionen och eukaristi i den katolska och ortodoxa kyrkan) är en helig handling inom flertalet kristna kyrkor i världen.
Den katolska och ortodoxa kyrkans syn på nattvarden är att brödet och vinet blir Kristi kropp och blod efter att prästen har läst instiftelseorden (de ord som Jesus enligt Bibeln sa när han delade bröd och vin vid den sista måltiden).
Vissa protestantiska samfund, exempelvis de reformerta kyrkorna, firar nattvarden som en ren symbolisk handling och inte som ett sakrament där brödet och vinet blir Kristi kropp och blod.
Nattvarden firas till minne av Jesus sista måltid tillsammans med lärjungarna [Lukasevangeliet 22:1-23]. Sakramentet fyller flera syften. Först och främst är firandet av nattvarden ett sätt att ta emot Jesus, att ta emot förlåtelse för sina synder och bli en del av den kristna gemenskapen.
Nattvarden som firas under mässan eller nattvardsgudstjänsten inleds med att prästen välsignar vinet och brödet.
I den katolska och ortodoxa kyrkan håller man mycket hårt på att det endast är vigda präster som kan utföra sakramentet. Dessutom praktiserar den katolska och ortodoxa kyrkan slutet nattvardsbord. Med detta menas att det endast är människor som är döpta och konfirmerade i den katolska och ortodoxa kyrkan som får fira nattvard.
I den evengelisk-lutherska kyrkan är det prästen som förrättar nattvarden men inom andra protestantiska kyrkor och samfund, exempelvis de baptistiska kyrkorna, finns inga sådana krav.
Förr höll man inom den evangelisk-lutherska kyrkan hårt på att man var tvungen att vara konfirmerad för att få fira nattvard, men så är det inte längre. I Svenska kyrkan är nattvarden numera öppen för alla som är döpta.
Bikten
Bikten är ett av de sju sakramenten inom den katolska och ortodoxa kyrkan och innebär att man bekänner sina synder inför en präst som sedan ger syndernas förlåtelse. Prästen som tar emot bikten har absolut tystnadsplikt och får inte avslöja någonting som framkommer under bikten.
I katolska kyrkor finns särskilda biktbås där man som katolik kan bikta sig för en präst. I biktbåset finns en vägg med ett gallerfönster som åtskiljer prästen och den som biktar sig.
Det vanligaste är att troende katoliker biktar sig en eller två gånger om året, medan munkar och nunnor biktar sig oftare.
I ortodoxa kyrkor finns inga biktbås utan där avtalar man tid med prästen i församlingen som sedan tar emot bikten. Den ortodoxa kyrkan rekommenderar sina troende att bikta sig fyra gånger om året, men vanligtvis biktar sig ortodoxt kristna en eller två gånger om året.
Bikten har aldrig haft någon central roll inom protestantismen, men flertalet kyrkor och samfund erbjuder själavårdande samtal eller personliga samtal med en präst eller pastor som också har tystnadsplikt.
De sjukas smörjelse
De sjukas smörjelse är ett sakrament inom den katolska och ortodoxa kyrkan. De sjukas smörjelse innebär att prästen smörjer den svårt sjukes händer och panna med välsignad olja, oftast olivolja.
