Idag ges ordet viking ofta olika betydelser inom litteratur och annan media och kan syfta på allt från krigiska nordiska sjöfarare till att gälla i stort sett alla människor som levde i Norden under vikingatiden. Denna otydlighet gör att ordet numera ofta undviks av forskare.
I västerled och österled
Under vikingatiden gav sig många nordbor ut på långa sjöfärder för att plundra, driva handel och kolonisera nya områden. Varuutbytet hade pågått långt innan dess, men det som hände i början av 800-talet var att de politiska förutsättningarna förändrades och gjorde det möjligt för nordborna att breda ut sig.
Vid tiden för vikingarnas erövringar var de stora rikena i Västeuropa politiskt splittrade och svaga. Frankernas rike, som bestod av stora delar av Västeuropa, var inget undantag. Frankrike saknade bland annat en stark härskare som kunde hålla ihop riket. Frankerna hade därför inte tillräckliga resurser för att slå tillbaka vikingarnas attacker från havet.
Det samma gällde för England varför motståndet var svagt även där. Det politiska läget var samma i öst där Ryssland ännu inte var något enhetligt rike som kunde stå emot vikingarnas expansion (utbredning).
Norska och danska vikingar färdades västerut med sina skepp och sökte sig ner utmed Europas kuster till bland annat England, Irland och Frankrike. Nordbor seglade också över Atlanten till Island, Grönland och Amerika. På flera ställen, till exempel i England och Normandie, grundade de egna riken.
Sjöfarare från - det som idag är - Sverige reste främst österut över Östersjön och på de ryska floderna ända ner till Kaspiska havet och det östromerska riket och dess huvudstad Konstantinopel (se karta).
Viktiga handelsplatser
Under perioden fanns det flera stora handelsplatser i Norden som kan liknas vid städer. Handelsplatserna var mötesplatser för såväl varor och betalningsmedel som för människor, idéer och vanor. Några av de största var Hedeby i Danmark, Birka på Björkö i Mälaren och Kaupang i södra Norge (se karta).
En viktig anledning till att handeln i Norden blomstrade under vikingatiden var att muslimerna under 700-talet hade erövrat stora delar av Medelhavsområdet. Därmed försvårades handelsutbytet mellan Medelhavsländerna och Västeuropa. Detta ledde till att köpmännen sökte nya handelsvägar. Handeln ökade därför i Nordeuropa och de ryska floderna blev nu en viktig ekonomisk länk mellan Europa och Österlandet. De som kontrollerade sjöfarten och floderna från Finska viken i norr ner mot Svarta havet och Kaspiska havet i söder, hade möjlighet att tjäna stora pengar. Detta var något som svearna och gutarna (folk från Svealand och Gotland) utnyttjade.
Nordborna var skickliga skeppsbyggare
Nordborna var duktiga sjömän och byggde snabba båtar. I slutet av 700-talet byggdes så bra skepp att de överglänste samtidens övriga. Deras skepp var utrustade med både åror och segel och hade dessutom fördelen att kunna färdas i grunda vatten. Nordborna kunde därför bedriva handel och utföra överraskningsanfall längs med floder där andra stora skepp hade svårt att ta sig fram (se faktarutan längre ner för mer fakta om skeppen).
Vikingatidens släktsamhälle
Under vikingatiden var det nordiska samhället indelat i tre olika samhällsklasser. Kungarna, hövdingarna och stormännen var de som härskade. Mellanklassen utgjordes av storgodsägare, handelsmän, jordbrukare, hantverkare och krigare. Dessa var fria män och hade en egen röst på tinget (en slags mötesplats där man fattade politiska beslut, skapade lagar och hade rättegångar).
Längst ner i den sociala skalan fanns trälarna som betraktades som en handelsvara. Som träl var man ofri och fick inte bära vapen.
Vikingatidens samhälle var ett ättesamhälle som baserades på släktband. Släkterna utgjorde samhällets kärna. Det var därför livsviktigt att tillhöra en släkt. De täta släktbanden ställde hårda krav på ättens medlemmar som förväntades beskydda och hämna sina egna. Det var endast som del i en stor släkt som individen kunde nå makt och ställning i vikingatidens samhälle. Människor som uteslutits från sin släkt och hamnat utanför ättesamhällets ramar var i regel dömda till ett svårt liv eller undergång. Till dessa hörde bland annat de rättslösa trälarna och de fredlösa som fördrivits från samhället.
