Polen har kommit och gått på Europas karta, växlat i storlek och dessutom flyttat på sig. En storhetstid inleddes på medeltiden. Senare stred Polen och Sverige om herraväldet över Östersjön. Länge var Polen uppslukat av Ryssland, Preussen och Österrike. Första världskriget ledde till att Polen återfick sin självständighet. Under andra världskriget bröt staten samman och cirka sex miljoner medborgare, varav tre miljoner judar, miste livet genom Förintelsen, som sattes i gång av ockupationsmakten Nazityskland.
Polens historia
ANNONS
Sedan Polen under August den starke deltagit i ett anfallsförbund mot Sverige, avsattes August av Karl XII men han återfick tronen efter slaget vid Poltava 1709. Efter Augusts död 1733 utbröt det polska tronföljdskriget, i vilket även Ryssland, Österrike och Frankrike tog aktiv del. Efter kriget rådde närmast anarki i Polen. Ryssland, Preussen och Österrike utnyttjade situationen genom att 1772 lägga beslag på delar av landets territorium. I en kraftsamling för att rädda den polska statsbildningen antogs 1791 den progressiva, så kallade tredje maj-författningen, en för tiden ovanligt demokratisk grundlag som gav bönderna medborgerliga rättigheter och avskaffade vetorätten i den polska riksdagen. Men den kom för sent. Polen krymptes ytterligare genom en andra delning 1793. Efter en tredje delning 1795 fanns staten inte längre kvar på Europas karta utan var uppslukad av Ryssland, Preussen och Österrike.
Under den franske kejsaren Napoleons fälttåg mot Moskva lät han 1807, delvis som belöning för exilpolackers insatser i hans armé, upprätta hertigdömet Warszawa på polskt område som erövrats från Preussen. Vid Wienkongressen 1815 överläts dock detta område, sedermera kallat Kongresspolen, till Ryssland. Invånarna berövades de sista resterna av sin självständighet sedan de försökt göra uppror mot ryssarna 1830 (Novemberupproret) och 1863 (Januariupproret).
Under första världskriget var de polska områdena ett slagfält för de tre ockupationsmakterna: Tyskland, Österrike och Ryssland. För alla tre slutade kriget med nederlag. Detta ledde till att Polen den 11 november 1918 återfick sin självständighet. Statsöverhuvud för den nya republiken blev den före detta socialisten och ledaren för befrielsekampen, Józef Piłsudski.
Hitlers Tyskland anfaller
Gränsen i väster fastställdes i Versaillesfreden 1919. Efter en folkomröstning erhöll Polen delar av Górny Śląsk (Övre Schlesien) samt tillträde till Östersjön genom en landremsa som skar av Ostpreussen från det övriga Tyskland. Gdańsk (Danzig) blev en fri hamnstad under delad polsk-tysk förvaltning. Gränsen i öster fastslogs först efter ett krig med den nya Sovjetstaten, som 1920 i ett fälttåg genom Polen var på väg att föra sin revolution till Tyskland. Röda armén stoppades dock av marskalk Piłsudski i ett slag vid Wisła i augusti 1920 och drevs tillbaka österut.
Genom den nya författningen från 1921 inrättades ett parlament med två kamrar samt allmän och lika rösträtt, för såväl kvinnor som män. De politiska partierna var små och splittrade och flera svaga minoritets- och koalitionsregeringar avlöste varandra. 1926 återtog Piłsudski makten i en statskupp och styrde Polen på ett auktoritärt sätt fram till sin död 1935. Trots det odemokratiska styrelsesättet fanns en tämligen fri press och oberoende fackföreningar. Även politiska partier kunde fortsätta att verka.
I augusti 1939 ingick Adolf Hitlers Tyskland och Josef Stalins Sovjetunionen ett icke-angreppsavtal, den så kallade Ribbentrop-Molotov-pakten. I paktens hemliga tillägg delades Polen (och de baltiska länderna) i tyska respektive sovjetiska intressesfärer. Den 1 september gick Tyskland till militärt angrepp mot Polen. Två dagar senare, i enlighet med försvarsfördraget med Polen, förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Det andra världskriget var därmed igång.
Kriget ledde inom tre veckor till den polska statens sammanbrott. 17 dagar efter Tysklands angrepp trängde Sovjetunionens Röda armé in österifrån. Ett tysk-sovjetiskt fördrag den 28 september 1939 fullbordade Polens fjärde delning. Sovjetunionen behöll östra Polen. Över 20 000 officerare i den polska armén som hamnade i de av Röda armén besatta områden arkebuserades på order av Stalin. Västra Polen införlivades med Tyskland. Ett mindre, av tyskarna ockuperat, område i mitten kallades Generalguvernementet och förvaltades av en tysk guvernör med säte i Wawel, den kungliga borgen i Kraków.
Cirka sex miljoner polska medborgare, varav tre miljoner polska judar, miste livet i en systematisk utrotning som sattes igång av ockupationsmakten Tyskland.
Polen blir kommunistiskt
Den polska regeringen hade vid nederlaget flytt landet; en exilregering bildades senare i Frankrike, och vid det franska sammanbrottet sommaren 1940 flyttades den till London. Enheter ur den polska armén och den underjordiska motståndsrörelsen i Polen, den så kallade hemarmén (Armia Krajowa, AK) fortsatte striderna mot tyskarna på olika fronter, bland annat i Narvik i Nordnorge 1940. Utomlands bildades polska exilarméer, först i Frankrike, sedan i Storbritannien, samt, sedan det tysk-sovjetiska kriget utbrutit 1941, även i Sovjetunionen. En armékår (Armia Andersa) bildades i Iran och Palestina, bestående av polacker som efter 1939 hölls som fångar i Sovjetunionen, men som 1941 tilläts lämna Sovjet. Denna kår deltog i strider mot tyskarna i Libyen och Italien.
1942 försökte den polska exilregeringen överlämna dokumentation till de allierade i väst om den nazistiska massutrotningen av judar som till stor del bedrevs i det ockuperade Polen. Nazisterna tvångsförflyttade judar från flera länder till utrotningsläger, varav det största, Auschwitz, låg några mil från Kraków. Motståndsmännen Jan Karski och Witold Pilecki riskerade sina liv genom att "wallraffa" i lägren. Men rapporterna om obeskrivliga grymheter möttes av vantro. 1943 försökte befolkningen i Warszawas getto göra revolt, den största judiska motståndaktionen mot nazisterna. Upproret slogs ned brutalt.
Sedan sovjetiska trupper under 1944 börjat driva ut tyskarna från Polen kunde en grupp ledande polska kommunister från sin exil i Moskva flytta över till det polska Lublin och där installera sig som den första polska regeringen i befriat område. I Warszawa försökte motståndsrörelsen AK, som löd under exilregeringen i London, påskynda befrielsen genom att i augusti 1944 gå till öppen aktion mot tyskarna. Warszawaupproret slogs ned, eftersom det väntade stödet från de sovjetiska trupperna som stannade öster om staden uteblev. Tyskarna hann systematiskt jämna Warszawa med marken innan Röda armén tågade in i den folktomma ruinstaden i januari 1945.
Läs i Landguiden om Polens historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om