Moçambiques historia

I slutet av 1800-talet ökade konkurrensen om kolonierna; Storbritannien ville få rätten till hamnen i Lourenço Marques, men ett internationellt domslut avslog kravet. Vid Berlinkonferensen 1884-1885, då kolonialmakterna delade upp merparten av Afrika mellan sig, fick Portugal rätt till alla de områden som det gjort anspråk på, och under 1890-talet fastslogs gränserna för dagens Moçambique. Gränsdragningen ledde till flera lokala uppror, men någon bred motståndsrörelse växte inte fram. Kolonisatörerna utnyttjade historiska motsättningar mellan olika folkgrupper, och efter ett kvartssekel hade de tagit full kontroll också över inlandet.

Portugal var en svag kolonialmakt som varken lyckades utnyttja kolonins tillgångar på ett effektivt sätt eller etablera en fungerande administration. Därför valde Portugal vid sekelskiftet istället att ge handelskompanier (företag) mark- och råvarurättigheter i utbyte mot att dessa utvecklade områdets infrastruktur, skolsystem och hälsovård. Men i praktiken blev företagsledarna enväldiga härskare i sina regioner. De uppfyllde inte löftena om utveckling och utnyttjade istället lokalbefolkningen genom tvångsarbete.

Moçambikierna fungerade dessutom som arbetskraftsreserv för andra delar av södra Afrika, bland annat arbetade många av dem i Sydafrikas och Rhodesias gruvor. Fram till Moçambiques självständighet 1975 fick Sydafrika lov att fritt rekrytera arbetskraft från de moçambikiska provinserna Inhambane, Gaza och Maputo. I gengäld gick en stor del av genomfartstrafiken från södra Transvaal på Moçambiques järnvägar, vilket under många år gav kolonin nästan en tredjedel av dess inkomster i utländsk valuta.

Det ekonomiska läget förändras

I själva verket innebar handelskompaniernas era en ekonomisk tillbakagång för kolonin. Korruptionen bredde ut sig inom administrationen, samtidigt som hundratusentals människor flydde bort från de olidliga förhållandena till grannländerna. Efter den fascistiska militärkuppen i Portugal 1926 blev det förbjudet för företag och enskilda personer att utnyttja tvångsarbete, men kolonialmyndigheten behöll den rätten. Genom påtvingat kontraktsarbete, usla löner och låga producentpriser kunde råvaror som bomull, socker, te och kopra exporteras billigt till Portugal, där råvarorna förädlades och därefter såldes på den skyddade marknaden i kolonierna till höga priser.

I kolonin gällde skilda lagar för å ena sidan portugisiska medborgare och så kallade assimilados (afrikaner som anammat portugisernas livsstil och värderingar) och å andra sidan övriga infödda. De sistnämnda kontrollerades med hjälp av särskilda identitetskort som de alltid måste bära med sig. Poliskontrollerna var stränga, och misstänkta regimkritiker - svarta som vita - behandlades grymt.

Efterhand som tiden gick tilltog protesterna mot kolonialstyret och i början av 1960-talet tvingades regeringen i Lissabon att ändra sin afrikanska kolonialpolitik. Tvångsarbete avskaffades och lagarna blev desamma för hela befolkningen.

Vid denna tid bodde upp emot en halv miljon moçambikier i grannländerna. Bland landsflyktiga, gästarbetare och intellektuella samt den lilla gruppen utbildade afrikaner på hemmaplan växte det fram grupper som arbetade för Moçambiques självständighet. Tanganyikas (nuvarande Tanzania) frigörelse från Storbritannien 1961 inspirerade dem och året därpå bildades Moçambiques befrielsefront (Frelimo). Det var tre politiska grupperingar - förbjudna i Moçambique – som gick samman under ledning av den USA-utbildade sociologen Eduardo Mondlane. Till att börja med verkade Frelimo med fredliga medel men övergick 1964 till väpnad kamp.

Befrielsefronten vinner mark

Befrielsefronten fick politiskt, ekonomiskt och militärt stöd från grannlandet Tanzania och kunde snart ta kontroll över kolonins norra delar. Samtidigt skakades Frelimo av inre motsättningar mellan kommunister och en mer västerländskt orienterad fraktion. I ett sprängattentat 1969 dödades Mondlane, som hade försökt begränsa kommunisternas inflytande. I den ledarstrid som följde efter hans död segrade Samora Machel, under vars ledning Frelimo knöts närmare Sovjetunionen. Gerillasoldaterna skolades i marxism och utbildades militärt. Med aktivt stöd från främst Zambia kunde Frelimo under 1974 ta kontroll över en tredjedel av Moçambiques yta.

Bland portugisiska militärer fanns ett djupt missnöje med de utdragna befrielsekrigen i kolonierna Guinea-Bissau, Angola och Moçambique. 1974 genomförde den så kallade kaptensrörelsen en lyckad statskupp mot diktaturen i Lissabon. Den nya regimen inledde förhandlingar med befrielserörelserna i kolonierna om att avveckla kolonialväldet. I Moçambique bildades en övergångsregering i september 1974 med representanter för den nya portugisiska regimen och Frelimo.

Den 25 juli 1975 blev Moçambique självständigt med Samora Machel som president. Fria val hölls inte, då Frelimo vägrade. Samtidigt lämnade många portugiser landet hals över huvud och med dem försvann teknisk och administrativ kunskap. Infrastrukturen hade förstörts av kriget. Ekonomin hade havererat och moçambikierna, som hade förvägrats utbildning, hade ingen erfarenhet av att styra sitt land.

Läs i Landguiden om Moçambiques moderna historia från 1975 och framåt.

FÖRFATTARE

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
 

Läs mer om

• Moçambique idag : landfakta om politik och ekonomi
• Moçambiques geografi : landfakta om naturgeografi, klimat, naturresurser och näringar