Den amerikanska kontinentens urinvånare tros ha invandrat från Asien via Berings sund i den smältande inlandsisens spår för 20 000–35 000 år sedan. De äldsta spåren efter troliga mänskliga bosättningar i Alaska och New Mexiko har daterats till runt år 12 000 f Kr. Kunskapen om att bruka jorden fick långsamt fäste, och kring 3000 år fKr odlades en primitiv form av majs i New Mexiko och Arizona. De första spåren av byliv härrör från 300 år f Kr. När den europeiska koloniseringen inleddes på 1500-talet fanns det troligen en ursprungsbefolkning på flera miljoner människor som var utspridda över den nordamerikanska kontinenten där olika kulturer etablerats på skilda håll.
USA:s historia
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Frihetskampen tog fart på allvar 1773 när några upproriska kolonister, förklädda till amerikanska urinvånare, vräkte telasten på tre engelska fartyg överbord i Bostons hamn, en händelse som blev känd som ”The Boston Tea Party”.
När regeringen i London svarade med repressalier bildade kolonierna en gemensam armé under ledning av plantageägaren George Washington från Virginia. Samtidigt organiserade de om sina förvaltningssystem och utsåg egna regeringar.
Den 4 juli 1776 fastställdes en gemensam självständighetsförklaring i Philadelphia och Amerikas Förenta Stater (United States of America, USA) utropades. Efter det befrielsekrig som följde tvingades engelsmännen att erkänna USAs självständighet. Ett fredsavtal slöts i Paris 1783.
Sex år senare valdes George Washington till USAs förste president. Då hade delstaterna godkänt den författning som utarbetats av en grupp ”vise män” som brukar räknas som grundlagsfäderna, bland andra George Washington, Thomas Jefferson, James Madison och Benjamin Franklin. Författningen trädde i kraft 1789 och gäller ännu, även om den försetts med ett antal tillägg.
Redan före självständighetsförklaringen hade koloniseringen väster om Appalacherna inletts och nya stater som Ohio, Kentucky och Tennessee togs snabbt upp i unionen. 1803 ledde ett omfattande landköp från Frankrike till att stora landområden i söder och väster införlivades med USA.
På uppmaning av Thomas Jefferson, USAs tredje president 1801–1809, gav sig de två upptäckarna Meriwether Lewis och William Clark iväg västerut mot nya territorier. Det bidrog till att landgränsen så småningom flyttades västerut ända fram till Stilla Havet och till att stora delar av ursprungsbefolkningen utrotades i de krig som följde när landet togs över av de vita nybyggarna.
Den nya nationens utrikespolitiska tyngd manifesterades första gången 1823 då president James Monroe i ett budskap till kongressen slog fast att USA inte tänkte tolerera att de europeiska länderna gick till angrepp i den västra hemisfären eller upprättade nya kolonier där. Den så kallade Monroedoktrinen kom att få stor utrikespolitisk betydelse och inte minst motivera USAs inflytande i Latinamerika.
Efter självständigheten präglades USA annars av motsättningar mellan federalister, dvs anhängare av en stark centralmakt, och förespråkare för en långtgående självbestämmanderätt för delstaterna. Kampen mellan federalister och antifederalister utgjorde grunden för framväxten av politiska partier under slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet. I mitten av 1800-talet hade de två partier som än idag dominerar amerikansk politik tagit form: Demokratiska partiet och Republikanska partiet.
Motsättningarna förstärktes av att delstaterna i norr gick i spetsen för en industrialisering och växte sig allt starkare ekonomiskt, samtidigt som delstaterna i södern fortfarande dominerades av bomullsodling och andra jordbruksnäringar. I norr krävde näringslivet skyddstullar för att skydda hemmaindustrin från konkurrens från utländska varor, medan sydstaterna ville ha frihandel för att kunna sälja sina råvaror och köpa färdiga industrivaror så billigt som möjligt.
Slitningarna mellan norr och söder gällde också slavfrågan. På de stora plantagerna i söder arbetade främst svarta slavar som med tvång förts från Afrika sedan 1600-talets början och sydstaterna var inte beredda att lyssna på röster i norr som förespråkade ett avskaffande av slaveriet.
När republikanen och slaverimotståndaren Abraham Lincoln valdes till president 1860 blev konfrontationen total. Elva sydstater bröt sig loss och bildade en egen konfederation. Det blev startskottet till ett förödande inbördeskrig som pågick i fyra år och krävde 600 000 liv. Mitt under kriget förkunnade Lincoln att slaveriet var avskaffat, vilket stadfästes efter sydstaternas kapitulation 1865. Lincoln mördades kort därefter av en sydstatsanhängare. Året därpå fick de svarta rösträtt.
Under de närmaste årtiondena efter kriget föll sydstaterna ned i ekonomisk stagnation och rasismen levde kvar, bland annat förföljdes svarta av den vita rasistiska organisationen Ku Klux Klan. I nordstaterna förstärktes däremot den ekonomiska uppgången, inte minst beroende på att järnvägsnätet byggdes ut och kommunikationerna allmänt förbättrades.
Under andra halvan av 1800-talet upplevde USA en stor invandringsvåg. Från 1850 till 1920 mer än fyrfaldigades befolkningen från 25 till 106 miljoner invånare (läs om Emigrationen). Därefter mattades invandringen av.
Efter ett uppror på Kuba, som då hörde till det spanska väldet, förklarade USA 1898 krig mot Spanien. Efter en kort tids stridigheter erkände Spanien Kubas självständighet.
När första världskriget bröt ut 1914 deklarerade president Woodrow Wilson att USA skulle hålla sig neutralt. Den inhemska opinionen svängde dock under krigets gång och 1917 förklarade USA Tyskland krig. Det bidrog till att de allierade fick övertaget på västfronten, vilket hade en avgörande betydelse för deras seger. För att säkra en fortsatt fred tog president Wilson initiativ till Nationernas förbund (NF) föregångare till Förenta nationerna (FN). Organisationen fick dock aldrig den betydelse som avsetts, då isolationistiska stämningar i USA fick kongressen att sätta sig emot ett amerikanskt medlemskap.
I slutet av 1920-talet gick USA in i en period av kraftig ekonomisk tillbakagång, ”den stora depressionen”. Panik uppstod på New York-börsen i oktober 1929 då aktiekurserna rasade. Många företag gick omkull och arbetslösheten sköt i höjden.
I presidentvalet 1932 slogs den sittande presidenten, republikanen Herbert Hoover, ut av demokraten Franklin D Roosevelt som med sitt ekonomiska stimulansprogram ”The New Deal” lade grunden för den moderna välfärdsstaten. Läs om mellankrigstiden >
Roosevelts program resulterade i ett ekonomiskt uppsving som förstärktes av den militära upprustning som drogs igång vid det andra världskrigets utbrott.
Efter ett japanskt bombangrepp mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii i december 1941 gick USA in i kriget på de allierades sida. USA bidrog med stora mängder materiel och trupper och landets insats var även denna gång avgörande för krigsutgången.
Läs i Landguiden om USA:s historia - tiden efter andra världskriget och framåt.