Ekvatorialguineas två huvuddelar – fastlandsdelen och ön Bioko – utvecklades helt separat fram till 1800-talet, då de sammanfördes till en spansk koloni. På Bioko hade bubifolket ett kungadöme före européernas ankomst. På fastlandet var bland annat folkgrupperna bujeba, belungue och kombe organiserade i olika klansamhällen.
Invandringen av bantufolk till fastlandsdelen började sannolikt runt 2 000 f Kr. De anlände österifrån och trängde undan de pygméfolk som då bodde i regionen. Numera finns bara några få pygmésamhällen kvar i landet.
De äldsta bosättningarna på Bioko är från 500-talet e Kr. Ön Annobón, som ligger betydligt längre söderut, bosattes förmodligen först efter européernas ankomst.
Den portugisiske sjöfararen Fernando Pó landsteg 1472 som första europé på Bioko, som blev en strategiskt belägen koloni i portugisernas jakt på en sjöväg från Europa till Asien. Fernando Pós namn användes om Bioko under hela kolonialtiden.
I mitten av 1700-talet vandrade krigar- och jägarfolket fang in till fastlandsdelen från det område som i dag är Kamerun. De folkgrupper som då levde där drevs mot kusten.
1778 tog spanjorerna över kolonin på Bioko från portugiserna i utbyte mot områden i Sydamerika. De anlade kakao- och kaffeplantager på ön och använde den för utskeppning av slavar till sina kolonier på andra sidan Atlanten. Någon spansk bosättning blev det däremot aldrig eftersom sjukdomar, i första hand gula febern, gick hårt åt kolonisatörerna.
När Storbritannien i början av 1800-talet sökte efter lämpliga flottbaser i regionen var Bioko i själva verket i stort sett obebodd. Ön hamnade i praktiken under brittisk administration även om den formellt fortfarande var en spansk koloni.
Britterna hade några år tidigare avskaffat slaveriet och använde ön som en plats att släppa frigivna slavar på. Det bidrog till en stor folkblandning med flera språk och kulturer i kolonin.
Först i början av 1900-talet visade Spanien mer intresse för fastlandet och sammanförde det med Bioko under namnet Spanska Guinea. En ny generation spanjorer flyttade till kolonin. De började bland annat utnyttja skogarna i inlandet för timmerexport.
På 1950-talet gjordes kolonin om till en spansk provins och i samband med det bildades de första nationalistiska partierna. De dominerades av fangfolket som krävde självständighet under en flagga, medan andra delar av befolkningen förespråkade att fastlandet och Bioko skulle bli två separata stater. Spanjorerna vägrade först att släppa ifrån sig makten men efter en folkomröstning 1963 fick provinsen begränsat självstyre.
Läs i Landguiden om Ekvatorialguineas historia från 1968 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
