De äldsta spåren av människan i det område som i dag utgör Portugal är omkring en halv miljon år gamla. Längs floden Tejo har stammar livnärt sig på jakt och fiske från 7000-talet f Kr, och jordbruk började bedrivas cirka 4000 år senare. Mellan 1500– och 1000-talet f Kr flyttade flera folkgrupper till området: lígueras, iberier, fenicier, och senare kelter och greker.
Från år 27 f Kr ända fram till 400-talet e Kr var området en romersk provins, Lusitanien.
Medeltiden
Västgoter härskade från slutet av 500-talet fram till 711 då morerna (araber och islamiserade berber) invaderade området.
På 1000-talet började det arabiska väldet försvagas, samtidigt som flera kungadömen på Iberiska halvön, däribland Portucale nära nuvarande Porto, enades under kungen av León och Kastilien, Alfonso VI. Den franske korsriddaren Henrik av Burgund fick grevskapen Coimbra och Portucale genom giftermål med Alfonso VI:s dotter Teresa, och deras son Afonso Henriques utropades 1139 till kung Afonso I.
Drygt hundra år senare erövrade kungens ättlingar det moriska kungariket Algarve i söder. Ätten behärskade därmed i stort sett det område som utgör dagens Portugal.
Under 1200-talet grundlades Portugals utveckling till sjöfartsnation. 1303 ingicks ett avtal med England som gav portugisiska skepp tillträde till engelska hamnar och försåg portugisiska köpmän med handelsprivilegier. Ny kung blev João I, ledare för riddarorden Aviz, och ett år senare slöts en allians mellan Portugal och England.
Under Henrik "Sjöfararen", son till João I, växte Portugal som sjöfartsnation. Portugiserna byggde allt bättre skepp, utvecklade navigeringsinstrument och gav sig ut för att "upptäcka" världen. 1415 intog portugiserna staden Ceuta i Nordafrika. De fann snart vägen till de då obebodda öarna Madeira, Azorerna och Kap Verde som koloniserades. Ett mål för resorna var att hitta sjövägen till Indien för att kunna kontrollera kryddhandeln och sprida kristendomen. 1487 rundade Bartolomeu Dias Afrikas sydspets, och drygt tio år senare nådde Vasco da Gama Indien.
År 1494 delade påven upp den för Europa nya världen mellan kolonialväldena Spanien och Portugal. Brasilien blev portugisiskt och övriga Amerika spanskt. Till en början koncentrerade sig portugiserna på att kontrollera kryddhandeln från Indien. Det lyckades fram till 1590-talet då Holland och England började ta över Asienhandeln. De afrikanska områden som "upptäckts" på vägen till Indien blev handelsstationer där portugiserna köpte slavar. I Brasilien planterades sockerrör som man bland annat gjorde brännvin av. Drycken användes som betalning i Afrika för slavar som skickades till sockerplantagerna i Brasilien.
Stora pengar satsas på handelsresor
Vinsterna från handelsresorna kom inte befolkningen till del. En stor del av inkomsterna satsades på nya, dyra expeditioner utomlands. Dessutom fick kungafamiljen en femtedel av förtjänsten och stärkte sin makt. Jordbruket hemma i Portugal försummades och matbrist uppstod. På 1500-talet fick även den katolska jesuitorden stor makt. All utbildning kontrollerades av jesuiterna. Under inkvisitionen (påvemaktens motoffensiv mot den protestantiska reformationen) förföljdes kättare (kristna vars tro avvek från påvemaktens lära, ibland konverterade judar).
När kung Sebastião dog på slagfältet i Nordafrika 1578 stod Portugal utan tronarvinge. Två år senare intogs landet av Spanien. Efter ett uppror 1640 återvann Portugal sin självständighet men förlorade under 1600-talet delar av sitt kolonialvälde till Nederländerna och England. Portugal knöt då åter nära band till England. 1703 slöt länderna Methuen-fördraget, som gav engelsmännen starkt inflytande över portugisisk handel.
Lissabon drabbades 1755 av en förödande jordbävning. Markisen av Pombal, som då i praktiken styrde landet, var påverkad av upplysningstidens idéer. En modernisering av förvaltning och utbildningssystem genomfördes och landets finanser sanerades. Markisen fördrev dessutom jesuiterna ur landet.
I början av 1800-talet angrep den franske kejsaren Napoleon Portugal och kung João VI flydde till Brasilien. Landet försvarades med Storbritanniens hjälp och kom därefter att i realiteten styras av det brittiska sändebudet Lord Beresford. Vid denna tid började liberala idéer få fäste i Portugal. Portugiserna reste sig mot britterna 1820 och kungen återvände hem. Två år senare antogs en ny författning som var påverkad av den franska revolutionens idéer.
Tiden fram till 1850-talet blev orolig med partistrider mellan liberaler och rojalister. Ett republikanskt parti, bildat 1878, vann efter hand allt fler anhängare. Efter en rösträttsreform 1901 ökade den republikanska oppositionen i styrka. 1908 mördades kung Carlos I och två år senare störtades monarkin och Portugal blev en republik.
Republiken Portugals första tid präglades av politisk oro. Under de första 16 åren hade landet 45 olika regeringar.
Portugal går med i första världskriget
I slutet av 1800-talet strävade portugiserna efter kontroll över hela södra Afrika. De befarade dock att tyskarna ville vara med och slåss om regionen och gick därför in i första världskriget 1914–1918 på Storbritanniens och Frankrikes sida – något som ödelade landets redan usla finanser.
År 1926 störtades den demokratiskt valda regeringen i en militärkupp. Nationalekonomen António de Oliveira Salazar blev 1928 finansminister och fick vittgående befogenheter. Han utsågs 1932 till premiärminister. Den nya stat, Estado Novo, som utropades 1933 hade en författning som påverkats av de italienska fascisterna. Val till nationalförsamlingen och av statschef tilläts, men alla politiska organisationer utom Salazars Nationella Unionen förbjöds. I praktiken blev Salazar diktator. Säkerhetspolisen PIDE övervakade oppositionen och kontrollerade att den hårda censuren efterlevdes.
Portugal var neutralt under det spanska inbördeskriget, även om Salazar skickade en specialstyrka till Francos hjälp. Portugal förblev neutralt även under andra världskriget men exporterade den viktiga metallen volfram till Tyskland och lät från 1943 de allierade använda en flygbas på Azorerna.
Läs i Landguiden om Portugals historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om