Den stora depressionen är en benämning för den ekonomiska kris som drabbade USA efter börskraschen 1929 och som sedan spred sig till många andra länder runt om i världen under 1930-talet.
En orsak till krisen var att de amerikanska arbetarna och bönderna hade för låga inkomster i förhållande till varornas priser. Detta innebar att de inte kunde köpa alla de varor som tillverkades. Resultatet blev att banker och företag gick i konkurs och arbetslösheten ökade kraftigt. Den ökade arbetslösheten och dumpning av löner bidrog i sin tur till ännu mindre köpkraft bland folket, vilket skapade ännu fler konkurser.
När krisen var som värst 1932, fanns det 14 miljoner arbetslösa USA, omkring en fjärdedel av landets arbetare.
1933 blev Franklin D. Roosevelt president i USA. Han drev omedelbart igenom en del lagar för att komma till rätta med den ekonomiska krisen i landet - den s.k. New Deal. New Deal innebar att staten fick stor makt i samhällsekonomin. Roosevelt införde bland annat socialhjälp och statliga arbeten för att hjälpa de arbetslösa. Missmodet minskade bland folket och hans politik lyckades delvis. Men det var först i samband med andra världskriget som det återigen blev fart på den amerikanska ekonomin.
LÄS MER: Mellankrigstiden
LÄS MER: Finanskriser och börskrascher
Litteratur:
Larry Neal och Rondo Cameron, Världens ekonomiska historia - från urtid till nutid, Studentlitteratur, 2005
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
