På grund av de nya arméernas storlek fördes krigen i jordbruksbebyggelse på slättlandet där kriget kunde föda sig självt.
En annan viktig del av staternas militära upprustning var organiseringen av egen produktion av krigsmaterial. Alternativet var att utveckla goda kontakter med tillverkare av sådant som arméerna behövde. För större länder var detta möjligt, men för små länder och furstendömen var det svårare eftersom kostnaderna ofta översteg deras betalningsförmåga.
Krutvapnen utvecklades långsamt
Under perioden utvecklades eldvapnen långsamt. Vapnens pipor var slätborrade och hade därför dålig skottvidd och träffsäkerhet. Dessutom var de tidskrävande att göra skjutklara eftersom de laddades genom mynningen. Eldhastigheten var vanligtvis mellan ett till två skott per minut.
Ny militär taktik - linjeinfanteri
Vid mitten av 1600-talet började bajonetten tas i bruk och ersätta pikens roll på slagfältet. Musketerare behövde inte längre samverka med pikenare på slagfältet för att få skydd i närstrid. Till följd av det förändrades också den taktiska slagordningen. Infanteriet kunde nu formeras i täta packade linjer, vanligtvis i bataljoner med två till tre mans djup, där alla soldater bar musköt med monterbar bajonett. Taktiken gick ut på att föra de breda leden av soldater så nära fienden som möjligt, för att därefter göra halt och skjuta en eller flera koncentrerade salvor.
Truppernas eldgivning blev mer förödande desto närmare fienden de kom. När sedan motståndarnas linjer hamnat i oordning var tanken att man skulle genomföra ett samlat bajonettanfall för att splittra de fientliga leden och få dem att fly. När väl fienden var på flykten sattes ofta kavalleri in för att rida ner och fälla de skingrade trupperna som då var ett lätt byte.
