De som anklagats för häxeri ställdes inför en särskild tillsatt trolldomskommission (en slags domstol). I rättegångarna vittnade barn och vuxna om hur vissa utpekade kvinnor, och ibland män, blivit besatta av djävulen. Ett vanligt påstående var att den anklagade fört med sig barn till Blåkulla där de vistats tillsammans med djävulen och fått uppleva olika hemskheter. Ett barns berättelse och ett uppvisat blåmärke (som kunde tolkas som ett häxmärke) kunde räcka för att döma någon till döden för häxeri.
Urban Hjärne, professor i medicin, försvarade många kvinnor som anklagades för ”häxeri” i Sverige på 1670-talet. Han kunde visa att vittnesmålen i många fall hade påverkats av psykologiska faktorer. Genom sitt aktiva arbete med att kontrollera ”bevis” som riktats mot de anklagade kvinnorna kunde han rädda många oskyldiga från att brännas på bål.
Den 1 juni 1675 brann det största häxbålet i Sveriges historia. På bålet brändes samtidigt 72 ”häxor”, bland dem fanns två män och fyra småpojkar. Häxorna brändes på det så kallade häxberget som ligger cirka en och en halv mil norr om Ångermanland. Det var häradsrätten som dömde och Trollkommissionen som fastställde dödsdomarna. Det var två unga pojkar som hade pekat ut flera av häxorna. Pojkarna påstod att de kunde se "häxmärket“ i pannan på flera av kvinnorna. De 72 häxorna avrättades innan de kastades upp på bålet.
De stora häxprocesserna i Sverige började i Dalarna 1668 och ebbade så småningom ut i Stockholm 1676. Över 300 människor blev under den här tiden avrättade för häxeri, varav de flesta var kvinnor.
Under 1700-talet förekom bara några enstaka häxjakter och 1779 togs trolldomsparagrafen bort från lagboken.
