Precis som allt annat som hanterar tolkningar av historia, fokuserar historiker på vad och varför någonting hände. Enkla förklaringar i stil med att Hitler startade andra världskriget brukar oftast avfärdas av historiker eftersom sådana enkla förklaringar ger oss ett tillfredsställande svar.
De vanligaste tolkningarna av historia kan delas in i fyra huvudgrupper: aktör/struktur och materialism/idealism.
Aktör och struktur
En av alla de saker som påverkar en historikers tolkningar är hur de uppfattar och arbetar med aktör och struktur i historia (aktör = agerande person. struktur = system/konstruktion/sammansättning). De två begreppen är i många fall varandras motsatser. Ibland kan dessa beskrivas som individ och samhälle. Med det menas att historien kan beskrivas som att den drivs framåt antingen av enskilda människors handlingar, eller som en konsekvens av saker som sker på samhällsnivå, där istället väldigt många människor är inblandade. Aktörer kan i detta sammanhang beskrivas som enskilda personer med stort inflytande på historien medan strukturer kan beskrivas som sociala, politiska och ekonomiska system som hänger samman.
Strukturer används ofta som en bakomliggande förklaring till en historisk händelse, medan aktörer kan användas som en utlösande faktor.
Ett exempel på detta är första världskrigets utbrott. Gavrilo Princip avlossade skotten som dödade Franz Ferdinand och Sophie von Chotek i Sarajevo. I äldre historieskrivning angavs detta ofta som orsaken till det första världskriget. Moderna historieskrivning brukar istället fokusera på orsaker som nationalism, imperialism och militära spänningar mellan de inblandade länderna. Dessa är exempel på strukturförklaringar till krigets utbrott medan skotten i Sarajevo är exempel på en aktörsförklaring.
Idealism och materialism
Den idealistiska (idealism = tron på idealet, grundläggande idéer) tolkningen av historia tar sitt ursprung i 1700- och 1800-talets Tyskland där filosofer som Immanuel Kant och Friedrich Hegel var verksamma. Hegel, som var en av den idealistiska historieskolans främsta tänkare, menade att historiens drivkrafter gick att återfinna i mänsklighetens gemensamma förnuft, och i det han kallade för “världsanden”. För honom var därför inte människors levnadsvillkor eller liknande saker som drev utvecklingen framåt. För en historiker innebär detta att man ser idéer och personligheter som historiens främsta drivkrafter.
Idealismens motsats är en materialistisk syn på historien (materialism = det enda viktiga är den materiella världen, idéer är bara en reflektion av den materiella/verkliga världen). I denna utgår man från att ekonomiska eller sociala förhållanden är drivande i historiens utveckling. Denna syn på historia härstammar från Karl Marx och Friedrich Engels och kallas ibland också historiematerialism.
Deras tankar om historien grundade sig i uppfattningen att den historiska utvecklingen är en konsekvens av de materiella villkor som vi människor lever. Villkoren påverkar människan som i sin tur agerar (på grund av de samhällsvillkor hon påverkats av). Samhället formar människan. Detta medför att till exempel ett samhälles kultur är en produkt av det omgivande samhället.
En avgörande idé hos Marx och Engels var att motsättningarna inom ett samhälle var det som drev historien framåt (den historiska drivkraften). Varje samhälles specifika produktionsförhållanden skapar motsättningar mellan olika grupper och det är denna konflikt som driver den historiska utvecklingen framåt. Marx och Engels menade att det var klasskamp och kampen om produktionsmedlen som drev på den historiska utvecklingen. Produktionsförhållandena och klasserna varierar mellan olika samhällen och i olika tider. Marx använde till exempel uttryck som slav och slavägare eller arbetare och kapitalist som exempel på grupper i konflikt med varandra.
Moderna historiematerialister använder därför gärna strukturförklaringar och ser saker som ekonomiska skillnader som en förutsättning för att olika grupper ska agera på ett eller annat sätt.
Exempel på hur modellerna fungerar skulle kunna vara orsaker till den franska revolutionen. En materialistisk tolkning söker troligtvis en förklaring i de ekonomiska och sociala motsättningar som fanns inom det franska samhället, missväxt, fattigdom och orättvisa sociala förhållanden. Medan en idealistisk tolkning kanske skulle leta förklaringarna i idéer från upplysningen eller det franska borgerskapet.
Andra tolkningsmodeller
Materialism-idealism samt aktör-struktur är långt ifrån de enda förklaringarna som finns till hur historia utvecklas, eller som ger svar på hur historia kan tolkas. Inom den moderna historieforskningen finns mängder av metoder och perspektiv som används.
Ett vanligt sätt att analysera historia är genom hermeneutisk metod. Hermeneutik tar sin utgångspunkt i textanalys och lägger stor vikt på själva tolkningen av det skrivna. Det gäller att söka förstå varför personer agerat som de gjort eller vilka stämningar som legat som grund för vissa historiska skeenden. Inom hermeneutiken kan meningen hos en liten del endast förstås om den sätts i samband med helheten.
Denna teoretiska utgångspunkt kallas ibland också för kulturhistorisk därför att den också kan sägas innehålla tolkning av bilder, ljud och liknande (allt möjligt som ger intryck på oss människor och som kan påverka vårt agerande i vissa situationer).
Inom hermeneutiken betraktar man inte historien som lagbunden, utan istället betonas enskilda människors agerande, uttryck och liknande. Historikern ska tolka genom att försöka förstå sammanhanget som en handling eller ett skeende utspelar sig i och hur detta har påverkat de enskildas agerande i det historiska förloppet.
Under 1960-talet fick socialhistoria en stark ställning. Den här typen av historieskrivning fokuserar på sociala aspekter av historien. Socialhistoria kallas ibland "historia underifrån" eftersom dess fokus är på vanliga människors perspektiv. Socialhistorien försöker lyfta fram de grupper som tidigare varit marginaliserade inom historieskrivningen eller stått utanför historien. Exempel på sådana grupper är kvinnor, arbetare och etniska minoriteter. Eftersom synen på utsatta grupper förändrats, har också socialhistorien förändrats vilket fört med sig att nya grupper har fått träda fram ur det förflutnas dunkel.
En av de grupper som vuxit fram som en utlöpare ur socialhistorien är genushistoria. Denna skolbildning fokuserar på studierna av kön som en social konstruktion. En genushistoriker försöker alltså spåra hur olika uttryck för könstillhörighet har formats genom historien, men också hur detta har format historien. Till exempel vad som ansetts som manligt respektive kvinnligt och hur dessa företeelser har påverkat samhället (och vice versa).
