Det område som idag utgör staten Libyen har tidigare kontrollerats av bland annat romare, araber och turkar, men historiskt sett aldrig varit ett förenat territorium. Det moderna Libyen skapades först när Italien 1912 erövrade området som koloni. Libyen blev självständigt 1951, men det nya landet var extremt fattigt och kung Idris I en svag härskare. När stora oljetillgångar upptäcktes på 1960-talet tog utvecklingen äntligen fart, men då ökade i gengäld den politiska oron.
Libyens historia
Innan araberna anlände på 600-talet e Kr dominerades Nordafrika av berberfolk. Ett av grekernas namn på de ljushyade berberna var libyer.
Stadsstaten Kartago, som grundats av fenicier, lät från 600-talet f Kr upprätta handelsstationer längs Nordafrikas kust, bland annat Oea (Tripoli) i Tripolitanien. Där såldes guld och elfenben som berber och andra ökenfolk fraktat från Västafrika genom Sahara. Vid ungefär samma tid slog sig greker ned i Cyrenaika (antikens Pentapolis) på den andra, östra sidan om den 50 mil breda Sirticaöknen.
Romerskt och arabiskt styre
Under århundradet före Kristus införlivades både Cyrenaika och Tripolitanien i det romerska imperiet. I mer än 400 år blomstrade de båda provinserna som ”Roms kornbod” och som handelscentra. När romarriket delades 395 e Kr drogs gränsen mellan väst- och östromerska riket rakt genom Sirticaöknen, men från 534 löd hela området under Östrom (Bysans).
År 639 intogs Egypten av araber som medförde den nya religionen islam. Därifrån erövrades 642 Cyrenaika och två år senare Tripolitanien. Fezzan i söder invaderades 663, trots hårt berbiskt motstånd. Kustprovinsernas kristna kultur ersattes av den arabisk-muslimska, och även berber övergick till islam. Tripolitanien och Cyrenaika underställdes kalifatet i Damaskus.
Osmanska riket
På 1500-talet erövrades Tripolitanien och Cyrenaika av det osmanska (turkiska) riket. Den osmanska regimen styrde dock långa perioder bara till namnet. Senousia-orden fick från 1843 stort inflytande i Cyrenaika. Självständiga arabfurstar styrde Fezzan till början av 1800-talet, då området lades under Tripoli.
År 1911 besatte italienska trupper de libyska provinserna och grundade kolonin Libia Italiana. Senousia-orden spelade en ledande roll i det seglivade motståndet mot kolonialmakten, som krossades först på 1930-talet, sedan motståndsledaren Omar al-Mukhtar avrättats av italienarna. För att rå på motståndet inrättade den italienska fascistregeringen koncentrationsläger och lokalbefolkningen drevs brutalt bort från sina hem, samtidigt som fattiga italienare uppmuntrades att utvandra till Libyen. I Cyrenaika dödades närmare en tredjedel av befolkningen, och minnet av dessa oförrätter är mycket levande i Libyen.
Men italienarna lämnade också andra spår efter sig. När de 1934 slog samman regionerna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan såddes fröet till en libysk nationalstat, vilket aldrig tidigare hade existerat.
Under andra världskriget utkämpades på libysk mark våldsamma pansarslag mellan de allierade och axelmakterna. Libyen var ockuperat av de allierade från 1943 till 1951. Oenigheter om hur territoriet skulle förvaltas utmynnade i att frågan framlades för omröstning i FN:s generalförsamling, vilket ledde till att landet blev den första kolonin i Afrika som fick självständighet. Senousia-ordens ledare blev kung under namnet Idris I.
Maktcentrum i Cyrenaika
Kungadömet var organiserat som en federation mellan Libyens tre regioner, men kung Idris samlade den mesta makten i sin hemregion Cyrenaika, vilket retade många i det mer folkrika Tripolitanien. Det fanns en nationalförsamling på federal nivå, men den löd helt under hovet. Nationalkänslan var svag, spänningarna var stora mellan öst och väst och mellan olika stammar. Efter de första valen 1952 förbjöd kungen politiska partier.
Det självständiga Libyen var ett fattigt land som fick större delen av sina inkomster från utländskt bistånd och från arrenden för amerikanska och brittiska militärbaser. Pengarna gick till kungen, varpå hovet fördelade dem vidare. Ännu 1954 var de viktigaste exportprodukterna alfagräs (eller esparto; ett slags gräs som utgör råmaterialet i kvalitetspapper) och skrot från andra världskrigets slagfält.
1959-1960 upptäcktes dock stora mängder olja. Det plötsliga välstånd som oljan gav fördelades ojämnt och oljeindustrin gav få arbeten åt vanliga libyer. Däremot inrättades högavlönade statliga befattningar som oftast gick till eliten i Cyrenaika och andra som hade nära förbindelser med hovet. Korruptionen ökade. Ekonomiska och kulturella klyftor började också uppträda i Libyen, som dittills hade varit ett traditionsstyrt beduinsamhälle med jämnt fördelad fattigdom. Missnöjet spred sig. Samtidigt svepte visioner om arabisk enhet över Mellanöstern. I Libyen underblåste regeringens nära band till västmakterna en oro som nådde sin kulmen efter sexdagarskriget mellan Israel och arabstaterna 1967.
Läs i Landguiden om Libyens historia från 1969 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om