Bara ett par decennier efter det att européerna hade anlänt till Bahamas 1492 hade ursprungsbefolkningen dött ut till följd av slavarbete och sjukdomar i kolonialisternas spår. Från 1600-talet koloniserades Bahamas av engelsmän. Sjöröveri blev en dominerande verksamhet. På 1960-talet lades grunden för Bahamas självständighet.
Den 12 oktober 1492 landsteg Christofer Columbus, enligt de flesta forskare, på en av Bahamas öar och satte därmed för första gången sin fot i "Nya världen". Det rörde sig sannolikt om ön San Salvador. Vid den tiden levde det jordbrukande och fiskande arawakfolket där. Eftersom öarna är karga och saknar ädla mineraler visade spanjorerna litet intresse för dem. Kolonisterna behövde dock fler slavar i guldgruvorna på ön Hispaniola och arawakerna tvångsförflyttades därför dit. Redan 1520 var ögruppen avfolkad.
I närmare ett sekel var Bahamas mest en skräck för sjöfarare med sina rev och grynnor innan britterna, som första européer, insåg öarnas strategiska värde. 1629 blev Bahamas en del av de engelska kolonierna på det amerikanska fastlandet. Öarna återbefolkades av kolonialister och slavar hämtade från Afrika. Den ekonomiska aktiviteten dominerades alltmer av sjöröveri, slavhandel och smuggling. 1715 verkade omkring tusen pirater på ögruppen. Vrakplundring var en viktig inkomstkälla vid sidan av fiske och jordbruk. Inga andra egentliga näringar utvecklades under de följande 200 åren. En ekonomiskt viktig verksamhet försvann när britterna avskaffade slaveriet 1834.
Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 innebar ett uppsving då Bahamas blev en knutpunkt för de blockerade Sydstaternas handel. Efter kriget följde ett halvt sekel av ekonomisk nedgång. Först under perioden 1920-1933, då sprit var förbjudet i USA, kom nästa uppgång. Bahamas blev spritsmugglarnas paradis.
Under andra världskriget bidrog de allierades militära närvaro till att ekonomin stärktes. På 1950-talet inleddes en medveten satsning på turism och finansväsende. Bahamas blev det mest blomstrande turist- och skatteparadiset i hela Västindien.
Från 1600-talet och drygt 300 år framåt dominerades allt politiskt och ekonomiskt liv av den vita elit som gick under namnet "Bay Street Boys" (efter den viktigaste affärsgatan i Nassau). De svartas politiska medvetenhet väcktes efter en våldsam gatuprotest 1942, det så kallade Burma Road-upploppet. Protesten gällde den öppna lönediskrimineringen mot svarta bahamaner när USA skulle bygga en militärflygplats. 1953 grundades Bahamas första politiska parti, Progressiva liberala partiet (Progressive Liberal Party, PLP), som samlade de svarta. Den vita eliten svarade med att bilda Bahamas förenade parti (UBP).
På 1960-talet lades grunden för Bahamas självständighet. 1964 fick kolonin inre självstyre. Efter författningsändringar hölls val 1967 och den svarta majoriteten fick för första gången bilda regering. Premiärminister blev PLPs ledare Lynden Pindling. "Bay Street Boys" såg sitt inflytande tyna bort. Vid valet 1972 fick Pindling en ännu större majoritet i parlamentet, och stärkt kunde han föra landet till självständighet året därefter.
Läs i Landguiden om Bahamas historia från 1973 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
