Napoleon blir kejsare
År 1804 utropade sig Napoleon till kejsare. Det var påven som krönte Napoleon, men han satte själv kronan på sitt huvud. Den första franska republiken – som hade skapats i samband med franska revolutionen – fanns därmed inte längre.
Vid Napoleons sida stod hans hustru Joséphine, som han hade gift sig med 1796. Deras förhållande var stundtals stormigt, men brev från Napoleon visar att han under långa perioder var starkt förälskad i henne. När han blev kejsare krönte han Joséphine till kejsarinna. Paret fick dock inga gemensamma barn, och för Napoleon blev frågan om en arvinge till tronen allt viktigare. År 1809 lät han därför upplösa äktenskapet, trots att banden mellan dem förblev starka. Året därpå gifte han sig med den österrikiska ärkehertiginnan Marie-Louise, som 1811 födde honom en son.
Reformer och hårdare styre
Napoleon lät utarbeta en lagbok (Code Napoléon) som bland annat byggde på principen att medborgarna skulle vara lika inför lagen. Samtidigt hade kvinnor långt ifrån samma rättigheter som män. Enligt Code Napoléon skulle alla betala skatt, och varje fransman hade rätt att ansluta sig till vilken religion som helst. Napoleon samarbetade med den katolska kyrkan, men kyrkan fick inte tillbaka sina egendomar som de förlorade under revolutionen.
Under Napoleontiden förbättrades det franska skolsystemet. Nya statliga gymnasieskolor inrättades och vissa begåvade pojkar kunde få stipendier. Den som kom från ett fattigt hem skulle ha en lika stor chans att få ett bra jobb som de rika eleverna. Flickor däremot hade inget behov av någon mer avancerad utbildning, menade Napoleon.
Samtidigt samlade Napoleon mycket politisk makt hos sig själv. Pressen kontrollerades genom censur och utrymmet för politisk opposition var begränsat.
Krig och erövringar
Som överbefälhavare för den franska krigsmakten erövrade och härskade Napoleon över större delen av västra och centrala Europa (se Napoleonkrigen). Han stod på höjden av sin makt omkring 1810 då större delen av Europa låg under hans kontroll (se karta).
Napoleons framgångar byggde till stor del på hans skicklighet som fältherre. Han försökte förflytta sina arméer snabbt, samla stora styrkor där de behövdes mest och överraska motståndaren innan denne hann reagera. Infanteri, kavalleri och artilleri användes effektivt tillsammans, och Napoleon var skicklig på att utnyttja svagheter i fiendens ställningar. En av hans största segrar kom vid Austerlitz 1805, där den franska armén besegrade en mycket större rysk-österrikisk styrka. Men Napoleons sätt att kriga krävde också enorma mängder soldater och resurser, och de långa krigen kostade hundratusentals människor livet.
Från Ryssland till Waterloo
Efter ett katastrofalt fälttåg mot Ryssland 1812 försvagades Napoleons position, vilket ledde till att han 1814 avsattes och fördes till den lilla ön Elba utanför Italiens kust. Napoleon fick ön som ett suveränt furstendöme. Men ön var liten, och Napoleons ambitioner var stora. Han återvände därför till Frankrike och lyckades återigen komma till makten i hundra dagar, innan det slutgiltiga nederlaget i juni 1815 vid Waterloo i Belgien, där Napoleon besegrades av en brittiskledd allierad armé under hertigen av Wellington och en preussisk armé under Gebhard von Blücher.
De sista åren
Efter Napoleon förlorat slaget vid Waterloo blev han avsatt och omhändertagen av britterna som ville placera honom så långt bort från Frankrike som möjligt. Han förvisades därför till ön S:t Helena – en brittisk koloni i södra Atlanten. Där bodde han strängt bevakad av brittiska soldater resten av sitt liv. Napoleon dog 1821, troligen av magcancer.
I historieskrivningen är han känd som en av världshistoriens mest framgångsrika fältherrar. Napoleon var en legend redan under sin livstid och dominerade hela sin samtid genom sina erövringar i Europa.
Myten om den kortväxte NapoleonNapoleon framställs ofta som ovanligt kort, men det stämmer dåligt med de historiska uppgifterna. Efter hans död angavs hans längd till ungefär 1,69 meter. Det var ungefär normal längd för en fransk man vid den här tiden. En förklaring till missförståndet är att Frankrike och Storbritannien använde olika längdmått. När Napoleons längd angavs till drygt fem franska fot kunde siffran misstolkas som brittiska fot, vilket fick honom att verka betydligt kortare. Dessutom avbildade brittiska karikatyrtecknare ofta Napoleon som en mycket liten man. Det var ett sätt att göra narr av Frankrikes mäktige kejsare och britternas fiende. Bilden av den kortväxte Napoleon levde kvar långt efter hans död.
|
Vad hände med Napoleons son?Napoleons och Marie-Louises son föddes 1811 och fick namnet Napoleon François Charles Joseph. Redan vid födseln fick han titeln "kung av Rom" och var tänkt att en dag efterträda sin far som kejsare. Men Napoleons fall förändrade allt. När det franska kejsardömet störtades 1814 fördes pojken till Wien, där han växte upp vid hovet hos sin morfar, den österrikiske kejsaren Frans I. Efter nederlaget vid Waterloo 1815 abdikerade Napoleon ännu en gång och försökte lämna över kejsarkronan till sin fyraårige son. Pojken kom därför att kallas Napoleon II, men han fick aldrig någon verklig makt och regerade aldrig Frankrike i praktiken. I Österrike fick han istället titeln hertig av Reichstadt och uppfostrades som en österrikisk prins. Han utbildades också för en militär karriär i den österrikiska armén. Napoleon II fick aldrig återvända till Frankrike för att försöka återupprätta sin fars kejsardöme. Han blev sjuk i tuberkulos och dog på slottet Schönbrunn i Wien 1832, bara 21 år gammal och utan egna barn. Därmed försvann Napoleons direkta arvinge. När Napoleons brorson Louis-Napoléon senare blev kejsare valde han därför namnet Napoleon III, eftersom han räknade kusinen som Napoleon II. Historien fick ett märkligt efterspel mer än hundra år senare. År 1940, under den tyska ockupationen av Frankrike, lät Adolf Hitler föra Napoleon II kvarlevor från Wien till Paris. De placerades i Invaliddomen, nära graven där hans far Napoleon I ligger begravd.
|
M LÄS MER: Napoleons tid vid makten 1799-1815
M LÄS MER: Napoleonkrigen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Kåre Tönnesson, Bra Böckers Världshistoria 10: Två revolutioner (1750-1815), Bra Böcker, 1985
Herman Lindqvist, Napoleon, Norstedts, 2004
Bra Böckers lexikon 2000, band 16, Bra Böcker AB, 1997
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
