Romernas härkomst
Romernas historia är som ett stort pussel där viktiga bitar fortfarande saknas. Vissa forskare hävdar att utvandringen från Indien skedde mellan år 240 och år 1000, en mycket orolig tid i nordvästra Indiens och Mellanösterns historia. Numera anser många att det inte var fråga om någon massutvandring. Istället skedde den i vågor, och det fanns flera orsaker till flyttningen – krig, fattigdom, tvångsförflyttning och sökande efter bättre arbete och levnadsförhållanden.
Romerna har sedan dess isolerats såsom folkgrupp på grund av förföljelser och förvisningar, trots att de lever i många länder, inte minst i Europa.
Romernas svenska historia
Till Sverige kom de första romerna på 1500-talet. Gustav Vasa deklarerade år 1550 att ”tatarerna” måste ut ur landet. Om de gömde sig kvar skulle de straffas till ”liff och godz uthan all nådher.”
Vart de än har kommit har romerna förbjudits att slå sig ner. I Sverige har man bl.a. ända fram till början av 1970-talet tvångssteriliserat romer och tvingat romska kvinnor att göra abort – statliga brott mot mänskliga rättigheter som hade påbörjats 1934 av ”rashygieniska” skäl.
Ute i Europa har levnadsvillkoren för romer varit ännu värre. I Rumänien hölls romer som regelrätta slavar som kunde köpas och säljas ända till 1864, två år efter slaveriets avskaffande i Nordamerika.
Eftersom romerna enligt lag som gällde ända till mitten av 1950-talet inte fick vistas i Sverige, kunde de inte folkbokföras. De var i praktiken statslösa. När Gunnar Sträng 1952 deklarerat i riksdagen att romerna i landet ska ha samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som andra svenskar tog det trots det flera år innan de började folkbokföras – en förutsättning för att de skulle kunna få del av samma sociala trygghetssystem och möjligheter till utbildning som övriga medborgare. Och först måste lagen avskaffas, som sa att de inte fick bo längre tid än tre veckor på samma plats. I praktiken åtnjöt inte romer i Sverige full rösträtt förrän omkring 1960. Under de första efterkrigsdecennierna genomförde svensk polis regelbundet rikssamordnade ”zigenarräkningar” i razzialiknande former för att kunna folkbokföra landets romer.
Det finns idag ca 10 miljoner romer i världen, de flesta i Europa. I Sverige räknar man med ca 50 000 – att jämföra med ca 20 000 judar respektive samer. Till romer räknas ibland också resandefolk, vilka tidigare nedlåtande brukade kallas ”tattare”.
Sverige, romerna och Förintelsen
Hundratusentals romer mördades i nazisternas koncentrations- och förintelseläger. Till Sverige kunde de inte fly, och knappt någon annanstans heller. De var rätts- och skyddslösa. Mellan 1914 och 1954 vidmakthöll Sverige ett generellt invandrings- och vistelseförbud för romer. Endast vid tre tillfällen släpptes romer in i landet. Sveriges regering avvisade med hänvisning till lagen samtliga romska flyktingar. Därmed fick de i praktiken sin dödsdom. De greps av tyskarna och tvingades iväg till olika läger där de internerades eller mördades.När kriget närmade sig slutet skickade Sveriges regering ut Röda korset med de vita bussarna under ledning av Folke Bernadotte till koncentrationslägren. De räddade tiotusentals
dödsdömda, däribland Sofia Taikon, vars levnadshistoria gestaltas i boken Sofia Z-4515.