Spanjoren Rodrigo de Bastidas var 1501 den förste europé som steg iland på det panamanska näset. Då bodde uppskattningsvis mellan 500 000 och en miljon urinvånare på den yta som motsvarar dagens Panama. De guldföremål som ursprungsbefolkningen bar fick spanjorerna att tro att de hittat El Dorado - staden som enligt den spanska myten var full av guld.
Under 1500-talets första årtionden trängde spanjorerna allt djupare in i landet. 1519 förlade den spanske guvernören sitt residens till en liten fiskeby vid Stillahavskusten, fyra kilometer öster om dagens huvudstad. Ursprungsbefolkningen kallade byn Panama som sägs betyda "rikligt med fisk".
Den spanska kolonisationen i Panama drabbade ursprungsbefolkningen hårt. De förslavades, flydde, dödades eller dog av europeiska sjukdomar mot vilka de saknade immunförsvar. När ursprungsbefolkningen minskade uppstod brist på arbetskraft som spanjorerna fyllde med import av afrikanska slavar. Panama City blev centrum för slavhandeln i Latinamerika.
Spanjorerna hittade inga guldskatter på det panamanska näset. Däremot blev Panama en viktig knutpunkt för transport av ädelmetaller från Sydamerika till Europa. Så småningom avtog dock handeln och Spanien tappade intresse för kolonin. 1739 infogades Panama i det spanska vicekungadömet Nya Granada.
Panama blir fritt från Spanien
Samtidigt med det övriga Mellanamerika utropade Panama sin självständighet 1821. Men Panama anslöt sig inte till den Centralamerikanska federationen, utan blev en del av republiken Stor-Colombia, som omfattade samma område som Nya Granada.
1830 bröt Venezuela och Ecuador sig ur unionen. Kvar blev Colombia och Panama som bildade republiken Nya Granada. 1866 ändrades namnet till Colombia.
I mitten av 1800-talet byggde ett amerikanskt bolag en järnväg tvärs över Panamanäset för att underlätta transporter mellan Atlanten och Stilla havet. USA och Colombia ingick ett avtal som gav USA rätten att svara för skyddet av järnvägen.
De ökade transportbehoven aktualiserade också gamla planer på en kanal genom näset. Spanjorerna hade hoppats kunna transportera peruanskt silver på en sådan kanal. Nu låg det även i USA:s intresse att en sjöförbindelse mellan den amerikanska öst- och västkusten kom till stånd.
Kanalen börjar byggas
Panamakanalen kom att dominera Panamas historia. Fransmannen Ferdinand de Lesseps, Suezkanalens skapare, började gräva 1879. Men problemen var stora, bland annat skördade tropiska sjukdomar tiotusentals arbetares liv och till slut sinade kassan. de Lesseps tvingades ge upp 1889 sedan han grävt två femtedelar av sträckan. USA förhandlade med Colombia om ett kanalbygge och man kom överens om att upprätta en kanalzon. Men den colombianska kongressen hade invändningar, och förhandlingarna bröt samman 1903.
Det ledde till att panamanerna, med amerikanskt stöd, gjorde uppror mot Colombia. 1903 utropade de den självständiga republiken Panama. Regeringen i Washington skrev i all hast ett avtal med den nya panamanska regeringen. Det garanterade USA total kontroll över den 1,6 mil breda kanalzonen för "evig tid". I gengäld skulle USA betala en årlig ersättning till Panama. Avtalet gjorde Panama till ett amerikanskt protektorat. USA garanterade Panamas suveränitet och fick i utbyte "suveräna rättigheter" att ingripa i landets inre angelägenheter. Därmed skapades en mångtydighet som under de följande åren kom att orsaka många tvister mellan de båda länderna om tolkningen av avtalstexten.
Kanalbygget fullbordades och Panamakanalen öppnades för trafik i augusti 1914. Den var med inloppen drygt åtta mil lång och bestod av tre slussar i båda ändar samt däremellan grävda kanaler och två konstgjorda sjöar. Kanalen har förblivit en av världens viktigaste vattenvägar och betraktas som ett mästerverk inom ingenjörskonsten.
De första årtiondena efter självständigheten 1903 var en politiskt instabil tid med många regimskiften. Det fanns ett liberalt och ett konservativt parti, men i praktiken var den politiska makten begränsad till en liten krets av rika vita familjer.
Under många år bestod Panama av två enheter. Kanalzonen styrdes av en guvernör som endast var ansvarig inför den amerikanske presidenten. Panamas missnöje med avtalsvillkoren tvingade fram två ändringar av fördraget: 1936 och 1955. 1939 upphävdes Panamas status som amerikanskt protektorat.
Läs i Landguiden om Panamas moderna historia från 1940-talet och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
