Redan omkring 3 000 år före Kristus fanns tidiga metallkulturer i Mindre Asien, och under hettiternas välde (ca 1800–1200 f Kr) utvecklades järnhanteringen. Efter hettiterväldets fall konkurrerade fryger, kimmerier, lyder, meder, perser och andra folk om makten i området. Inte förrän under tidig europeisk medeltid började området intas av turkfolk.
Området under antiken
Greker etablerade sig tidigt längs den västra kusten. Där intog de Troja omkring 1240 f Kr och grundade städer som Smyrna (nu Izmir) och Efesos.
På 300-talet f Kr erövrades Mindre Asien av Alexander den store för att senare inlemmas i det romerska riket. När detta delades 395 e Kr blev Mindre Asien kärnland i det östromerska (bysantinska) riket med Konstantinopel som huvudstad.
Osmanska riket
På 1000-talet angreps det bysantinska riket av turkfolk under de muslimska seldjukernas ledning. I ett försök att hejda islams framryckning skickades det första korståget ut från Europa 1097. I Anatolien fick turkarna från början av 1300-talet en stark centralmakt under en dynasti av sultaner, den osmanska ätten (som utgick från Osman I; den gamla benämningen ottomanska riket baserades på den arabiska formen Othman som nått svenskan via franskan).
Hundra år senare behärskade Osmanska riket huvuddelen av Anatolien, norra Grekland och östra Balkan. För det bysantinska riket kom slutet 1453, då turkarna intog Konstantinopel och gjorde staden till osmansk huvudstad under namnet Istanbul.
Osmanska imperiet nådde sin höjdpunkt på 1500-talet. Då erövrades bland annat Mesopotamien, västra Persien, Syrien, Palestina, Arabien med Mekka och Medina, Egypten, Cypern samt Medelhavets södra kust till Marocko i väster. I Europa behärskade turkarna nästan hela Balkan, Rumänien samt norra Svartahavskusten, och de ryckte fram genom Ungern. Men utanför Wien tvingades de göra halt.
Egentligen borde man här inte tala om turkar utan om ”osmaner”. Överklassen räknade sig knappast längre som turkar. Olika muslimska folk i riket sågs i princip som likvärdiga. Kurderna hade 15 egna emirat inom riket. Medborgare som inte var muslimer – olika kristna folk och judar – bildade slutna grupper med egna lagar och institutioner. De religiösa ledarna för varje sådant samfund, millet, svarade för att medlemmarna betalade skatt och fullgjorde andra skyldigheter till sultanen.
Under 1600- och 1700-talen försvagades Osmanska riket. Liksom Sverige hade osmanerna upprepade tvister med Ryssland, och det ledde under 1700-talet till traktater och vänskapliga förbindelser med Sverige. På 1800-talet gick sönderfallet allt snabbare, trots reformer (tanzimat-tiden 1839–1876). Grekerna frigjorde sig 1829, och senare följde serber, rumäner och bulgarer. Osmanska riket omtalades som ”Europas sjuke man”. Men när Ryssland beredde sig på att krossa riket fruktade fransmän och britter att ryssarna skulle lyckas tränga fram till Medelhavet och slöt därför upp på turkarnas sida. Krimkriget (1853–1856) mellan Ryssland och en fransk-brittisk-turkisk allians slutade med att Moskva tvingades erkänna Osmanska rikets oberoende.
Alla moderniseringar fick ett abrupt slut i samband med ett tronskifte 1876. Bland militärer och intellektuella som utbildats i västerlandet växte oppositionen mot sultanen. En nationalistisk reformrörelse bildades: ungturkarna. Efter en armérevolt 1908 tvingades sultanen utlysa parlamentsval, som ungturkarna vann. Sönderfallet fortsatte dock. I Balkankrigen 1912–1913 förlorade Osmanska riket alla besittningar i Europa utom östra Thrakien. 1913 störtades ungturkarnas liberala falang av en mer auktoritär fraktion inom rörelsen. Den nya regeringen under Enver Pascha (Paşa) utvecklades till en militärdiktatur.
När första världskriget bröt ut 1914 ställde sig landet på Tysklands sida för att trygga sig mot arvfienden Ryssland. Kriget blev slutet för osmanska imperiet. Turkarna drevs ut ur Palestina, Syrien och Irak. Efter det Osmanska rikets kapitulation 1918 intog de allierade Istanbul och stora delar av Anatolien. Grekiska trupper tilläts ockupera Izmir och området däromkring.
Atatürks turkiska republik
Den siste osmanske sultanen tvingades i freden i Sèvres 1920 gå med på att landet inte bara skulle förlora alla sina besittningar utan även stora delar av Anatolien. Men sultanen hade inte längre makt att genomdriva fredsvillkoren, sedan upproriska turkiska nationalister bildat en egen regering i Ankara. I spetsen för nationalisterna stod Mustafa Kemal (senare kallad Atatürk, ”turkarnas fader”). Han var en officer som utmärkt sig i kriget mot de allierade. Efter hårda strider fördrev nationalisterna 1922 de sista grekiska ockupationstrupperna. Sultanen avsattes, och Atatürks regering förhandlade med de allierade om att ändra villkoren i Sèvresfreden. I Lausannefördraget 1923 fastställdes landets gränser som de i stort sett ser ut i dag.
Den 29 oktober 1923 utropades Republiken Turkiet med Kemal Atatürk som president. Republiken skulle vara en modern nationalstat av europeisk modell. Atatürks tankar formulerades som en statsbärande ideologi, kemalismen, där grundstenarna var turkisk nationalism, sekularism, folkstyre (med tiden) och etatism, det vill säga en stark statsmakt med statlig styrning av ekonomin. En modern författning infördes med allmän rösträtt till ett parlament. Men tills vidare var bara ett parti, Republikanska folkpartiet, tillåtet. I praktiken styrde presidenten landet med närmast diktatoriska medel.
Atatürks sekularism väckte starkt motstånd. ”Hattrevolutionen” 1925 ledde till protester, då fezen, den traditionella huvudbonaden i Osmanska riket, förbjöds. Samma år utlöste kampanjerna för sekularism ett kort uppror bland religiöst konservativa kurder i sydöst. De styrande svarade med hårda repressalier och med att förbjuda det kurdiska språket.
När Atatürk avled 1938 efterträddes han av sin tidigare premiärminister Ismet Inönü.
Under andra världskriget stödde Turkiet de allierade mot Tyskland men deltog inte i striderna.
Läs i Landguiden om Turkiets historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
