Arkeologiska fynd tyder på att jordbruk bedrevs i Mexiko tidigare än någon annanstans på den amerikanska kontinenten, enligt forskarna omkring 7 000 år f Kr. Indianfolken försörjde sig på primitiva odlingar av majs, bönor, chili och squash, inhemska grödor som senare spreds över världen.Kulturerna i centrala och södra Mexiko utvecklades till de mest högtstående på kontinenten.
Omkring år 800 f Kr växte den olmekiska kulturen fram vid Tehuantepec-näsets Atlantkust. Det var den första av de indianska högkulturerna i Mexiko. Olmekerna anses i hög grad ha påverkat andra indianska kulturfolk, bland dem mayaindianerna i gränstrakterna mot Guatemala och toltekerna i Mexikodalen.
När spanjorerna under ledning av Hernán Cortés landsteg i Mexikodalen år 1519 styrdes landet av aztekerna, ett folk som invandrat norrifrån. Aztekernas rike var vidsträckt men löst sammanfogat av en rad kuvade grannfolk. Dessa såg i Cortés en chans till befrielse från aztekernas förtryck och hjälpte därför spanjorerna när de började tränga in i landet.
Den spanska erövringen av centrala Mexiko fullbordades 1521, då den siste aztekhärskaren Cuauhtémoc besegrades. Mexiko beräknas vid tiden för spanjorernas ankomst ha haft cirka 20 miljoner invånare. Några generationer senare fanns det kanske en tiondel så många kvar. En huvudorsak var att indianerna saknade motståndskraft mot sjukdomar som européerna förde med sig, men dödligheten förvärrades av att indianernas kultur och sociala ordning slogs sönder och att de tvingades arbeta under slavliknande förhållanden.
Kolonin, som år 1535 blev vicekungadömet Nya Spanien, växte genom nya erövringar och kom så småningom att omfatta en yta mer än dubbelt så stor som dagens Mexiko.
Med spanjorerna kom också den katolska kyrkan, vars missionsarbete omvandlade Mexiko i kristet-västerländsk riktning, dock med starka indianska särdrag. Samtidigt bromsade den spanska kolonialpolitiken Mexikos ekonomiska utveckling. Erövrarna plundrade aztekerna på guld, lade under sig landets rika silverfyndigheter – från 1600-talet blev Mexiko världens ledande silverproducent – och fraktade hem rikedomarna, som bidrog till att göra Spanien till en stormakt.
Den indianska arbetskraften behandlades hänsynslöst i gruvorna och på de storgods, haciendas, som de spanska erövrarna, conquistadorerna, upprättat i de bästa jordbruksområdena. En stor del av godsen ägdes dock av kyrkan, som gav indianerna ett visst skydd mot kolonialmaktens förtryck. Kolonialpolitiken ledde även till motsättningar inom den vita befolkningen, som bestod av inflyttade spanjorer och vita som var födda i Mexiko, kreoler. Spanjorerna hade monopol på handeln, och kreolerna var utestängda från högre statliga och kyrkliga ämbeten.
Spaniens försvagning under Napoleonkrigen i början av 1800-talet utnyttjades av självständighetsrörelser i kolonin. 1810 ledde prästerna Miguel Hidalgo y Costilla och José María Morelos en öppen revolt mot kolonialmakten. Frigörelsekriget pågick till 1821, då Spanien erkände det självständiga Mexiko. Efter självständigheten bröt sig Mellanamerika ur Mexiko, som dock lyckades erövra gränsprovinsen Chiapas från Guatemala. Det nya landet styrdes de första åren av en av upprorsledarna som utropade sig själv till kejsare, men 1824 blev Mexiko republik.
Genom 1824 års författning fick Mexiko en federal struktur med indelning i delstater och territorier efter mönster från USA. På 1830-talet antogs en mer centralistisk författning, vilket ledde till att Texas, med en stor anglosaxisk befolkning, förklarade sig som oberoende. När Texas 1845 annekterades av USA ledde det till krig mellan Mexiko och USA. Mexiko förlorade kriget och fick i fredsuppgörelsen 1848 avstå omkring hälften av sitt territorium, som idag utgör USAs sydvästra hörn.
Krigsförlusten banade väg för en reformperiod, La Reforma, som syftade till att få de konservativa krafterna inom armén och kyrkan att underordna sig de civila myndigheterna. Drivande kraft i den reformvänliga regeringen från 1855 var zapotekindianen och justitieministern Benito Juárez, som idag hyllas som en landsfader. Konflikten mellan reformvännerna och de konservativa kretsarna ledde till inbördeskrig, som 1860 slutade med seger för reformvännerna.
När regeringen efter kriget inställde betalningarna av utlandslånen landsatte den franske kejsaren 1862 trupper som intog Mexico City och installerade den habsburgske ärkehertigen Maximilian som kejsare. Den bisarra episoden slutade med att en mexikansk republikansk armé återerövrade huvudstaden 1867, Maximilian avrättades och reformarbetet återupptogs under Juárez ledning.
Under La Reforma tvingades kyrkan sälja ut sin jord och därmed bröts dess ekonomiska makt. Tanken var att kyrkans mark skulle återgå till de ursprungliga ägarna, indianerna, men den köptes istället upp av rika kreoler.
Benito Juárez efterträdare Porfirio Díaz styrde Mexiko diktatoriskt från 1876 till 1911. Jorden samlades i ett fåtal plantageägares händer och all opposition kvästes. Detta fick landet att framstå som politiskt stabilt och lockande för utländskt kapital. Amerikanska och brittiska företag finansierade järnvägsbyggen och gruvbrytning, borrade efter olja och upprättade ett bankväsen.
Tilltagande missnöje med Díaz hårda regim, framför allt hos landsbygdens folk, utlöste 1910 en revolt ledd av bland andra bondeledaren Emiliano Zapata. I ett blodigt inbördeskrig störtades Díaz 1911, men den så kallade revolutionsperioden, La Revolución, varade fram till år 1917. La Revolución var ingen enhetlig process utan en rad sociala urladdningar över hela landet, oroligheter som tros ha krävt sammanlagt en miljon döda av en befolkning på omkring 15 miljoner. Under revolutionsperioden föddes en modern mexikansk självuppfattning och nationalitetskänsla.
Läs i Landguiden om Mexikos historia från 1917 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
