Den som stal fick ibland böta, men straffet kunde också bli skamstraff eller hängning. Det var de rika som styrde i samhället, och för att skydda sina ägodelar straffades tjuvar hårt.
På 1200-talet infördes också nya lagar om hemfrid, tingsfrid, kyrkofrid och kvinnofrid. Det innebar att den som begick ett våldsbrott hemma hos någon, på tinget, i kyrkan eller mot en kvinna kunde bli fredlös i hela landet. Det blev nu också kungens fogdar som alltmer såg till att lag och ordning följdes i riket, särskilt på landsbygden.
Under senare delen av medeltiden infördes samma lagar i hela riket
År 1350 ersattes de gamla landskapslagarna med två nya lagsamlingar som gällde i hela riket – en för landsbygden och en för städerna. Hädanefter var det inte släkterna som skulle döma och skapa rättvisa på tinget. På landsbygden blev det nu istället kungamaktens ansvar att döma och straffa brottslingar. Men i städerna sköttes ordningen av stadens råd.
Bestraffningarna utfördes vanligtvis inför publik och var ett sätt för kungen och de styrande i städerna att skrämma andra från att begå liknande brott. Straffen kunde därför vara mycket grymma – som att piskas, hängas, halshuggas, stenas eller få kroppsdelar avhuggna.
Bödeln utförde straffen
Som nämnts tidigare så var det under vikingatiden och början av medeltiden släkten som hade ansvarat för rättvisan. Den drabbade sidan fick skadestånd (i form av böter) från brottslingens släkt. Om inte så fick de hämnas på den andra släkten. De flesta slapp kroppsstraff eller dödsstraff.
Senare på medeltiden, när kungamakten tog över ansvaret för ordningen, blev det förbjudet att lösa tvister (bråk och konflikter) inom släkterna som man gjort tidigare. Det nya synsättet var att den som bröt mot lagen också begick brott mot kungamakten, eftersom det var kungen som stod bakom lagarna. Det var därför också kungamakten som skulle få sköta all bestraffning. Det var nu som bödeln blev en viktig person. Bödelns jobb var att utföra straffen, t.ex. att piska, halshugga eller hänga dömda brottslingar.
Bödeln blev därför en viktig del i samhällets kamp mot brottslighet. Men samtidigt som bödeln behövdes, var han också hatad eftersom han hade som jobb att skada och döda andra. För att skydda bödeln bestämde lagen att den som attackerade honom skulle straffas hårt.
Bödeln levde utanför det vanliga samhällets gemenskap. Han och hans familj behandlades med förakt (avsky). De fick alltid sitta längst bak i kyrkan, och när de begravdes fick de ofta ligga utanför kyrkogården. Barnen hade svårt att få vänner, arbete eller gifta sig.
Eftersom nästan ingen ville bli bödel, tvingades ibland dödsdömda brottslingar att ta jobbet i utbyte mot att få behålla livet. För att den nya bödeln inte skulle försvinna till en annan stad där han skulle kunna leva ett normalt liv, brukade man brännmärka honom med stadens märke eller skära av honom ett öra, ibland båda.
Rackaren - bödelns medhjälpareBödelns hjälpreda kallades rackare. Han hjälpte till vid avrättningar och kroppsstraff, men kunde också ha andra smutsiga uppgifter som att ta hand om döda djur, städa bort lik och tömma stadens latriner. Rackaren var precis som bödeln både utstött och föraktad i samhället.
|
