Det låter som en demokratisk framgångssaga. Men 1900-talet kallas också “ytterligheternas tidsålder”, en period då mänskligheten ständigt kastades mellan hopp och förtvivlan, mellan liv och död.
Exemplet Tyskland
Utvecklingen i Tyskland kan användas för att exemplifiera både demokratins kraft och skörhet.
1919 stod Tyskland inför en oviss men ändå löftesrik framtid. Det första världskriget var förlorat. Kejsaren hade avgått och den politiska makten överfördes till riksdagen, som utsågs genom fria och allmänna val. Den nybildade tyska staten, Weimarrepubliken, var en av världens mest demokratiska - åtminstone på pappret.
Men landet hade stora problem med krigsskulder, inflation och massarbetslöshet. De politiska motsättningarna växte: revolutionära vänstersocialister stod mot konservativa krafter och anhängare av det nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP).
Nazism, krig och Förintelse
Partiledaren Adolf Hitler lovade ordning och välstånd, men bara för medborgare ”av tyskt blod”. De som nazisterna ansåg skyldiga till krigsförlusten och den följande krisen skulle istället straffas. Judar, romer, kommunister och andra grupper förföljdes.
Stödet för nazisterna ökade snabbt. Partiet fick inte egen majoritet i riksdagen, men lyckades 1933 ändå ta makten. Med stöd från andra konservativa och nationalistiska partier drev nazistpartiet igenom en lag som gav Hitler rätt att styra utan riksdagens godkännande under fyra år. Nazisterna använde alltså demokratins verktyg - väljarstöd och förhandlingar - kombinerat med politiskt förtryck för att upprätta diktaturen, “Det tredje riket”.
Därefter monterade nazistregeringen snabbt ned både demokratin och rättsstaten. Andra partier förbjöds. Medborgarnas fri- och rättigheter avskaffades. Raslagar och tvångssteriliseringar användes för att "rena" det tyska folket.
1939 inleddes det andra världskriget när Tyskland anföll Polen. Strax därefter påbörjades Förintelsen och nazisternas fortsatta jakt på ”asociala element”, ”rasfiender” och ”undermänniskor”. Totalt dödades minst 11 miljoner personer under nazisternas folkmord. Cirka sex miljoner var judar, men även romer, polacker, ryska krigsfångar, funktionsnedsatta, homosexuella, politiskt och religiöst oliktänkande massmördades av nazisterna.
Delning, kommunism och återförening
Uppskattningsvis 60 miljoner människor dog till följd av det andra världskriget. När kriget var över delades Tyskland i två stater. I Västtyskland återinfördes och stärktes demokratin. Landet byggdes upp, moderniserades och fick en central roll i utvecklingen av den Europeiska unionen (EU).
Östtyskland isolerades däremot från Västeuropa bakom den så kallade ”järnridån”. Staten styrdes av en kommunistisk enpartidiktatur, understödd och i nära samarbete med Sovjetunionen (nuvarande Ryssland).
Först 1990, efter Sovjetunionens och Berlinmurens fall, kunde öst och väst på nytt återförenas. Idag räknas Tyskland som en av världens friaste, rikaste och mest välfungerande demokratier.
Demokratins vågor
Tyskland är ett av flera exempel på hur snabbt demokratin kan förintas. Människor kan ju faktiskt välja fel person eller parti. Omröstningar kan gå snett. Folkvalda politiker kan missbruka sin makt, ljuga, hota och luras.
Under olyckliga omständigheter bryter mänsklighetens värsta sidor fram även i demokratier. Det handlar ofta om rädsla, kombinerat med oförutsedda kriser och hot. När hemlandet och familjen hotas kan det kännas tryggt med starka ledare och enkla, kraftfulla lösningar. Gränser stängs, skyldiga utpekas och det egna folket försvaras mot “de andra”.
Men Tysklands historia kan också tolkas mer positivt. Det har visat sig att demokratin kan resa sig, även efter krig, folkmord och politiskt förtryck.
Den svängiga och oförutsägbara utvecklingen i Tyskland har präglat även andra delar av världen. Mycket tyder på att demokratins globala utveckling går i vågor, upp och ner på historiens böljande hav. Vågrörelserna har påverkats av dramatiska skeenden som världskrigen, Förintelsen, stormaktspolitik under kalla kriget, koloniernas frigörelse, kommunismens fall, ekonomiska kriser med följande massarbetslöshet och nu senast: en dödlig pandemi.
Vad kännetecknar vändpunkterna?
Vilka krafter styr då dessa vågrörelser? Vad är det som sker, när demokratin dyker ner i en djup vågdal? Det handlar förstås om många olika faktorer, som skiljer sig åt mellan olika platser och tider. Men de stora demokratiska vändpunkterna har ändå vissa gemensamma drag:
- Händelserna var oförutsedda. De kom plötsligt, överrumplande.
- Utvecklingen var inte begränsad till enbart ett land: förändringen berodde på internationella, gränsöverskridande krafter.
- Utvecklingen var därför svår eller omöjlig att kontrollera på nationell nivå.
