Libanons historia

Vid kusten bodde ca 3 000 år f.Kr ett semitiskt folk, kananéerna, mer känt under sitt grekiska namn fenicierna. De byggde en rad befästa städer längs kusten under 1000-talet f.Kr och som skickliga båtbyggare kunde de utvidga sitt välde kring stora delar av Medelhavet.

Efter en storhetstid i 400 år kuvades fenicierna av Assyrien och därefter kom perserna. Samtidigt steg Grekland fram som sjöfartsnation. Vid slaget vid Salamis 480 år f.Kr mellan perser och greker var fenicierna inlemmade i perserriket.

Alexander den store erövrade dagens Libanon på 330-talet f.Kr. Århundradet före vår tideräknings början kom romarna. Från 300-talet styrdes området från det kristna Östrom (Bysans). Strider mellan perser och det bysantinska riket underlättade den arabiska erövringen på 600-talet. Hela regionen vid östra Medelhavskusten tillföll araberna efter slaget vid Yarmuk vid Jordanfloden år 636.

Men Libanon behöll sin kristna karaktär ända fram till 800-talet. Då etablerade sig det arabiska tanukhfolket i närheten av Beirut och kom att utgöra en motpol till de kristna maroniterna. Lite senare började även grupper av shiamuslimer och druser etablera sig i andra delar av landet. Den islamska politiken var skonsam mot de kristna som i stort sett lämnades i fred.

I mer än tusen år styrdes Libanon av olika muslimska stormakter. Korstågstiden på 1100- och 1200-talen innebar en ovälkommen förändring för de islamska härskarna. 1251 tog de egyptiska mamlukerna över Libanon och en period av krig och umbäranden följde. 1516 inkorporerades dagens Libanon i det turkiska Osmanska riket. Den turkiske sultanen gav de ockuperade folken ett stort mått av självstyre men på 1830-talet försökte turkarna få bättre kontroll över området. Ett bondeuppror bröt ut i mitten av 1800-talet då fattiga maroniter reste sig mot drusiska feodalherrar. Upproret hade främst sociala orsaker, men Frankrike och andra europeiska stormakter blandade sig i och krävde bättre villkor för de kristna. Det Osmanska riket tvingades lova att Libanonberget, en del av provinsen Syrien, skulle förvaltas under en egen kristen guvernör.

Efter första världskriget, 1920, gav Nationernas förbund Frankrike i uppdrag att förvalta Libanon och Syrien som ett gemensamt mandat. I Damaskus försökte arabiska ledare göra uppror mot fransmännen men de ledande libaneserna som var maroniter var nöjda med det franska styret. Libanon avskiljdes från Syrien för att bli en speciellt gynnad fransk koloni.