Västsahara har under hela sin kända historia befolkats av nomadstammar för vilka inga bestämda gränser existerat. Områdets historia hänger därför nära samman med de angränsande ländernas. Almoravid-dynastin, som på 1000-talet erövrade hela det nordvästafrikanska Maghreb och det muslimska Spanien, var berber från dagens Mauretanien och Västsahara.
År 1434 lyckades portugiserna ta sig förbi de svårforcerade vattnen utanför Cap Bojador på Västsaharas kust och 1502 grundade spanska nybyggare handelsstationen Villa Cisneros (nuvarande Dakhla).
Européernas upptäckt av sjövägen till det svarta Afrika underminerade den stora karavantrafiken av guld och andra varor genom Sahara, vilket försvagade de lokala folken. I slutet av 1800-talet inledde spanjorerna sin kolonisation av området, vars södra del de kallade Río de Oro medan den norra delen var Saguia el-Hamra (se även Marockos historia).
När Frankrike tog kontroll över Mauretanien i början av 1900-talet drevs de sydliga klanerna inom reguibat och andra stammar norrut. De samlades kring den religiöse ledaren Ma el-ainin, som byggde ett religiöst lärocentrum i Smara i dagens Västsahara. Efter en rad uppror mot kolonisatörerna krossades deras oberoende 1934 av fransmän och spanjorer i samverkan.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om