Dagens Slovenien har genom historien genomkorsats av många olika folk. Under 500-talet befolkades området av slaver som kom österifrån. På 700-talet började katolska kyrkan skicka dit missionärer, och under 800-talet inkorporerades Slovenien i det tysk-romerska riket. På 1300-talet blev det en del av furstehuset Habsburg. Efter första världskriget hamnade Slovenien i det som blev Kungariket Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades området av Tyskland, Italien och Ungern. Därefter blev Slovenien en delrepublik i det kommunistiska Jugoslavien. Efter ledaren Titos död 1980 började förbundsstaten falla sönder och 1990 röstade slovenerna för självständighet.
Sloveniens historia
Lästid 7 minuter
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Tito grundar socialiststat
En befrielsefront bildades i Slovenien som bekämpade ockupationen i samverkan med kommunistpartiledaren Josip Broz (Tito) partisaner från andra delar av landet. Parallellt pågick också inbördesstrider mellan Domobranci (Vita gardet), som samarbetade med ockupanterna, och motståndsgrupperna. Titos partisanarmé befriade Jugoslavien och en socialistisk förbundsrepublik bildades 1945 med Slovenien som en av sex delrepubliker. Därmed lades grunden för Sloveniens självständighet.
Efter kriget fick Slovenien den östra delen av Gorizia som Österrike hade avträtt till Italien 1920. Västra Gorizia med staden Trieste, som befriats av partisanerna, blev däremot ett omtvistat område. De allierade insisterade på att Trieste skulle ställas under FN-kontroll. Först 1954 fastställdes stadens status: Italien fick överhöghet, samtidigt som Slovenien formellt tillerkändes ytterligare en bit kust. En betydande slovensk minoritet kom därmed att leva i Italien samtidigt som många italienare valde att flytta från de delar som blev slovenska.
Jugoslaviens ledare Tito gick till en början i sovjetledaren Josef Stalins spår. Kommunistpartiet var enda tillåtna politiska kraft, all opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Så småningom kom dock Tito på kollisionskurs med Stalin och 1948 uteslöts Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen. Tito lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet, bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna. Jugoslavien fick därefter omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer.
Sloveniens speciella band till italienska Trieste innebar att slovenerna hade tillgång till ocensurerad information från väst samt en blomstrande svart gränshandel. Slovenien var den rikaste och mest industrialiserade jugoslaviska delrepubliken och irriterades över att tvingas bidra till ekonomisk utjämning inom federationen – särskilt som man misstänkte att en stor del av pengarna gick till skrytprojekt i fattigare delrepubliker och till byråkratin i Belgrad.
Under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem vilka bara förvärrades under 1980-talet. Samtidigt ökade de inre motsättningarna. Författningen från 1974, som tillkommit efter ett kroatiskt uppror, gav delrepublikerna vidsträckt självstyre med egna regeringar och förvaltningar. Centralmakten i Belgrad ansvarade för utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men delrepublikerna kunde lägga in veto i viktiga frågor och för det mesta kom federationens bästa i andra hand.
Ökad nationalism efter Titos död
Efter Titos död 1980 kom nationalistiska strömningar upp till ytan. I Serbien började Slobodan Milošević, som senare blev Serbiens president, att ena och uppvigla serbiska nationalister, först mot albaner i Kosovo, senare mot kroater och slovener. Under 1988 upprördes slovenerna av en militärrättegång mot en arméofficer och tre journalister som kritiserat den jugoslaviska folkarmén. Nu började självständighet diskuteras öppet. Oppositionspartier blev tillåtna och fria flerpartival aviserades. I slutet av 1989 bildade sex av de ledande nybildade oppositionspartierna Demokratisk opposition i Slovenien (Demos).
När Milošević uppmanade till ekonomisk bojkott av Slovenien drog slovenerna in en del av bidraget till den federala budgeten. Sedan ett förslag om ökat självstyre för delrepublikerna röstats ned av det jugoslaviska kommunistpartiets kongress i januari 1990 lämnade den slovenska delegationen kongressen. Det slovenska kommunistpartiet gick ur det jugoslaviska partiet och bytte namn till Partiet för demokratiska reformer (SDR).
När det första flerpartivalet hölls i Slovenien i april 1990 kunde Demos bilda regering. President blev SDR:s ledare Milan Kučan.
I juli 1990 förklarade den slovenska nationalförsamlingen med överväldigande majoritet Slovenien som en suverän stat, utan att uttryckligen uttala att landet lämnade Jugoslavien. Därmed skulle slovenska lagar gälla före federala lagar. Slovenien tog också kontroll över territorialförsvaret, en form av hemvärn i republikerna. Den unge dissidenten Janez Janša fick som nyutnämnd försvarsminister i uppdrag att organisera en krigsmakt. Som svar på detta försökte den jugoslaviska armén konfiskera vapen och lokaler från territorialförsvaret.
I en folkomröstning i december 1990 röstade 89 procent av väljarna i Slovenien för full slovensk självständighet.
Läs i Landguiden om Sloveniens historia - från 1991 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
21 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
