Kyrkan förde en skoningslös kamp mot trolldom
Under 1400-talet uppkom flera häxprocesser i Europa som en följd av inkvisitionens verksamhet (inkvisitionen var en katolsk domstol med uppgift att bedöma och bekämpa "felaktiga läror").
Häxhysterin nådde sin höjdpunkt i Europa 1450-1750. Fler än 30 000 personer avrättades under perioden. Högre siffror än så brukar också nämnas, men för dessa påståenden finns ingen vetenskaplig grund. Den sista ”häxan” avrättades i Schweiz år 1782.
År 1484 gav påven Innocentius VIII tillåtelse till bränning av häxor. Detta skedde genom utfärdandet av den beryktade ”Häxbullan”.
Med hjälp av boken Häxhammaren skulle trolldomen avslöjas och bekämpas. Boken var författad av två munkar och kom ut i mer än fyrtio upplagor mellan 1487 och 1669. I boken gavs tips på hur man skulle avslöja en häxa.
Häxprovet avslöjade om du var häxa
Den katolska kyrkan rekommenderade att varje kvinna eller man som var misstänkt för häxeri skulle genomgå ett häxprov. Vattenprovet var ett vanligt förekommande häxprov. Man band då den misstänkta häxan till händer och fötter och slängde henne eller honom i ett vattendrag. Om häxan flöt så var det djävulens verk. Om den anklagade sjönk och drunknade så var hon eller han oskyldig och skulle hedras med en kyrklig begravning.
Häxprocesserna i Sverige 1668-1676
Det var först under andra hälften av 1600-talet som häxhysterin kom till Sverige. Häxprocesserna i Sverige hängde samman med stormaktstidens kontrollsamhälle där kyrkan hade en viktig roll.
De som anklagats för häxeri ställdes inför en särskild tillsatt trolldomskommission (en slags domstol). I rättegångarna vittnade barn och vuxna om hur vissa utpekade kvinnor, och ibland män, blivit besatta av djävulen. Ett vanligt påstående var att den anklagade fört med sig barn till Blåkulla där de vistats tillsammans med djävulen och fått uppleva olika hemskheter. Ett barns berättelse och ett uppvisat blåmärke (som kunde tolkas som ett häxmärke) kunde räcka för att döma någon till döden för häxeri.
Urban Hjärne, professor i medicin, försvarade många kvinnor som anklagades för ”häxeri” i Sverige på 1670-talet. Han kunde visa att vittnesmålen i många fall hade påverkats av psykologiska faktorer. Genom sitt aktiva arbete med att kontrollera ”bevis” som riktats mot de anklagade kvinnorna kunde han rädda många oskyldiga från att brännas på bål.
Den 1 juni 1675 brann det största häxbålet i Sveriges historia. På bålet brändes samtidigt 72 ”häxor”, bland dem fanns två män och fyra småpojkar. Häxorna brändes på det så kallade häxberget som ligger cirka en och en halv mil norr om Ångermanland. Det var häradsrätten som dömde och Trollkommissionen som fastställde dödsdomarna. Det var två unga pojkar som hade pekat ut flera av häxorna. Pojkarna påstod att de kunde se "häxmärket“ i pannan på flera av kvinnorna. De 72 häxorna avrättades innan de kastades upp på bålet.
De stora häxprocesserna i Sverige började i Dalarna 1668 och ebbade så småningom ut i Stockholm 1676. Över 300 människor blev under den här tiden avrättade för häxeri, varav de flesta var kvinnor.
Under 1700-talet förekom bara några enstaka häxjakter och 1779 togs trolldomsparagrafen bort från lagboken.
LÄS MER: Inkvisitionen
LÄS MER: Karl XI:s tid - riket organiseras och kontrollen ökar
LÄS MER: Häxfebern i Stockholm 1676
LÄS MER: Folktro
Litteratur:
Bra Böckers Lexikon 2000, del 11, Bokförlaget Bra Böcker, 1997
Marie Lennersand, Livet går vidare - Älvdalen och Rättvik efter de stora häxprocesserna 1668-1671, Gidlunds förlag, 2006
Bengt Ankarloo, Satans raseri, Ordfront, 2007
Den svenska historien (Bonnier lexikon), del 7 – Karl X Gsutav, Karl XI. Krig och reduktion, Bonniers, 1993
Text: Robert de Vries (red.) och Carsten Ryytty, SO-lärare och författare
Läs mer om
