Myter och mytologi
Enkelt uttryckt kan begreppet myt i religionsvetenskapligt sammanhang definieras som en berättelse som förklarar världens, naturens och människornas existens eller tillvaro.
Religionshistorikerna är överens om att de flesta av våra religiösa myter tillkom innan skrivkonsten och från början berättades och överfördes muntligt från generation till generation. Det är först långt senare som många av dessa myter skrevs ner.
Flera myter inom samma religiösa åskådning bildar tillsammans en mytologi. En mytologi är en samling myter som ger en ingående förklaring till varför världen ser ut som den gör, varför naturen är utformad som den är, människornas familjemönster, kvinnligt och manligt, liv och död samt många andra fenomen som behöver en förklaring.
Alla mytologier innehåller en skapelsemyt som går tillbaka till urtiden, till skapelsens tid då kaos rådde. I skapelsemyten frambringas ordning genom en gud eller flera gudars handlingar.
Man kan säga att en mytologi skildrar en process från kaos till kosmos (ordningen i världen). Mytologin utgör därmed en länk mellan urtid och nutid. Guden eller gudarnas handlingar i det förflutna påverkar enligt religionerna människornas livsvillkor genom historien.
Myter och mytologier sammankopplas ofta med naturreligioner, det vill säga skriftlösa religioner där naturdyrkan står i centrum. Inom dessa naturreligioner har myterna en mycket viktig roll att spela eftersom de förklarar hela den världsbild som utgör grunden för människornas dagliga liv.
Religionsvetenskapligt hör myter och mytologier också samman med utdöda religioner som till exempel egyptisk, grekisk, romersk (som övertog många myter från den grekiska mytologin) och fornnordisk religion (asatro). Inom alla dessa gamla religioner utgjorde myterna ett centralt innehåll.
Kritik från judiskt och kristet håll
Även i Gamla testamentet, judendomens heliga skrift och första delen av den kristna bibeln, finns det berättelser som enligt ovanstående definition kan betecknas som myter.
Judiska och kristna förespråkare har starkt kritiserat en sådan definition eftersom de menar att begreppet myt hör samman med hedniska (förkristna religioner och religioner förknippade med folktro) och polyteistiska religioner (religioner där flera gudar tillbeds).
Men om t.ex begreppet skapelsemyt definieras som en berättelse som utgår från en urtid då en eller flera gudar skapar och upprättar världen, skapar himmel och jord, samt skapar människor och placerar in dem i ett sammanhang - så går det inte att frångå att Gamla testamentets inledande del (Första Moseboken) bör definieras som mytologisk. I Första Mosebokens första kapitel skapar Gud i begynnelsen himmel och jord. I det andra kapitlet skapas de första människorna - Adam och Eva.
Skulle man däremot utgå ifrån en definition som bara kopplar samman begreppet myt med utdöda eller skriftlösa religioner, så är däremot inte innehållet i Första Moseboken mytologiskt eftersom det ingår i ett större sammanhang i en troslära som finns nedtecknad i Bibeln som är helig skrift för både judendomen och kristendomen, två världsreligioner som idag tillsammans har över två miljarder anhängare.
Ritualer - heliga handlingar
Ritualer är en form av handlingar som upprepas efter bestämda mönster. Ritualerna är viktiga händelser som på olika sätt lyfter fram centrala teman i religionen de hör till.
Religiösa ritualer finns inom alla religioner, både inom naturreligioner och inom världsreligionerna.
Ritualerna är mycket nära knutna till religionerna och kan sägas uttrycka dess kärna.
I exempelvis vissa naturreligioner kan en ritual utspelas under flera veckors tid, till och med i månader och innefatta flera moment såsom dans, kroppsmålningar, skådespel och sång. Dessa långvariga ritualer är ofta knutna till ett övergångsstadium i livet, till exempel från barn till vuxen, flicka blir kvinna, pojke blir man eller från ogift till gift. De kallas därför för övergångsritualer. Övergångsritualer finns inom alla kulturer i världen och behöver inte alltid vara religiösa. I vissa övergångsritualer genomgår dessutom de inblandade något slags test eller prov där de får visa att de passerat det föregående stadiet.
Även inom kristendomen finns det ritualer som kan betecknas som övergångsritualer, främst dopet, nattvarden och den kyrkliga vigselceremonin. Genom dopet tas den döpte upp i den kristna gemenskapen och omvandlas från att ha varit odöpt till att bli döpt. Även konfirmationen är en övergångsritual genom vilken den konfirmerade bekräftar sitt dop och på sätt lämnar barndomen bakom sig och går in i ungdomsstadiet på väg mot vuxenlivet.
Heliga handlingar - sakrament
I och med att vårt samhälle blivit allt mer sekulariserat (religionen har fått mindre betydelse) har människornas inställning till de kristna ritualerna förändrats. Allt färre människor lägger numera kristna värderingar i ritualer som exempelvis dop och vigsel. Istället ser många personer dessa ritualer som vackra och betydelsefulla traditioner som är värda att upprätthålla utifrån den personliga känslan och kopplingen till hur tidigare generationer har gjort. I sekulariserade länder anses därför inte det religiösa innehållet i ritualerna vara viktigt.
De kristna ritualerna är kopplade till begreppet sakrament, som betyder heliga handlingar instiftade av Gud. Den katolska kyrkan har sju sådana heliga ritualer (sakrament): dopet, konfirmationen, boten (även kallad bikten), äktenskapet, de sjukas smörjelse (sista smörjelsen), prästvigningen och nattvarden. Dessa sju heliga ritualer har katolska kyrkan gemensamt med den ortodoxa kyrkan, men där kallas de för mysterier. Den protestantiska kyrkan har två sakrament: dopet och nattvarden.
Offer som ritual
En annan religiös ritual som måste lyftas fram är offerritualen. En offerritual innebär att man offrar - ger bort och överlämnar någonting - till en gud, flera gudar eller andra övernaturliga väsen. Detta görs i hopp om att antingen blidka (göra mindre arg) guden eller gudarna, eller för att få någon slags gåva tillbaka. Exempel på sådant kan vara att få skördarna att öka, att fler barn föds eller att det kommer regn under torrperioder. Offerritualer är mycket vanliga inom naturreligioner där människorna är beroende av naturen.
Även inom de utdöda religionerna var olika offermetoder en viktig del av den religiösa vardagen, främst olika djuroffer men också offer av mat, dyrbara föremål och vapen. Både i det forntida Egypten samt i antikens Grekland och i romarriket utfördes religiösa offerritualer.
Människooffer har också förekommit inom olika religioner. Det var till exempel vanligt bland många av urfolken i Centralamerika. Mest utbrett var denna grymma offermetod bland aztekerna. Människooffer förekom även här uppe i Norden under bronsåldern och järnåldern (inkl. vikingatiden).
Offer som religiös ritual förekommer även inom världsreligionerna idag. Inom Islam praktiseras djuroffer vid vissa religiösa högtider varefter köttet skänks till fattiga människor. De hinduiska templen i Indien översvämmas dagligen av troende människor som offrar blommor och mat till gudarna. Samma gäller inom buddhismen. Trots att Buddha inte är någon gud enligt buddhistisk tro, så finns det troende människor som offrar, främst mat, till Buddhas ära. Inom judendomen förekommer inte längre djuroffer eftersom det står skrivet i 5 Moseboken 12: 4-7, att djuroffer endast får utföras på den plats som Gud valde ut som offerplats, vilket blev templet i Jerusalem. Det andra och sista templet i Jerusalem förstördes av romarna år 70 e.Kr (endast Västra muren, som den kallas, finns kvar av templet). Efter det slutade judarna med djuroffer. Vad gäller kristendomen så har man ända sedan fornkyrkans tid varit negativ och avvisande till offer eftersom Jesus lidande och död på korset sågs som den högsta formen av alla tänkbara offer.
LÄS MER: Allmänt om religion
LÄS MER: Kristendomens riter
LÄS MER: Världsreligionernas syn på döden och begravning
LÄS MER: Myter och sagor
Litteratur:
Catherine Bell. Ritual theory, ritual practice, OUP USA, 2010.
Tim Jensen, Mikale Rothstein, Jørgen Sørensen Podemann. Religionshistoria - Ritualer, mytologi, ikonografi, Nya Doxa, 1996.
Andrew Lang. Myth, ritual and religion, Indypublich.com, 2006.
Michael Stausberg, Olof Sundqvist, Anna Lydia Svalastog. Riter och ritteorier: Religionshistoriska diskussioner och teoretiska ansatser, Nya Doxa, 2002.
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia, gymnasielärare i historia, religionskunskap och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
