Det område som utgör dagens Colombia erövrades av spanjorerna under 1500-talet och blev Amerikas ledande guldproducent. Frihetshjälten Simón Bolívar ledde kolonin till självständighet 1819. Flera kringliggande områden ingick under 1800-talet i statsbildningen men 1903, då Panama bröt sig loss, fick Colombia i princip sina nuvarande gränser. En kamp mellan liberaler och konservativa kulminerade i ”tusendagarskriget” runt sekelskiftet 1900, då runt 100 000 människor dog. Därefter följde en period av fred.
Colombias historia
Lästid 3 minuter
ANNONS
ANNONS
Colombia, som ligger i korsvägen mellan Nord- och Sydamerika, genomströmmades tidigt av olika kulturer. Det låg dock utanför utbredningsområdet för aztekernas och mayafolkets högkulturer i Mexiko och Centralamerika samt inkafolket i Anderna. Istället blomstrade flera mindre kulturer i landet vid olika tidpunkter.
Vid Puerto Hormiga har Amerikas äldsta kända keramik hittats, 5 300 år gammal. En del folk utvecklade tidigt ett avancerat jordbruk, till exempel sinúfolket, som byggde sinnrika anläggningar för konstbevattning.
Spanjorerna anländer
Det mest framträdande folket vid spanjorernas ankomst 1499 var chibcha, eller muisca, som levde på högslätten kring dagens Bogotá. Ryktet om deras guldhantverk fick de spanska erövrarna att på kort tid lägga under sig både kusten och höglandet. Santa Marta på nordkusten är Colombias äldsta stad, grundad 1525, men redan årtiondet därpå anlades en rad städer långt uppe i Anderna, bland annat Bogotá.
Den spanska kolonin fick namnet Nya Granada. Den tillhörde först vicekungadömet Peru, men 1739 upphöjdes den till ett eget vicekungadöme, som också omfattade nuvarande Venezuela, Ecuador och Panama. Nya Granada var Amerikas ledande guldproducent. Enorma rikedomar skeppades ut från Cartagena, som blev en av de viktigaste och starkast befästa hamnstäderna i det spanska imperiet. I andra riktningen fördes afrikanska slavar in för att arbeta i gruvorna.
Redan under andra hälften av 1500-talet invandrade många spanjorer till Nya Granada. De flesta slog sig ner i höglandet som jordbrukare. Genom det så kallade encomienda-systemet tvingades ursprungsbefolkningen arbeta gratis åt nybyggarna. Slaveriet och nya epidemier dödade många av landets urinvånare.
Colombia blir självständigt
Kreolerna (spanskättlingar som var födda i Amerika) hade inte samma rättigheter som peninsulares (de som var födda i Spanien), och i takt med att kreolerna växte i antal ökade också spänningarna mellan de båda grupperna. När den franske kejsaren Napoleon ockuperade Spanien i början av 1800-talet bildades flera lokala kreolska regeringar i Nya Granada, men kolonialmakten återtog snart kontrollen över kolonin. Först efter Simón Bolívars seger över spanjorerna 1819 i Boyacá (nära Bogotá) säkrades landets självständighet.
Bolívars vision var att samla alla områden som brutit sig loss från Spanien i en latinamerikansk union som kunde konkurrera med USA om inflytande och makt. Som ett led i denna plan bildades republiken Gran Colombia (Stor-Colombia), som bestod av nuvarande Colombia, Panama, Venezuela och Ecuador. Efter elva år bröt sig dock Venezuela och Ecuador loss och ledarna i Bogotá återtog namnet Nya Granada. 1886 fick landet sitt nuvarande namn, Republiken Colombia.
1800-talet präglades av en ofta våldsam kamp mellan liberaler och konservativa. Flera inbördeskrig utkämpades. Tusendagarskriget 1899–1902 var det dittills grymmaste. När de konservativa till slut besegrade sina motståndare hade omkring 100 000 människor dödats.
1903 bröt sig Panama ur Colombia. Svår terräng och dåliga kommunikationer gjorde det omöjligt för Colombia att försvara området. Dessutom ingrep USA på Panamas sida för att bevaka sina egna intressen i byggandet av Panamakanalen.
Efter tusendagarskriget följde 40 år av fred. Kaffe- och textilindustrin blomstrade.
Läs i Landguiden om Colombias moderna historia från 1948 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
16 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
