Urbefolkningen taino så gott som utplånades efter européernas ankomst på 1400-talet. I stället hämtades slavar från Afrika till de sockerrörsodlingar som anlades. Området var först spanskt men Frankrike och Haiti, som blivit en egen stat 1804, kontrollerade det i omgångar. Dominikanska republiken utropades 1844 som självständigt från Haiti. En obetald utlandsskuld bidrog till att USA ockuperade landet 1916–1924. En militärkupp av general Trujillo 1930 blev upptakten till 30 års diktatur.
Dominikanska republikens historia
Hispaniolas ursprungsbefolkning, tainofolket, kallade sin ö för Quisqeya. De hade levt där i tusentals år när Christofer Columbus 1492 nådde ön som han kallade Hispaniola. Då fanns där uppskattningsvis en halv miljon invånare. Under den spanska kolonisationens första århundrade utrotades indianerna genom våld, tvångsarbete och nya sjukdomar som nybyggarna förde med sig från Europa.
De första årtiondena efter spanjorernas ankomst var guldproduktionen viktig. I början av 1500-talet anlades sockerrörsplantager på ön. Som arbetskraft importerades slavar från Afrika.
Spanjorernas erövringar av nya och rikare områden i Central- och Sydamerika förvandlade Hispaniola från centrum till periferi i det spanska imperiet. Under 1600-talet tog franska handelsbolag och sjörövare kontroll över västra Hispaniola. 1697 överlämnade Spanien den västra delen av ön till Frankrike.
1804 utropade västra Hispaniola sin självständighet som Haiti och blev därmed den första fria svarta republiken i världen. Det skedde efter att slavarna hade gjort revolt.
1822 ockuperade Haiti den spanska delen av ön. Den underjordiska organisationen La Trinitaria körde 1844 ut haitierna och utropade den självständiga Dominikanska republiken. Haiti fortsatte dock med sina invasionsförsök, samtidigt som Dominikanska republiken var försvagad av inre splittring. Flera lokala ledare, caudillos, stred om makten. En av dem, president Santander, erbjöd Spanien en del av Dominkanska republiken i utbyte mot skydd mot Haiti, och 1861 kom landet åter under spansk dominans. Det väckte starkt motstånd och ledde till inbördeskrig. 1865 blev Dominikanska republiken självständig för andra gången.
De följande 50 åren präglades av ekonomisk och politisk instabilitet. Maktfullkomliga och korrumperade caudillos ledde landet och lånade hämningslöst stora mängder dollar i nordamerikanska och europeiska banker. När Dominikanska republiken inte kunde betala utlandsskulden 1905 tog USA över dess tullväsen. Det blev upptakten till en amerikansk ockupation av landet 1916–1924. USA byggde upp en ny dominikansk armé under ledning av generalen Rafael Leonidas Trujillo.
Mot slutet av ockupationen valdes Horacio Vásquez till president. Han störtades i en statskupp, stödd av Trujillo 1930. Sedan utlystes val som Trujillo vann efter omfattande valfusk. En drygt 30-årig diktatur inleddes. Periodvis styrde Trujillo landet indirekt genom sin bror Hector och senare genom sin förtrogne, Joaquín Balaguer. Huvudstaden döpte han om till Ciudad Trujillo, Trujillostaden.
Trujillo förvandlade landet till ett skräckvälde. Han torterade och mördade sina politiska motståndare. 1937 beordrade han en massaker på haitiska lantarbetare i landet som hämnd för att en dominikansk spion avrättats i Haiti. Mellan 15 000 och 30 000 människor dödades.
Tack vare det höga sockerpriset under andra världskriget kunde Trujillo betala landets utlandsskuld. Han fick fart på industrialiseringen och ökade de offentliga investeringarna. Trujillo, som kallades Välgöraren, styrde landet som ett familjeföretag och lade själv beslag på mängder av företag och jordegendomar. Hans familj ägde till slut två tredjedelar av landets tillgångar.
1961 mördades diktatorn av en grupp militärer och affärsmän. Aktionen stöddes av USA, som befarade att Trujillo skulle störtas av revolutionärer som Kubas diktator Batista. Trujillos liv och död skildras i boken ”Bockfesten” av den peruanske författaren Mario Vargas Llosa.
Läs i Landguiden om Dominikanska republikens historia från 1961 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
16 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 juli 2013
