Kirgizistans historia

Det är oklart varifrån kirgizerna kommer. Forskare tror att deras förfäder var bosatta vid floden Jenisejs övre lopp i Altajbergen i södra Sibirien. Så småningom lämnade de området och begav sig i riktning mot Tien Shan-bergen. Under antiken blev Osj en viktig handelsplats utmed Sidenvägen.

På 800-talet e Kr erövrade kirgizerna uigurernas rike i nuvarande Mongoliet. Riket besegrades dock på 1200-talet av mongolhärskaren Djinghis khan. De kirgizer som överlevde mongolernas härjningar slöt snart upp bakom honom.

På 1400- och 1500-talen förenades olika kirgiziska stammar och bildade ett självständigt rike i det område som idag är Kirgizistan. Riket blev dock kortvarigt. Kirgizerna splittrades åter i stammar under lokala härskare, som i sin tur styrdes av främmande folk, bland annat mongoler, manchurer, kalmucker och kazaker.

Ryssarna invaderar Kokand

Vid ryssarnas intåg i mitten av 1800-talet tillhörde området Kokand-khanatet (khanat är ett område som styrs av en ledare som kallas khan). Många kirgiziska stamhövdingar, så kallade manap, underkastade sig frivilligt ryssarna, eftersom de var missnöjda med hårt skattetryck från Kokand. 1852 erövrade ryska trupper Pisjpek (dagens Bisjkek), som då var en viktig fästning för Kokand-khanatet. Kirgizistan blev en del av det ryska guvernementet Turkestan 1867.

Under senare delen av 1800-talet flyttade mängder av ryssar till området. Ofta rörde det sig om personer som ansågs misshagliga för makthavarna och därför tvångsförvisades. Nybyggarna behövde åkermark och stora delar av de kirgiziska nomadernas betesmarker odlades upp. I protest gjorde kirgizerna ett upprorsförsök 1898.

Sedan ryssarna börjat tvångsinkalla befolkningen i Turkestan till militärtjänst i den ryska armén utbröt ett nytt uppror 1916. Tusentals ryssar och kirgizer dödades och åtminstone 150 000 kirgizer sökte skydd i Kina – den så kallade ”huvudstupa flykten”, ürkün. Motståndet mot ryssarna blossade åter upp 1917 i samband med oktoberrevolutionen, då ryska bolsjeviker försökte ta makten i Centralasien. Många kirgizer anslöt sig till basmatji, en islamisk gerillarörelse som i flera år gjorde motstånd mot bolsjevikerna i nästan hela Centralasien.

Sovjetrepublik – nomader blir bofasta

År 1918 infogades Kirgizistan i den autonoma sovjetrepubliken Turkestan. Förvaltningen sköttes helt av ryssar och tvångsinlösningen av kirgizernas mark tog fart. Kirgiziska politiska partier och organisationer förbjöds. Under den nya ekonomiska politiken 1921–1927 återlämnades en del mark till kirgizerna och den hårda politiken mot nationella särdrag och mot islam mildrades något. 1924 upplöstes Turkestan och flera autonoma distrikt bildades, däribland ett kirgizisk-kazakiskt. Kirgizer tilläts inneha ledande poster i förvaltningen och nomadstammarna kunde relativt ostörda fortsätta sitt traditionella liv med boskapsskötsel som bas.

År 1926 blev Kirgizistan en egen autonom sovjetrepublik och 1936 upphöjdes Kirgiz ASSR till unionsrepublik. Huvudorten Pisjpek döptes om till Frunze, efter en moldavisk bolsjevik. Namnet var för kirgizerna både främmande och svårt, eftersom f-ljudet inte förekommer i kirgiziska.

Efter 1928 skärptes sovjetpolitiken. Inom ramen för diktatorn Josef Stalins kollektivisering av jordbruket i hela Sovjetunionen tvingades nomaderna bli bofasta. Omfattande utrensningar skedde inom förvaltningen och kommunistpartiet. Den nationellt sinnade eliten utsattes för grymma förföljelser och ersattes av stalintroget folk. Ryska språket fördes fram på bekostnad av det kirgiziska. På kort tid förvandlades ett boskapsskötande nomadfolk till sovjetiska kolchosbönder och industriarbetare.

Läs i Landguiden om Kirgizistans moderna historia från 1953 och framåt.

FÖRFATTARE

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
 

Läs mer om

• Kirgizistan idag : landfakta om politik och ekonomi
• Kirgizistans geografi : landfakta om naturgeografi, klimat, naturresurser och näringar