M

Rosa Parks blev en symbol för den amerikanska medborgarrättsrörelsen

Under hela sitt liv hade Rosa Parks varit frustrerad och arg över de orättvisor som hon och alla andra afroamerikaner tvingats utstå i det amerikanska samhället. Till slut fick hon nog och slog tillbaka genom att sitta kvar på sin plats i en segregerad buss. I samband med denna aktion i civil olydnad inleddes kampen på allvar mot rasismen I USA.
Bild:

Rosa Parks och Martin Luther King i samband med NAACP:s protestaktion 1955.

Växte upp i ett rasistiskt land

År 1955
Hon hade varit arg länge. Hon hade varit arg ända sedan hon var liten, ända sedan hon som barn av sin mamma fick lära sig att det fanns olika slags människor i världen. Det fanns vita och färgade, och de som var färgade likt hon själv ansågs inte vara lika mycket värda som de vita. Av sin familj fick hon lära sig stolthet och värdighet, men också rädsla och ilska.

Hon var arg sommaren 1919, då hon bara var sex år gammal men stor nog för att förstå vad som hände. När färgade soldater återvände från det stora kriget där de offrat sig för sitt hemland, kom de åter till ett USA som tänkte fortsätta att behandla dem som underlägsna. Hon såg de vita slå tillbaka för att hävda sin makt. Hon såg spåren av Ku Klux Klans härjningar, färgade män som piskades och dödades.

Hon var arg då hon satt på familjens veranda på kvällarna den där hemska sommaren tillsammans med sin farfar Sylvester Edwards som en gång i tiden varit slav. Farfar satt med sitt gevär i knät, ifall någon från Klanen skulle våga sig förbi. Hon satt där med honom i timme efter timme, för att hon ”ville se honom döda en Ku Kluxare”.

Orättvisor och förnedring

Hennes ilska blev till förtvivlan, då hon några år senare råkade hitta boken Is the Negro A Beast? av William Gallio Schell. Boken hävdade, vänligt nog, att färgade människor inte alls är djur, men läsningen var talande nog ändå.

Det var då som hon på allvar förstod att hon, hennes familj och alla hennes vänner var ”negrer”, och att hon därför var dömd att för alltid leva i skuggan, undanskuffad. Men hon lovade sig själv där och då att hon skulle leva sitt liv på ett sätt som visade att hon hade värdighet, att hon var en riktig människa.

Man försökte vänja henne vid att behöva gå till fots hela vägen till den slitna skolan, medan de vita barnen kördes i bussar till deras egen nybyggda skola. Man försökte få henne att vänja sig vid att det fanns vissa affärer för de vita och att de ofta var fina och välfyllda, men att färgade fick handla i gamla och halvtomma butiker. Att det fanns särskilda väntrum för de vita, men andra för de färgade. Att det fanns särskilda vattenkranar för de vita och andra för färgade. Hon undrade om de vitas vatten smakade annorlunda? Hon tvingades arbeta med att plocka bomull på fälten på sommaren. Hela livet mindes hon hur ”bossen” red över plantagen för att se hur hans ”niggers” skötte sig.

Rosa Parks gjorde motstånd redan som ung

Hon var arg, men hennes familj försökte lära henne att kontrollera sin ilska. Det var nyckeln till överlevnad. Var man för arg, så att de vita såg det, då slog de tillbaka. Om man är slav, eller näst intill, då måste man få sina herrar att tro att man är lycklig, att man trivs, för då behandlar de en bättre.

Hon hade svårt att låtsas. Flera gånger gav hon igen när vita pojkar retade hennes lillebror. En annan gång försökte en kille vid namn Franklin ge sig på henne och en vän. Pojken var flera år äldre, men hon lyfte en tegelsten och hotade honom. ”Försöker du något igen, då slår jag dig med den här.” Pojken gav sig av.

Hennes farmor blev utom sig när hon fick höra vad flickan hade gjort. ”Du får inte vara så överspänd”, sa hon. ”Fortsätter det så här kommer du bli lynchad innan du fyller tjugo.”

Hundratals år av orättvisor satt djupt

42 år gammal var Rosa Parks inte arg längre; hon var trött. Inte i kroppen, men i själen. I mer än 15 år hade hon på kvällarna, vid sidan av sina olika arbeten, arbetat som aktivist i NAACP, en organisation som försökte göra slut på den djupt rotade diskrimineringen i USA. Men nu kunde hon inte se någon väg framåt. Hon hade försvarat färgade män som blivit orättvist anklagade för att ha våldtagit vita kvinnor – utan framgång. Hon hade försökt få rättvisa för färgade män som misshandlats av vita polismän – utan framgång. Hon hade tillsammans med andra i sin organisation försökt få alla färgade att göra gemensam sak eftersom hon var övertygad om att det bara var så de på allvar kunde försöka tvinga fram en bättre värld. Om Gandhi kunde få alla indier att enas och med fredliga medel driva bort det brittiska imperiet, då borde väl alla människor med god vilja i USA kunna enas och göra slut på diskrimineringen och de vanvettiga raslagarna en gång för alla.

Men inget hände. Folk anpassade sig. Folk skötte sitt. Hundratals år som kuvade satt djupt. Rättvisa skulle inte komma till den amerikanska Södern medan hon levde, det blev Rosa Parks allt mer övertygad om.

En gnutta hopp inför framtiden

En ljusning kom ändå denna sommar år 1955, då hon tillbringade en vecka på Highlander Folk School, ett tränings- och inspirationsläger för medborgarrättsaktivister från hela USA. Där träffade hon för första gången, sa hon senare, vita som bemötte henne som en riktig människa, utan misstro och fientlighet eller, för den delen, utan överdriven, överlägsen vänlighet.

Hon skulle länge minnas känslan av att vakna där på lägret till doften av nybryggt kaffe och nystekt bacon, som hon visste att vita människor hade tillagat åt henne, en svart kvinna.

Alla deltagare i sommarlägret skickades hem med uppmaningen att fortsätta kampen på hemmaplan. Rosa Parks hade varit en av de tystaste av deltagarna, en som mest hade lyssnat på de andra. Därför var det många som förvånades över att det var just hon som fick hela Södern att resa sig.

Fast å andra sidan var det kanske inte så överraskande. En ledare mindes efteråt att alla hade sett hur ”utsliten” Rosa Parks var. ”Men vi hoppades att hennes trötta ande skulle tröttna på att vara trött, att hon skulle göra något, och det gjorde hon.”

Bild:

En vicesheriff tar Rosa Parks fingeravtryck efter att hon blivit arresterad i samband med incidenten på bussen.

Rebellen Rosa Parks slår tillbaka

Den 1 december 1955 var Rosa Parks på väg hem från jobbet. Hon klev på bussen i centrala Montgomery strax efter halv sex på kvällen. Hon satte sig på en av platserna i mitten, där en skylt talade om att färgade var tillåtna att sitta. Men snart blev bussen full och några vita var tvungna att stå. Då gick chauffören James Blake nerför gången och flyttade skylten för färgade några rader längre bak.

Först satt alla kvar, Rosa Parks samt tre svarta män. ”Det är bäst att ni gör det lätt för er och flyttar bakåt och ger mig de där platserna”, sa chauffören. De tre männen reste sig, motvilligt, och gav sina platser till de vita passagerarna. Men Rosa Parks reste sig inte.

I efterhand skulle hon beskriva hur hon då, i den stunden, kände ”en beslutsamhet täcka kroppen som en filt en kall vinternatt”. Hon tänkte på hur hennes farfar hade behållit sitt vapen för att försvara sin familj. Hon tänkte på Emmett Till, en 14-årig pojke som mördats av rasister; han hade blivit skjuten, slagen och fått ett öga utslitet innan han slängdes i Tallahatchiefloden.

Så Rosa Parks satt kvar.

James Blake stirrade på henne. Han var beväpnad, som alla busschaufförer. Bussarna spelade en nyckelroll i det segregerade systemet: det var där vita och svarta oftast möttes och maktpositionerna måste hela tiden befästas. Nu och då hände det att svarta protesterade. Vid flera tillfällen hade vita chaufförer i Montgomery skjutit svarta män som inte lytt order, i benen eller armarna.

”Tänker du ställa dig upp?” sa James Blake.

”Nej”, sa Rosa Parks. ”Jag tycker inte att jag behöver göra det.”

”Då ser jag till att du blir arresterad.”

”Det får du göra”, svarade Parks. Senare talade hon om hur oerhört ensam hon kände sig i den stunden. Om bara någon av de andra i bussen hade sagt ifrån, då hade det känts lättare. Men alla satt tysta.

Kampen mot den amerikanska rasismen inleds på allvar

I vilket fall var stenen i rullning. Rosa Parks fördes till häktet. Där fotograferades hon, fick lämna fingeravtryck och låstes in i en cell över natten. När hon nästa dag släpptes mot borgen, sattes en bojkott av bussarna i Montgomery i verket, av hennes egen aktivistorganisation NAACP. Till skillnad från så många gånger tidigare blev uppslutningen den här gången enorm. Snart spred sig protesterna till andra städer i den amerikanska Södern och en massrörelse var född.

Bild:

Rosa Parks och USA:s dåvarande president, Bill Clinton, år 1996 när hon mottog Frihetsmedaljen.

Man kan undra varför det hände den här gången och inte tidigare. Kanske var Rosa Parks den perfekta katalysatorn. En kvinna som var känd av många, respektabel, men inte för fin. Många svarta kunde identifiera sig med henne, inom såväl arbetar- som medelklassen. Om en så sansad kvinna som Rosa Parks kunde bli gripen, då kunde vem som helst bli det. ”Nästa gång är det din tur”, löd slagordet.

Kanske var tiden helt enkelt mogen. Kanske spelade det in att en ny predikant i Montgomery höll ett stormande tal på ett av de första mötena. Han var ung, bara 26 år gammal och oerhört nervös, men visade sig vara en talare som kunde få världen att skaka. Han hette Martin Luther King. I ett tal inför en jublande publik, talade han om hur det som höll på att hända med start i Montgomery skulle bli historiskt. Äntligen skulle alla svarta resa sig och få stöd av alla anständiga vita, och rasismen i Södern och i USA i stort skulle utmanas på allvar.

En symbol för medborgarrättsrörelsen

Och så skedde. Rosa Parks hade förvandlats till en symbol för medborgarrättsrörelsen i USA, en roll som hon under resten av sitt liv fick lära sig att hantera. När hon dog år 2005, 92 år gammal, blev hon den första kvinna som hedrades med att ligga på lit de parade i rotundan på Capitol Hill i Washington. Mer än 50 000 personer defilerade förbi och betygade henne sin vördnad.

Fyra år senare valde USA Barack Obama till president, vilket beskrevs som en stor triumf för den rörelse som den rebelliska Rosa Parks en gång hade sparkat igång.

Uppgifter och frågor

  1. Ge exempel på rasism och orättvisor som Rosa Parks utsattes för som ung.
     
  2. Hur slog Rosa Parks tillbaka mot det rasistiska samhället?
     
  3. Vad var NAACP och vad gjorde organisationen efter att Rosa Parks hade arresterats?
     
  4. Vem var Martin Luther King och vilken roll spelade han i händelseutvecklingen som Rosa Parks hade satt igång?

Diskutera:

Rosa Parks protester och handlande fick stora historiska följder. Men hon är inte särskilt känd jämfört med många andra mycket mindre betydelsefulla män.

  1. Vad tycker du behöver göras för att fler betydelsefulla kvinnor (men också kvinnor generellt) ur historien ska uppmärksammas?  Vad kan du själv göra?

 

VILL DU VETA MER? Läs The Rebellious Life of Mrs Rosa Parks av Jeanne Theoharis (2013).

 

Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro

Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats

 


Publicerad: 14 mars 2018