Sydafrika formade Gandhis kampmetod
Vid 13 års ålder blev Gandhi bortgift med en jämnårig flicka, Kasturba. Några år senare sändes han till London för att studera juridik. Efter tre års studier återvände han till Indien för att etablera sig som advokat i Bombay.
Under åren 1893-1914 var han verksam som advokat i Sydafrika. Där mötte han själv rasdiskriminering och började organisera indier i protester mot diskriminerande lagar. Det var under tiden i Sydafrika som Gandhi började utveckla den kampmetod som senare skulle göra honom världsberömd.
Icke-våld och civil olydnad som vapen
Metoden kallades satyagraha, ungefär "att hålla fast vid sanningen", och byggde på icke-våld och civil olydnad. Anhängarna kunde exempelvis vägra samarbeta med myndigheterna eller medvetet bryta mot lagar som de ansåg vara orättvisa. Motståndet skulle ske utan våld, även om deltagarna riskerade att bli misshandlade eller fängslade. Gandhi fick själv tillbringa lång tid i fängelse både i Sydafrika och senare i Indien.
I spetsen för Indiens självständighetskamp
Gandhi lämnade Sydafrika 1914 och kom, efter en vistelse i England, tillbaka till Indien i januari 1915. Under de följande åren blev han en allt viktigare ledare i kampen mot det brittiska kolonialstyret. Han använde då samma grundidéer som han hade utvecklat i Sydafrika. Protesterna riktades bland annat mot brittiska lagar och ekonomiska regler, och människor uppmanades att bojkotta brittiska varor och vägra samarbeta med kolonialmakten.
Kampen mot kolonialismen blev den röda tråden i Gandhis politiska liv. Samtidigt arbetade han mot rasdiskriminering och religiösa motsättningar, framförallt mellan hinduer och muslimer.
Gandhis kamp väckte stor uppmärksamhet även i Storbritannien. Winston Churchill, som motsatte sig indisk självständighet, beskrev honom 1931 nedsättande som en "upprorisk fakir". Uttalandet visar hur omstridd Gandhi var bland dem som ville bevara det brittiska kolonialväldet.
Motstånd även inom Indien
Trots sin kamp mot det brittiska väldet i Indien blev han omstridd bland många ortodoxa (stränga) hinduer. Det berodde på att Gandhi tog sig an de kastlösa i Indien. Han kallade dem ”harijans” (Guds barn). Till och med hans mest lojala lärjungar blev skräckslagna över detta brott mot tabuföreskrifterna.
Många indier kritiserade Gandhi för att han inte använde våld mot engelsmännen. Trots denna kritik och många mordförsök mot honom blev Gandhi en ledande gestalt inom Indiska nationalkongressen och självständighetsrörelsen.
Delningen av Indien slutade i våld
När Brittiska Indien blev självständigt 1947 delades det samtidigt i de nya staterna Indien och Pakistan. Delningen ledde till svåra motsättningar och våldsamma konflikter mellan framförallt hinduer och muslimer. Gandhi hade länge motsatt sig en sådan uppdelning eftersom han ville att hinduer och muslimer skulle leva tillsammans i ett enat land. När våldsamma konflikter bröt ut mellan grupperna reste han runt, vädjade om fred och genomförde hungerstrejker för att försöka få våldet att upphöra.
Mördad för sin strävan efter försoning
En av dem som ansåg att Gandhi gjorde alltför stora eftergifter gentemot muslimer och Pakistan var den hindunationalistiske Nathuram Godse. Den 30 januari 1948 sökte han upp Gandhi i New Delhi och sköt honom till döds på väg till ett kvällsmöte för bön.
Gandhis idéer om icke-våld och civil olydnad fick stor betydelse även utanför Indien. De kom senare att inspirera andra rörelser som kämpade mot orättvisor utan våld, däribland den amerikanska medborgarrättsrörelsen under Martin Luther King Jr.
Saltmarschen – Gandhis mest berömda protestI mars 1930 valde Gandhi något så vardagligt som salt för att utmana det brittiska kolonialstyret. Britterna hade kontroll över tillverkningen och försäljningen av salt i Indien och tog ut skatt på varan. Det drabbade även fattiga människor, eftersom alla behövde salt. Gandhi bestämde sig därför för att öppet bryta mot lagen genom att själv framställa salt vid havet. Den 12 mars lämnade den 60-årige Gandhi sitt ashram, ett slags religiöst och socialt kollektiv, i Sabarmati tillsammans med 78 följeslagare. Målet var kustbyn Dandi, omkring 385 kilometer bort. Vandringen tog drygt tre veckor. Längs vägen höll Gandhi tal i byar och städer och alltfler människor samlades kring protesten. När gruppen nådde kusten hade marschen blivit en nyhet långt utanför Indien. Tidigt på morgonen den 6 april gick Gandhi ner till stranden och bröt mot den brittiska saltlagen. Handlingen var enkel, men budskapet var kraftfullt: indierna skulle inte behöva be en kolonialmakt om lov för att använda sitt eget lands naturresurser. Protesterna spred sig och tiotusentals människor greps under den fortsatta kampanjen, däribland Gandhi själv. Saltmarschen visar tydligt hur hans metod fungerade. Istället för att använda våld valde Gandhi att öppet trotsa en orättvis lag och genom den långa marschen skapa stor uppmärksamhet och press på kolonialmakten. |
S LÄS MER: Mahatma Gandhi – en studie om civil olydnad
M LÄS MER: Gandhi, icke-våldsprincipen och Indiens självständighet
M LÄS MER: Gandhi inleder sin långa resa som frihetskämpe
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Sören Wibeck, Indiens historia, Historiska Media, 2014
Ola Larsmo och Brian Palmer, 101 historiska hjältar, Historiska media, 2013
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Bra Böckers lexikon 2000, band 9, Bra Böcker AB, 1996
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare