Inkvisitorerna (inkvisitionens tjänstemän) var i regel dominikaner eller franciskaner och lydde direkt under påven. De kunde därför arbeta relativt självständigt i förhållande till lokala kyrkoledare, även om biskoparna också kunde delta i arbetet mot kätteri.
Inkvisitionen förde omfattande protokoll och byggde med tiden upp stora arkiv. Inkvisitorerna kunde använda fängelser och förhörslokaler samt inrätta särskilda tribunaler (domstolar) där de anklagade kunde ställas till svars.
År 1252 godkände påven Innocentius IV att tortyr under vissa villkor kunde användas för att få fram bekännelser och uppgifter från personer som misstänktes för kätteri. Tortyr kom därefter att användas i vissa inkvisitionsprocesser, men hur ofta den användes varierade mellan olika tider och platser.
Straffen varierade. Många dömda fick göra bot, betala böter, genomföra en pilgrimsresa eller sitta i fängelse. Den som betraktades som en obotfärdig eller återfallen kättare kunde däremot överlämnas till de världsliga myndigheterna, som kunde döma personen till döden, ofta genom bränning på bål.
År 1478 grundades den spanska inkvisitionen med påvens tillstånd, men den kom till stor del att styras av det spanska kungaparet och deras efterträdare. Den riktades till en början främst mot döpta kristna med judisk bakgrund, så kallade conversos, som misstänktes för att i hemlighet fortsätta utöva judendomen. Senare granskades även döpta personer med muslimsk bakgrund, protestanter och andra som anklagades för att avvika från den katolska läran. Judar och muslimer som inte var döpta stod normalt inte under inkvisitionens domstolar.
Flera tusen människor tros ha avrättats under den spanska inkvisitionens långa historia, men det exakta antalet är osäkert. De dödsdömda överlämnades till de världsliga myndigheterna, som genomförde avrättningarna.
I de protestantiska länderna har inkvisitionen (som är en katolsk företeelse) ofta framställts på ett överdrivet sätt och utnyttjats i anti-katolsk propaganda. Skildringarna kunde ge intrycket av att inkvisitionen ständigt torterade och brände enorma mängder människor. Denna bild överdrev ofta verksamhetens omfattning. Samtidigt får propagandan inte dölja att tortyr, fängslanden, beslag av egendom och avrättningar verkligen förekom.
Vi bör också tänka på att häxprocesser förekom i både protestantiska och katolska områden. De sköttes ofta av världsliga domstolar eller särskilda trolldomskommissioner och bör därför inte blandas ihop med inkvisitionen, även om båda företeelserna byggde på religiös förföljelse och hårda straff.
I Torsåker i Ångermanland dömdes 71 personer till döden under 1675. De flesta avrättades den 1 juni. De halshöggs innan kropparna brändes.
Under upplysningstiden på 1700-talet avtog det intellektuella och politiska stödet för inkvisitionen. Men inkvisitionen i Spanien levde kvar till 1834. Den avskaffades första gången 1808 under Napoleontiden, återinfördes senare och avskaffades därefter på nytt. År 1834 upphörde den slutgiltigt.
Ett auto-da-fé var inte själva bålbränningenAuto-da-fé betyder ungefär ”troshandling”. Det var en offentlig ceremoni där inkvisitionens domar lästes upp och de dömda fick visa sin ånger eller ta emot sina straff. De kunde exempelvis tvingas bära särskilda kläder, göra bot eller föras till fängelse. Personer som dömts till döden överlämnades efter ceremonin till de världsliga myndigheterna. Själva avrättningen ägde alltså inte nödvändigtvis rum under auto-da-fén. Många deltagare vid dessa ceremonier dömdes dessutom till andra straff än döden. Begreppet används därför ofta felaktigt som ett annat ord för bålbränning.
|
M LÄS MER: Kyrkan och klostren på medeltiden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Niels C. Nielsen, Religions of the World, St. Martins Press, 1993
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Bra Böckers lexikon 2000, band 12, Bra Böcker AB, 1997
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
