Angolas tidiga historia är i hög grad okänd. Forskarna vet dock att de första folken som slog sig ned i det område som idag är Angola var samlar- och jägarfolken khoi och san. De bantufolk som numera utgör en stor majoritet av landets befolkning, vandrade in långt senare. Portugiserna anlände till området i slutet av 1400-talet och 1885 blev Angola en portugisisk koloni. I mitten av 1900-talet inleddes ett organiserat motstånd mot förtrycket i kolonin. Ett regimskifte i Portugal 1974 öppnade vägen för självständighet som utropades i november 1975.
Angolas historia
ANNONS
Militärkuppen i Portugal 1926 som följdes av den diktatoriska Salazar-regimen innebar ökat förtryck i de portugisiska kolonierna. Tiotusentals angolaner flydde sitt land och i Angola ökade antalet kolonisatörer snabbt – från några tusen kring år 1910 till närmare 50 000 tre decennier senare. Många angolanska städer döptes om efter portugisiska hjältar.
Portugiserna utnyttjade lokala motsättningar i kolonin Angola och lyckades spela ut olika grupper mot varandra. Utbildade angolaner, så kallade assimilados (anpassade), var i hög grad isolerade från samhället i stort. Övrig befolkning, av portugiserna kallade indígenas (infödda), kontrollerades med hjälp av obligatoriska identitetskort.
På 1950-talet växte det politiska motståndet mot kolonialmakten. Utbildade afrikaner och mestiser (mestiços), det vill säga personer av blandad afrikansk och europeisk härkomst, hade kommit i kontakt med moderna politiska idéer som marxism och antiimperialism, bland annat genom studier i Portugal. Tidigare hade enskilda folkgrupper gjort motstånd mot den portugisiska kolonialismen, men de unga utbildade männen ville föra en kamp för alla Angolas folk. År 1956 grundade de Folkrörelsen för Angolas befrielse (MPLA).
I början av 1960-talet tilltog spänningarna. Motståndsmännen övergick till att bekämpa kolonialmakten med gerillaräder, som besvarades med hård vedergällning mot befolkningen. Många välbärgade portugiser gav sig av från landet.
Försöket att skapa ett enat nationellt motstånd misslyckades. MPLA splittrades och bakongofolket bildade 1962 en egen befrielserörelse, Nationella fronten för Angolas befrielse (FNLA). Ur denna rörelse bröt sig ovimbunduledaren Jonas Savimbi ut fyra år senare och bildade Nationella förbundet för Angolas totala befrielse (Unita). En särskild befrielserörelse för provinsen Cabinda i norr, Befrielsefronten för Cabindaenklaven (Flec), bildades 1963 men splittrades så småningom.
De rivaliserande befrielserörelserna sökte politiskt stöd utomlands. MPLA fick vapen och pengar från det dåvarande Sovjetunionen. Från de nordiska länderna, däribland Sverige, gavs bistånd till sjukvård och utbildning. FNLA fick hjälp av det dåvarande Zaire (nu Kongo-Kinshasa). Kina hade kontakter med både FNLA och Unita som fick sitt viktigaste stöd från USA och Sydafrika. Efter hand slöt de afrikanska staternas samarbetsorganisation OAU (numera Afrikanska unionen, AU) upp bakom MPLA.
Förändrad spelplan
Rivaliteten mellan rörelserna ledde till strider dem emellan, vilket försvagade kampen mot kolonialmakten. Läget förändrades helt genom militärkuppen i Portugal 1974. De nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna. I Angola var emellertid ingen av befrielserörelserna stark nog att kontrollera hela landet.
De tre befrielserörelsernas ledare lyckades ändå enas om att föra gemensamma förhandlingar med Portugal om självständighet. I januari 1975 slöts ett avtal om att kolonialstyret skulle upphöra den 11 november och att de tre grupperna skulle dela på makten i en övergångsregering som skulle ordna allmänna val.
Innan avtalet hann träda i kraft anfölls MPLA:s ställningar av FNLA, men MPLA lyckades behålla huvudstaden och driva tillbaka FNLA. Unita gav då upp sina försök att medla och inledde ett anfall för att ta Luanda med understöd av sydafrikanska soldater. Den sydafrikanska apartheidregeringen, som kontrollerade Namibia, ville ha bort MPLA då man fruktade att en MPLA-regim skulle låta den namibiska befrielserörelsen Swapo ha sina baser i Angola.
Då kriget närmade sig huvudstaden lämnade en överväldigande majoritet av de omkring 340 000 vita invånarna snabbt landet och tog med sig allt de kunde – bilar, maskiner, fabriksinredningar med mera. Annat förstördes för att inte angolanerna skulle kunna dra nytta av det.
Hårt trängd från två håll bad MPLA-ledaren Agostinho Neto det forna östblocket om hjälp. Kubanska trupper flögs från Havanna till Luanda i en luftbro med sovjetiska plan. Kubanerna lyckades driva tillbaka anstormningen. Sydafrikanerna ville inte öka sina insatser utan stöd från USA. Men Washington vågade inte, av hänsyn till opinionen både hemma och internationellt, stödja Sydafrika och dess rasistiska vita regim så öppet. Sydafrikanerna drog sig därför tillbaka i början av 1976, och kubanerna kunde tillsammans med MPLA:s styrkor besegra de rivaliserande befrielserörelserna på slagfältet.
Medan striderna pågick hade det marxistiska MPLA utropat landets självständighet på den dag som avtalats, den 11 november 1975.
Läs i Landguiden om Angolas moderna historia - från 1975 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
