Den stora depressionen är en benämning för den ekonomiska kris som drabbade USA efter börskraschen 1929 och som sedan spred sig till många andra länder runt om i världen under 1930-talet.
Depressionen spreds snabbt eftersom världens ekonomier redan var starkt sammanflätade. När USA fick problem minskade handeln, banker blev försiktigare med lån och länder försökte skydda sina egna företag med tullar. Det gjorde att krisen inte stannade i USA, utan även slog hårt mot många länder i Europa och andra delar av världen.
En viktig orsak till krisen var att många amerikanska arbetare och bönder hade för låga inkomster i förhållande till varornas priser. Det innebar att de inte kunde köpa alla de varor som företagen tillverkade. Det ledde till att många banker och företag gick i konkurs, och att arbetslösheten ökade kraftigt. Den ökade arbetslösheten och dumpning av löner bidrog i sin tur till ännu mindre köpkraft bland folket, vilket skapade ännu fler konkurser.
När krisen var som värst 1933 fanns det omkring 13 miljoner arbetslösa i USA, ungefär en fjärdedel av landets arbetskraft.
År 1933 blev Franklin D. Roosevelt president i USA. Han drev snabbt igenom flera lagar för att komma till rätta med den ekonomiska krisen i landet – den så kallade New Deal. New Deal innebar att staten fick en större roll i samhällsekonomin. Roosevelt införde bland annat nödhjälp, arbetslöshetsstöd och statligt finansierade arbeten för att hjälpa de arbetslösa. Många människor fick nytt hopp, och hans politik lyckades delvis. Men det var först i samband med USA:s upprustning och inträde i andra världskriget som det återigen blev fart på den amerikanska ekonomin.
Depressionen drabbade många hårtDen stora depressionen märktes inte bara på börsen. För vanliga människor kunde krisen börja med att fabriken stängde eller att lönen sänktes. När arbetslösheten var som högst 1933 saknade nästan var fjärde amerikansk arbetare ett jobb. Även många som fick behålla sina arbeten tjänade betydligt mindre än tidigare. Samtidigt gick tusentals banker omkull. Det fanns ännu ingen federal insättningsgaranti som skyddade bankkundernas pengar. När rykten spreds om att en bank hade problem kunde människor rusa dit för att ta ut sina besparingar. Banken hade inte tillräckligt med kontanter för att betala alla på en gång, och många familjer förlorade pengar som de hade sparat under flera år. Den som inte längre kunde betala hyran riskerade att förlora sitt hem. I utkanten av flera städer växte därför stora områden med enkla skjul byggda av träbitar, plåt, kartonger och andra överblivna material. De kallades Hoovervilles, ett hånfullt namn efter president Herbert Hoover, som många ansåg hade gjort för lite för att stoppa krisen. En del arbetslösa vandrade mellan städer eller smög ombord på godståg i hopp om att hitta arbete någon annanstans. Även tonåringar lämnade sina familjer när föräldrarna inte längre hade råd att försörja dem. Men jobben var få nästan överallt, och sökandet kunde pågå i månader. År 1933 stängde president Franklin D. Roosevelt tillfälligt landets banker. Endast de banker som bedömdes vara tillräckligt stabila fick öppna igen. Nya lagar och en statlig insättningsgaranti gjorde därefter sparandet säkrare. För många familjer hade hjälpen ändå kommit för sent. De hade redan förlorat arbetet, bostaden eller hela sitt sparkapital.
|
M LÄS MER: Mellankrigstiden
M LÄS MER: Finanskriser och börskrascher
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Larry Neal och Rondo Cameron, Världens ekonomiska historia, Studentlitteratur, 2005
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
https://www.fdrlibrary.org/great-depression-facts
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
