Genom den nya författningen från 1921 inrättades ett parlament med två kamrar samt allmän och lika rösträtt, för såväl kvinnor som män. De politiska partierna var små och splittrade och flera svaga minoritets- och koalitionsregeringar avlöste varandra. 1926 återtog Piłsudski makten i en statskupp och styrde Polen på ett auktoritärt sätt fram till sin död 1935. Trots det odemokratiska styrelsesättet fanns en tämligen fri press och oberoende fackföreningar. Även politiska partier kunde fortsätta att verka.
I augusti 1939 ingick Adolf Hitlers Tyskland och Josef Stalins Sovjetunionen ett icke-angreppsavtal, den så kallade Ribbentrop-Molotov-pakten. I paktens hemliga tillägg delades Polen (och de baltiska länderna) i tyska respektive sovjetiska intressesfärer. Den 1 september gick Tyskland till militärt angrepp mot Polen. Två dagar senare, i enlighet med försvarsfördraget med Polen, förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Det andra världskriget var därmed igång.
Kriget ledde inom tre veckor till den polska statens sammanbrott. 17 dagar efter Tysklands angrepp trängde Sovjetunionens Röda armé in österifrån. Ett tysk-sovjetiskt fördrag den 28 september 1939 fullbordade Polens fjärde delning. Sovjetunionen behöll östra Polen. Över 20 000 officerare i den polska armén som hamnade i de av Röda armén besatta områden arkebuserades på order av Stalin. Västra Polen införlivades med Tyskland. Ett mindre, av tyskarna ockuperat, område i mitten kallades Generalguvernementet och förvaltades av en tysk guvernör med säte i Wawel, den kungliga borgen i Kraków. Cirka sex miljoner polska medborgare, varav tre miljoner polska judar, miste livet i en systematisk utrotning som sattes igång av ockupationsmakten Tyskland.
Polen blir kommunistiskt
Den polska regeringen hade vid nederlaget flytt landet; en exilregering bildades senare i Frankrike, och vid det franska sammanbrottet sommaren 1940 flyttades den till London. Enheter ur den polska armén och den underjordiska motståndsrörelsen i Polen, den så kallade hemarmén (Armia Krajowa, AK) fortsatte striderna mot tyskarna på olika fronter, bland annat i Narvik i Nordnorge 1940. Utomlands bildades polska exilarméer, först i Frankrike, sedan i Storbritannien, samt, sedan det tysk-sovjetiska kriget utbrutit 1941, även i Sovjetunionen. En armékår (Armia Andersa) bildades i Iran och Palestina, bestående av polacker som efter 1939 hölls som fångar i Sovjetunionen, men som 1941 tilläts lämna Sovjet. Denna kår deltog i strider mot tyskarna i Libyen och Italien.
Sedan sovjetiska trupper under 1944 börjat driva ut tyskarna från Polen kunde en grupp ledande polska kommunister från sin exil i Moskva flytta över till det polska Lublin och där installera sig som den första polska regeringen i befriat område. I Warszawa försökte motståndsrörelsen AK, som löd under exilregeringen i London, påskynda befrielsen genom att i augusti 1944 gå till öppen aktion mot tyskarna. Warszawaupproret slogs ned, eftersom det väntade stödet från de sovjetiska trupperna som stannade öster om staden uteblev. Tyskarna hann systematiskt jämna Warszawa med marken innan Röda armén tågade in i den folktomma ruinstaden i januari 1945.
Läs i Landguiden om Polens historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om