Viborg - svenskt gränsfäste mot öster
Viborg grundades 1293 av Tyrgils Knutsson som en svensk fästning och handelsplats vid Finska viken. Staden växte fram runt borgen och blev ett viktigt gränsfäste mot Ryssland. Under medeltiden utvecklades den till en blomstrande handelsstad, som fick stadsgrundning år 1403 och en ringmur på 1470-talet, vilket gjorde den till en av de mest betydelsefulla städerna i det svenska riket
Gränsfäste under skilda herrar
Dagens Viborg i Karelen är en rysk stad med nästan 100 000 invånare. I själva staden är spåren efter det svenska och finska inflytandet mycket svaga. Efter andra världskriget kom en helt ny rysk befolkning att bosätta sig här, utan rötter i dess förflutna. Befästningarna skadades allvarligt av flera bränder under den förra ryska tiden på 1800-talet. Huvudborgen återuppbyggdes men kom till det inre att få karaktären av en rysk kasern. Även den murklädda vallen runt slottet som ersatte vasatidens befästningar tillkom under den ryska tiden. Fortfarande påminner dock det mäktiga S:t Olofstornet med sina äldsta delar från 1300-talet om slottets långa och krigiska historia.
ANNONS
ANNONS
Viborg har under sin 700-åriga livstid haft olika roller, allt utifrån de politiska relationerna mellan skilda ryska statsbildningar och Sverige, samt som tredje part det självständiga Finland sedan 1917. Vad som ursprungligen var ett svenskt gränsfäste mot öster blev 1617 en svensk stad som med rikets expansion snart kom att omges av ett eget innanland. År 1710 blev Viborg åter en gränsstad, men nu en rysk sådan med ansiktet vänt mot väster. Med freden 1809 kom staden att ingå i det ryska Storfurstendömet Finland, ett förhållande som varade till 1917 och det självständiga Finlands upprättande. Efter vinterkriget avträddes staden 1940 till Sovjetunionen, återerövrades av finska trupper under fortsättningskriget och utrymdes vid dess slut tre år senare. Därefter fortsatte det sovjetiska väldet, 1991 överfört till Ryssland. Men för Finland var staden förlorad.
Viborgs tidiga historia
Inkomstbringande handel och mission har från första början styrt Viborgs öde. Införlivandet av finska områden med Sverige tycks ha inletts vid 1100-talets slut. I början av 1200-talet tycks åtminstone det kristna Finland ha betraktats som en del av Sverige och ett finskt stift lydde under ärkebiskopen i Uppsala. Något väpnat övertagande var det enligt historikern Thomas Lindkvist emellertid inte fråga om: ”Kolonisation och inte krigisk erövring är det troliga ursprunget till Finlands förening med Sverige.”
Expansionen fortsatte sedan österut, riktad mot handelsstaden Novgorod vars ställning utmanades av Birger jarls (1230) och Torgils Knutssons korståg (1293). Den senare var efter Magnus Ladulås död 1290 rikets starkaste man - som marsk ledde han förmyndarregeringen för Birger Magnusson.
Med en stark flotta seglade marsken längs Nylands kust med sina smäckra och låga fartyg, bemannade av 20-40 man vardera. Genom nya befästningar understöddes de territoriella ambitionerna. Viborg blev ett offensivt gränsfäste med syfte att ta över Novgorods handel och samtidigt utgöra ett bålverk för kristendomen mot såväl hedningar som grekisk-ortodoxa i Novgorod. De senare betecknades som schismatiker, det vill säga kristna som stod utanför den kristna kyrkan. Därför kunde även de under senmedeltiden utsättas för den form av tvångsmässig mission, korståg, som hedningarna drabbades av.
Torgils Knutsson lät genast uppföra ett stentorn och en stenmur på den strategiskt belägna lilla holme (idag cirka 160 x 115 m) där träbefästningar redan tidigare funnits som skydd för hamnen och marknadsplatsen. Tillsammans med de ungefär samtidigt uppförda borgarna Tavastehus och Åbo utgjorde Viborg den svenska kronans främsta fästen i Finland in på 1500-talet.
Viborgs slott blev en viktig stödjepunkt för det svenska väldet i öster och var under århundraden rikets främsta värn mot Ryssland. Slottet var under den senare medeltiden rikets främsta fästning näst efter Stockholm.
Ett ryskt anfall från Novgorod kom emellertid som ett brev på posten 1294, men anfallet slogs tillbaka. ”De anföllo kraftigt borgen tisdagen i femte veckan av stora fastan, och en duglig karl, Ivan Klekatjevitj, blev dödad av ett skott från borgen, och många blevo sårade.” (Rysk krönika). 1322 gjordes ett nytt seriöst erövringsförsök. Även det slogs tillbaka och med freden i Nöteborg året efter upphörde hotet från det försvagade Novgorod. Gränsen mellan öst och väst fastställdes, på ett sätt som gav Sverige större områden än kolonisationen egentligen motiverade. Slutlig fred slöts 1339 då sändebud från Novgorod mötte Magnus Eriksson i Lödöse (norr om nuvarande Göteborg). Man kom överens om, i maktpolitisk flyktingfientlig anda, att överlöpare från respektive sida skulle avrättas.
Ur ett karelskt perspektiv var freden problematisk. Området delades i en västlig del behärskad av svenskar och en östlig under ryskt styre – olika herrar vars skilda trosuppfattning drog en kulturell gräns genom Karelen, med betydelse än idag. I norr fanns ingen egentlig gräns utan parterna skulle respektera varandras intresseområden, en svävande uppgörelse som skulle komma att orsaka problem senare.
Viktig stad och fästning i det svenska riket
Den svenska östgränsen kom i stort att respekteras i 150 år, en period som kunde användas till utbyggnad av såväl slott som omkringliggande bosättningar. Stadsprivilegier gavs 1403 och bebyggelsen runt slottet växte. Som kronans styresmän kan särskilt nämnas Bo Jonsson (Grip), Karl Knutsson (Bonde) och Erik Axelsson (Tott), den senare efterträdd av sina bröder Lars och Ivar. Alla var de ledande stormän, djupt inblandade i tidens politiska stormar.
ANNONS
ANNONS
Karl Knutsson återvände 1448 till Sverige för att erövra tronen. Dessförinnan hade han sett till att slottet fick sina längor och sin inre borggård öster om kärntornet. Hans insats beröms i den delvis propagandistiska medeltida Karlskrönikan:
Han byggde så kosteliga på det fäste,
det sanna alla, som där gäste,
och gjorde där de skönaste mak.
Viborg blev rikets förnämsta fäste näst Stockholm. En stadsmur byggdes på 1470-talet, Finlands enda genom historien. Under slottets beskydd fanns timrade stugor där handelsmän, hantverkare och tjänstefolk bodde. Två kloster har troligen verkat i staden kring år 1400. En lång bro från staden löpte längs slottets västra sida, tangerande slottsholmens strand i riktning mot Åbo. Av de dåtida troligen tio tornen i muren står bara ett kvar, rådstornet som senare blev klockstapel.
För att försvara Viborg byggdes det närbelägna slottet Olofsborg 1475 (Nyslott, finska Savonlinna). Novgorods makt hade upphört och nu utgjordes hotet istället av Moskva. Viborg blev allt viktigare som värn mot en förmodat expansionistisk rysk stat.
Med hjälp av den nygrundade borgen Ivangorod vid Narva och Viborg ville ryssarna behärska handeln i Finska vikens innersta del. Tsar Ivan III gick hösten 1495 till storanfall över finska gränsen. Den sista november stormades Viborgs slott sedan höjderna kring staden besatts. Kulor av bly och järn sköts mot slottet och vice versa. Kastmaskiner för stenar användes också. Enligt legenden tog striden en märklig vändning. I skyn syntes ett Andreaskors när försvararna antände båtar och tunnor med beck och tjära som exploderade. Samtida källor nämner dock inte den ”Viborgska smällen”, den är en efterhandsprodukt några decennier senare.
Staden Viborg i början av 1700-talet. Kopparstick från Erik Dahlbergs Svecia antiqva et hodierna, Stockholm (1698-1715). Årtalet 1709 är ingraverat på tryckplåten.
Vasatidens och stormaktstidens Viborg
Under 1500-talet var Viborg en viktig stödjepunkt för den begynnande svenska stormaktens krigsföretag mot de södra Östersjöländerna. Kontrollen över Rysslandshandeln var fortfarande målet. En målmedveten kolonisation stärkte området. Under senare delen av sin regeringstid oroades Gustav Vasa över slottets skick. Skattefrihet gavs för att förstärka muren och ett nytt kanontorn blev färdigt 1550. Det stora kärntornet, S:t Olofs torn, fick sin slutliga karakteristiska åttkantiga form av murad och rappad tegel. För att markera den centraliserade nationalstatens makt ersattes seden med ståthållarnas vapen i vindflöjeln med rikets vapen, Tre kronor.
Efterföljarna Erik XIV och Johan III fortsatte att stärka försvaret. Tack vare detta motstod slottet ryska anfall 1555, 1556, 1572 och 1592. Sju år senare drogs slottet in i den interna svenska maktkampen mellan hertig Karl och kung Sigismund. Karl övertog Viborg i september 1599 varefter ett tiotal anhängare till kungen halshöggs. Huvudena sattes upp på stadsmuren för att injaga skräck hos tilltänkta anhängare till Sigismund.
Vid freden i Stolbova 1617 flyttades riksgränsen långt österut. Viborg var inte längre en hotad gränsstad, och förlorade samtidigt en del av sitt militära inflytande. Som ett led i stormaktstidens centraliserade maktutövning ersattes de relativt självständiga ståthållarna med kungliga förtroendeämbetsmän. För den civila staden var perioden däremot en höjdpunkt. Gatunätet reglerades och rika handelsmän lät uppföra praktfulla gårdar. Viktigaste handelsvara var tjära.
Lugnet bröts av det stora nordiska kriget. 1710 angrep en flotta med 18 000 man, ledd av tsar Peter. Efter kanoneld från 300-400 meters håll blev staden svårt skadad. Befälhavaren Magnus Stiernstråhle kapitulerade.
Med freden i Nystad 1721 bekräftades förlusten av staden, efter över 400 år av svenskt styre. Som gränsstad med uppsikt åt väster omdisponerades nu försvarsanläggningarna. Bastioner anlades väster om slottet. Ett svenskt försök 1790 att nå staden med flottan under Gustav III (”det viborgska gatloppet”) misslyckades kapitalt.
ANNONS
ANNONS
Viborg blir ryskt
Efter den svenska förlusten av Finland 1809 förändrades återigen Viborgs ställning. Staden hade alltmer blivit flerkulturell: 44 procent av befolkningen hade finska som modersmål, 29 procent ryska, 14 procent svenska och 13 procent tyska. Den allt mer omoderna fästningen bestod som sluten garnisonsstad till 1860-talet, men befann sig inte längre i händelsernas centrum.
Världspolitikens krumsprång skulle emellertid åter dra in staden i krigiska och tragiska händelser. Med första världskrigets utbrott 1914 började de ryska myndigheterna att befästa Viborg på nytt. Staden hade efterhand vuxit ur sina gamla gränser, bebyggelsen låg allt längre från slottet. Strider blev det emellertid först i och med finska inbördeskriget. Tillsammans med ryska trupper tog den röda sidan över styret vintern 1918. Som länk till det revolutionära Ryssland var staden en viktig stödjepunkt för de röda gardena. Slutstriden om den blev också nästan lika segsliten som i Tammerfors.
Panoramavy mot några av Viborgs äldre kvarter. Under mellankrigstiden expanderade Viborg starkt och var Finlands näst största stad (86 000 invånare år 1939). Som en följd av Moskvafreden 1940 efter finska vinterkriget tillföll Viborg Sovjetunionen, som visserligen inte erövrat staden under själva kriget, men säkerligen skulle ha gjort det om striderna fortsatt ett par veckor till. Hela befolkningen evakuerades till Finland. Efter utbrottet av fortsättningskriget 1941 återerövrade Finland staden och många av dess invånare flyttade tillbaka, men i krigets slutskede 1944 besatte sovjetiska trupper största delen av stadens område på nytt.
För den nyblivna finska republiken hade Viborg med sin historia ett stort symbolvärde. Den var fram till 1939 landets andra stad. Vid marsfreden 1940 övergick den i sovjetisk ägo, återerövrades i augusti 1941 men blev sovjetisk på nytt 1944. Några högljudda krav på gränsrevisioner har knappast kommit från finskt håll i och med Sovjetunionens sönderfall. De finsktalande har för länge sedan försvunnit från staden som idag är helt förryskad. Under andra världskriget, särskilt åren 1941-1944 då den vitblåa korsfanan vajade från slottet, var retoriken dock högstämd, och stadens roll som gränsstad mot barbariet i öst klart uttalad, åtminstone från en högerorienterad författare som Eirik Hornborg:
Kring intet annat av Finlands stadsnamn står ett så blodrött sken av stormiga öden som kring namnet Viborg. Grundat under strid, under sina första tider kringbrusat av krig, har "fästet vid helgedomen" under största delen av sin historia stått som en gränsvakt mot grannen i öster, det alltid farliga, ofta språngberedda rovdjur, som under loppet av några hundra år utbrett sitt välde över en sjättedel av jordklotets hela fastlandsmassa. […] Huru än i en framtid våra gränser må dragas – Viborg skall höra Finland till, så länge Finlands vilja är en vikt i vågskålen. Det skall sannerligen blåsa hårt, innan korsfanan än en gång slites från Sankt Olofs torn. Det tornet med den duken vajande över krönet är en symbol för vakthållningen mot öster, för Viborgs uppgift och öden och för Finlands hela historia.
Andreaskors: Ett kors i form av ett X, symbol för aposteln Andreas.
Bastion: En del av en fästning som sticker ut från muren och används för att försvara mot fiender.
Befästning: En byggnad eller mur som används för att försvara ett område, ofta ett slott eller en muromgiven stad.
Expansion: Något som utvidgas, t.ex. när ett land eller ett rike växer och tar över nya områden.
Fästning: En starkt befäst byggnad, oftast ett slott, som används i krig för försvar.
Garnisonsstad: En stad där det finns en militär styrka som är stationerad permanent.
Gränsfäste: En militär fästning nära en gräns som skyddar landet mot attacker.
Kolonisation: När ett land bosätter sin befolkning i ett annat område och tar kontroll över det.
Korståg: Krig med religiösa mål, till exempel att sprida kristendom.
Marsk: En hög militär ledare i det medeltida Sverige, ungefär som en fältmarskalk.
Rikets vapen: En symbol (som "Tre kronor") som visar vilket land något tillhör.
Schismatiker: En person som brutit sig ur en viss kyrka, men fortfarande är kristen.
Slottsholme: En liten ö där ett slott är byggt, ofta omgiven av vatten för skydd.
Stadsmur: En mur runt en stad som skyddar den mot anfall.
Stormaktstiden: Period i Sveriges historia (1611-1721) då landet var mycket mäktigt i Europa.
Storfurstendöme: Ett stort område som styrs av en furste, till exempel Finland när det tillhörde Ryssland.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vad kännetecknar Viborg idag, och hur märks (eller märks inte) det svenska och finska arvet i staden?
- Vilken roll hade Viborg under sin tid som svenskt gränsfäste, och hur förändrades stadens betydelse under 1600-talet?
- Vad hände med Viborg efter freden 1809, och vad innebar det att staden blev en del av det ryska Storfurstendömet Finland?
- Vilka var de två viktigaste drivkrafterna bakom Viborgs tidiga historia enligt texten?
- Vem var Torgils Knutsson, och vilken betydelse hade han för Viborgs tidiga historia?
- Vad innebar freden i Nöteborg 1323, och varför var den viktig för Viborg och gränsen mellan öst och väst?
- Nämn några personer som haft centrala roller i Viborgs historia under den svenska tiden (fram till 1500-talet).
- Ge exempel på hur Viborgs stadsmiljö utvecklades under senmedeltiden (1400-talet).
- Vad var syftet med att bygga Olofsborg 1475, och vilket nytt hot hade då uppstått för Sverige?
- Hur påverkades Viborg under 1500- och 1600-talet av Sveriges expansion och stormaktstid?
- Vad hände med Viborg under det stora nordiska kriget (1710), och vilken betydelse fick freden i Nystad 1721?
- Hur förändrades Viborgs befolkning och roll under 1800- och 1900-talet fram till andra världskriget?
M LÄS MER: Viborg
S LÄS MER: Tyrgils Knutsson
L LÄS MER: Stockholm och andra viktiga svenska städer på medeltiden
M LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden
M LÄS MER: Vasatidens Sverige
M LÄS MER: Stormaktstidens Sverige
S LÄS MER: Finlands historia
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Eirik Hornborg, Gränsfästet Viborg, Natur och kultur, 1942
Thomas Lindkvist och Kurt Ågren, Sveriges medeltid, Esselte studium, 1985
Richard Palmgren (red.) m.fl., Östra Finland - det andra Finland, Historicus Skriftserie, 1994
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola
