Mongolerna skapade ett världsvälde
I slutet av 1100-talet lyckades en lokal stamhövding ena de splittrade nomadstammarna på det mongoliska slättlandet. Han tog sig senare namnet Djingis khan, som betyder "härskare över allt som finns mellan haven".
År 1206 invaderade mongolerna norra Kina och drog sedan vidare genom Asien. De plundrade, brände och terroriserade befolkningen där de drog fram. Vid sin död 1227 hade Djingis khan lagt grunden till det största sammanhängande rike världen dittills skådat (se karta).
Det mongoliska väldet nådde sin kulmen 1279 e.Kr i samband Kublai khans (barnbarn till Djingis khan) erövring av Songriket i södra Kina (se karta). Efter Kublai khans död splittrades det väldiga imperiet upp i olika självständiga riken. Mongolerna fortsatte emellertid sina erövringskrig även i det efterföljande seklet.
Effektiva och fruktade krigare
Mongolerna var skickliga men skoningslösa krigare och leddes av kunniga befälhavare som lade stor vikt vid militär disciplin. Deras bakgrund som nomader hade gjort dem vana vid strapatser och ett hårt liv på hästryggen. De var därför också uthålliga och skickliga ryttare som i kombination med kunnigt ledarskap gjorde dem till en effektiva krigare.
Mongolerna använde terror som vapen. De städer som inte snabbt kapitulerade förstördes helt – t.ex. Samarkand jämnades med marken 1220 – och ryktet spred sig snabbt till andra städer som var hotade av mongolerna.
Vid sin död 1227 härskade Djingis khan över ett rike som sträckte sig från Volga till norra Kina. Hans efterträdare fortsatte erövringarna och intog hela Kina.
Bagdad, det arabiska väldets huvudstad, föll för mongolerna 1258. Långt in i östra Europa nådde mongolerna, till Ungern och Polen, och enskilda ryttartrupper siktades i norra Italien.
Men det stora erövringståget mot Europa avbröts när mongolernas högste khan hastigt avled. Vissa historiker tror att mongolerna annars skulle nått ända till Atlanten. Europa var vid den här tiden svagt och splittrat, och de tvistande europeiska härskarna hade svårt att ena sig ens inför mongolernas hotande arméer.
Efter hand delades mongolriket upp genom arv. Tvister mellan olika mongolhärskare försvagade sammanhållningen. Ett efter ett gick de mongoliska rikena under.
Den siste store mongoliske erövraren var Timur Lenk. Under slutet av 1300-talet och början av 1400-talet erövrade han stora delar av Asien och Ryssland. Timur Lenk hade dock inte, likt sina föregångare, försökt bygga upp en stark statsmakt. Hans väldiga rike splittrades därför strax efter hans död 1405. Se Uzbekistans historia >
Mongolerna öppnade Sidenvägen för européerna
Mongolernas erövringar gjorde det lättare för kamelkaravanerna att ta sig fram på Sidenvägen (se faktarutan nedan). Denna handelsrutt - som band ihop Europa med Asien - hade tidigare delvis kontrollerats av araberna och därför mest använts av arabiska köpmän. Men under mongolernas styre kunde även kristna handelsmän och resenärer färdas där under beskydd av khanens soldater.
Det var under den här tiden - i slutet av 1200-talet - som italienaren Marco Polo från Venedig gjorde sin berömda resa i Asien. Han reste runt i Asien i 24 år och tjänstgjorde bl.a. hos Kublai khan i 17 år. När han sedan kom tillbaka till Europa skrev han en reseskildring där han berättade om sina upplevelser och äventyr i khanens väldiga rike.
|
LÄS MER: Djingis khan
LÄS MER: Kublai khan
LÄS MER: Mongoliets historia
Sidenvägen band ihop Europa med Asien under medeltiden
Under medeltiden var Sidenvägen en viktig handelsrutt som utgjordes av ett förgrenat nätverk av vägar från Kina västerut till hamnstäderna vid östra Medelhavet. Hela resan tog ett par år, men mycket få handelsmän transporterade sina varor hela vägen. Vanligare var att en handelsman köpte en last, transporterade den en bit av vägen för att därefter sälja den, köpa en annan last och transportera tillbaka till sin hemstad.
Handelsvarorna bestod inte bara av siden utan även guld och kryddor som ingefära och kanel. Handeln med Europa via Sidenvägen upphörde i princip helt när européerna upptäckte sjövägen till Indien runt Godahoppsudden 1498 och senare började handla direkt med Kina. Nyttan med Sidenvägen var tvåfaldig; det ekonomiska utbytet var mycket omfattade, men längs Sidenvägen spreds också olika religioner och andra idéer.
LÄS MER: Sidenvägen
Litteratur:
Knut Helle, Bra Böckers världshistoria, del 5 – Nomadfolk och högkulturer, Bokförlaget Bra Böcker, 1984
Kåre Lunden, Bra Böckers världshistoria, del 6 – Europa i kris, Bokförlaget Bra Böcker, 1984
Text: Robert de Vries (red.) och Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
Faktagranskad av: Lin Annerbäck, antikvarie på Stockholms Medeltidsmuseum
Intressanta fakta är skrivet av Carsten Ryytty, historielärare och författare, känd för att göra historia roligt. Fler fascinerande historiska fakta hittar du i hans bok Historiens underbara värld.
Läs mer om
Kartor
