Däremot var Goebbels duktig i skolan och han visade sig ha en litterär talang. År 1921 doktorerade Goebbels i germanistik vid universitetet i Heidelberg med en avhandling om den tidiga romantiken.
Det var efter sina universitetsstudier som Goebbels kom i kontakt med det nationalsocialistiska partiet NSDAP. Till en början stödde han partiets antikapitalistiska falang som kritiserade Hitlers ledarskap. År 1926 ställde sig Goebbels dock helt på Hitlers sida och blev därefter en av hans mest lojala anhängare.
Joseph Goebbels fick tidigt flera viktiga uppdrag inom det nazistiska partiet. År 1926 utsåg Hitler honom till nazistpartiets ledare i Berlin, och 1930 blev han chef för partiets propaganda.
Efter maktövertagandet 1933 blev Goebbels propagandaminister, en uppgift som han var som klippt och skuren för. Han var, precis som Hitler, en övertygad antisemit. Goebbels arbetade målmedvetet för att sprida Hitlers och nazismens brutala och omänskliga idéer och få dem att framstå som acceptabla. Genom kontrollen över tidningar, radio, film, litteratur, teater och musik arbetade Goebbels ihärdigt med att sprida den nazistiska propagandan. Regelbundna tv-sändningar började i Tyskland 1935, men televisionen nådde bara en liten publik och hade därför betydligt mindre genomslag än radion och filmen.
Propaganda består inte alltid av rena lögner. Den kan också välja ut vissa fakta, utelämna annan information och upprepa enkla budskap som väcker starka känslor. Samtidigt censurerade nazisterna tidningar, böcker och andra röster som kunde säga emot dem. På så sätt försökte Goebbels få nazismens idéer att framstå som normala och utpekade judar och andra grupper som fiender. Propagandan verkade tillsammans med diktaturens lagar, hot och våld.
Goebbels var också en av de främsta uppviglarna till kristallnatten (9-10 november 1938), en landsomfattande pogrom, alltså en organiserad våldsvåg mot judar. Under pogromen slog nazister sönder och vandaliserade judiska butiker, brände över 1 400 synagogor och angrep judar. Hundratals judar dog under våldet och dess följder.
Den 18 februari 1943, kort efter det tyska nederlaget vid Stalingrad, höll Goebbels ett radioutsänt tal där han krävde ”totalt krig”. Det innebar att ännu fler människor och resurser skulle sättas in i kriget, trots att Tysklands militära läge hade försämrats kraftigt. För första gången ställdes det tyska folket på allvar inför hotet om nederlag. Nu gällde det att slåss för livet.
I början av 1930-talet träffade Goebbels Magda Quandt, som han gifte sig med i december 1931. Hon betraktades av många nazister som Tredje rikets första dam. Hitler var ett av parets bröllopsvittnen. Tillsammans fick paret sex barn, och alla deras namn började på bokstaven H. Det har ofta påståtts att detta var en hyllning till Hitler, men uppgiften är inte säkert belagd.
När krigsslutet närmade sig hade flera av Hitlers närmaste män lämnat honom eller fallit i onåd. Goebbels och hans fru stannade däremot kvar i Berlin. Den 22 april 1945 flyttade Goebbels och hans fru med sina sex barn ner i Hitlers bunker. Där inväntade de den slutgiltiga undergången, samtidigt som sovjetiska styrkor närmade sig Berlin. Efter att Hitler och Eva Braun hade tagit sina liv den 30 april utsågs Goebbels genom Hitlers testamente till rikskansler. Han innehade posten i mindre än ett dygn. Den 1 maj lät Joseph och Magda Goebbels mörda sina sex barn med gift och tog därefter sina egna liv.
Radion som kallades ”Goebbels käft”Nazisterna förstod tidigt att radion kunde föra samma budskap till miljontals människor nästan samtidigt. Regimen hjälpte därför till att ta fram en billig radioapparat som kallades Volksempfänger, vilket betyder ungefär ”folkmottagare”. År 1935 hade omkring 1,5 miljoner sådana apparater sålts. Tal och nyheter sändes dessutom genom högtalare på arbetsplatser och ute på gatorna. I folkmun fick radion ibland smeknamnet Goebbels-Schnauze – ”Goebbels käft” – eftersom den så starkt förknippades med hans propaganda. Regimen kunde däremot inte bestämma exakt vad varje lyssnare tänkte. En del trodde på budskapen, medan andra tvivlade, skämtade om dem eller försökte lyssna på utländska radiostationer.
|
S LÄS MER: Hitlers medarbetare: Joseph Goebbels (ingår i en artikelserie)
S LÄS MER: Propagandan i Tredje riket
S LÄS MER: Massriterna i Tredje riket
M LÄS MER: Förintelsen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Antony Beevor, Andra världskriget, del 1 och 2, Historisk media, 2013
Lars Ericson Wolke, Joseph Goebbels – en biografi, Historiska Media, 2010
William L. Shirer, Tredje rikets uppgång och fall: Det nazistiska Tysklands historia, Bokförlaget Forum, 1984
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
