Organisation
Romersk religion saknade fasta trosläror och ett yrkesprästerskap. Kulten hölls ofta på det privata planet där husfadern genomförde offren. I de fall det fanns tempel administrerades de av vanliga medborgare, vilka var präster som en bisyssla. Det var vanligt att man köpte sig en post som präst, eftersom man hade rätt till en del av offren och för att de gav en höjd social status. Dessutom hade man förmånen att administrera kultens ekonomiska tillgångar.
Präster tillsattes normalt bara till kulter som hade tempel. Rikets högste präst var kejsaren som innehade posten som överstepräst, pontifex maximus.
Offerkulten
Templen användes aldrig för kulten. Det var endast gudens hus. Alla kulthandlingar ägde rum vid ett altare. Altaret behövde inte vara knutet till ett tempel, men stod alltid inom ett heligt område, ett så kallat temenos, som kunde markeras med en mur, vall, rep, häck eller dylikt. Om altaret stod i anslutning till ett tempel så stod det oftast framför ingången.
Gudarna dyrkades genom offer (sacrificium). Vid speciella tillfällen kunde offret bestå av att en ko eller ett får fördes fram till altaret. Man skar av djurets halspulsåder och samlade blodet i ett kärl. I detta doppade man lövruskor, med vilka man färgade altaret rött medelst piskning. Djurets inälvor togs sedan ut och brändes på altaret. Det var viktigt att röken steg rakt upp så att gudarna kunde få den i sig. Köttet grillade man och åt upp. Denna typ av offer var dock ganska ovanliga och förekom endast i samband med viktiga festivaler.
En betydligt vanligare offergåva var växter av olika slag. Framförallt säd som brändes på altaret. Man brände även rökelse. Men kunde även offra grönsaker, frukt, olja, ost och honung, som då lades på altaret utan att brännas. Tanken var att man skulle ge gudarna mat. Huvudet skulle alltid vara täckt under en offerritual. Efter offret bad man en kort bön, om att guden skulle ta emot offret med välvilja. Ofta spelades flöjt under offerriten.
En mycket uppskattad typ av offer var de så kallade votivgåvorna. Det som skilde dem från brännoffren var att de inte förstördes utan istället förvarades i templet eller inom det heliga området. Det kunde vara vilken gåva som helst, men de var vanligtvis värdefulla. Templen samlade på så sätt på sig en hel del värdeföremål. Dessa kunde prästen använda till att förbättra kultplatsen, bygga ut templet, eller kanske investera i mark. Kulter kunde därtill vara stora jordägare och få betydande inkomster genom arrenden.
Offer genomfördes normalt av privatpersoner. Om det fanns en präst knuten till kulten brukade denne assistera. I samband med festivaler och statliga offer, genomfördes offren av samhällets representant och en eventuell präst.
Gudarna
Gudarna tänktes i mänsklig gestalt, med mänskliga karaktärsegenskaper och mänskliga brister. Till gudarna knöts en rik skatt av myter och legender. Det fanns många fler gudar än de nedan uppräknade, men dessa är de viktigaste.
Namnet inom parantes är den grekiska gudomliga motsvarigheten, i de fall det finns någon.
Jupiter (Zeus) var gudarnas konung, himlens herre och åskans fader.
Juno (Hera) var Jupiters hustru och äktenskapets och kvinnornas gudinna.
Minerva var hantverkets gudinna men också en visdoms-, konstnärlighets- och handelsgudinna i romersk religion. Minerva var identisk med den grekiska gudinnan Athena och liksom hon framställdes hon i sin krigarmundering. Romarna tillbad Minerva i ett tempel på Capitolium.
Furrina (Demeter) var fruktbarhetens och markens gudinna medan Neptunus (Poseidon) var vattnets gud. Furrina och Neptunus brukade alltid dyrkas tillsammans.
Den våldsamma Mars (Ares) var krigets gud och Vulcanus (Hephaistos) var smideskonstens gud. De hjälpte ofta varandra.
Larerna var husgudarna, vilka dyrkades på ett altare i hemmet.
Diana (Artemis) var jaktens och skogens gudinna.
Pluto (Hades) var dödsrikets och underjordens gudomlige härskare.
Saturnus (Kronos) var tidens gud.
Janus var dörrens och spådomskonstens gud.
Vesta var eldstadens gudinna. I Rom hade hon ett speciellt tempel, med en evigt brinnande eld. Om den slocknade, skulle det förebåda Roms fall.
Den sluge Mercurius (Hermes) var handelns, köpmännens och de resandes gud.
Bacchus (Dionysos) var vinets och berusningens gud.
Apollo (Apollon) var solens, renhetens och läkandets gud.
Venus (Aphrodite) var kärlekens gudinna.
Och slutligen lite kuriosa om hur staden Rom kom till...
