S Författningsreformer
Med författningsreformer menas förändringar i författningen (grundlagarna), t.ex. införande av allmän rösträtt eller av enkammarriksdag. Regeringsformen 1809 och 1810 års riksdagsordning visade sig mycket slitstarka. Rösträttsreformerna 1909 och 1918 kunde genomföras genom att vissa paragrafer skrevs om. Parlamentarismen infördes utan att några förändringar i regeringsformen skedde. Enligt denna skulle "konungen allena" styra riket medan i själva verket riksdagen var helt avgörande för regeringens sammansättning.
Efter andra världskriget kom dock allt starkare krav på en total omarbetning av författningen. Tvåkammarriksdagen med indirekta regelbundna val till första kammaren ansågs mindre demokratisk och gynnade vid flera tillfällen det socialdemokratiska partiet. År 1954 tillsattes en författningsutredning. Den arbetade i nio år, men dess förslag skulle inte leda till någon proposition från regeringen. Istället tillsattes en grundlagsberedning.
År 1971 genomfördes en författningsrevidering som innebar att tvåkammarriksdagen avskaffades och ersattes av en enkammarriksdag. Den senare skulle få en sammansättning som exakt speglade partiernas styrka i valmanskåren. Kravet var dock att ett parti måste få minst fyra procent av rösterna i hela landet eller minst tolv procent i en enskild valkrets. Sverige fick 1974 en helt ny författning i vilken parlamentarismen skrevs in och där partierna gavs en central roll för det politiska livet. Kungens ställning förtydligades i detalj. Han skulle företräda landet utåt och vara ordförande i utrikesnämnden men i övrigt endast ha ceremoniella uppgifter. Talmannen fick överta kungens roll vid regeringsbildningar.
Den nya regeringsreformen trädde i kraft den 1 juli 1975.
