Anne Frank och hennes dagbok
Anne Frank, 1940 i Montessoriskolan. Anne föddes 12 juni 1929 och dog 31 mars 1945. Hon blev bara 15 år.
Bara pappan överlevde Förintelsen
Familjen Frank gick under jorden (gömde sig) 1942 i samband med att judeförföljelserna började även i Nederländerna. Det skedde nästan genast efter att tyskarna hade ockuperat landet.
Familjen Frank höll sig gömd i ett gårdshus under två år innan de upptäcktes av Gestapo (nazisternas hemliga polis).
Anne och hennes storasyster Margot avled i koncentrationslägret Bergen-Belsen i mars 1945.
Annes dagboksanteckningar hittades senare av hennes pappa, Otto Frank. Otto hade istället blivit deporterad till utrotningslägret i Auschwitz, men blev trots det den enda i familjen Frank som överlevde - efter att lägret befriats av Röda armén i januari 1945.
Pappan lät 1947 publicera Annes dagbok under titeln Het achterhuis (Gårdshuset). När boken gavs ut i Sverige fick den istället titeln Anne Franks dagbok.
Anne Franks dagbok
Judarna i det ockuperade Holland
Anne Frank skriver i sin dagbok:
Efter Maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sen kapitulationen, tyskarnas intåg, varefter eländet för oss judar började. Judarna måste bära judestjärna. Judarna måste lämna ifrån sig sina cyklar. Judarna fick inte åka spårvagn. Judarna fick inte längre åka bil. Judarna fick inte visa sig på gatan efter klockan 8 på kvällen. Judarna fick inte visa sig på teatrar, biografer eller andra nöjeslokaler. Judarna fick inte heller använda tennisbanor, simhallar, hockeybanor eller andra idrottsplatser.
Det är glödande hett. Alla människor pustar och svettas, och i den här värmen måste jag gå till fots överallt. Nu först inser jag, hur underbart det är med spårvagnar, framförallt de öppna. Men det är en njutning som inte mer existerar för oss judar. [Judarna fick inte åka med spårvagnarna.]
Igår var Harry hos oss, så att mina föräldrar fick lära känna honom. Jag hade köpt tårtor, godis och kex. Till det drack vi te. Harry och jag hade ingen lust att sitta kvar hemma utan gick ut och gick, och klockan var tio minuter över åtta när han lämnade mig utanför min port. Pappa var väldigt arg för att jag kom hem så sent. Det är mycket farligt för judar att vara ute efter åtta, och nu har jag lovat att alltid vara hemma tio minuter före åtta istället.
Jag är antagen till läroverket [ungefär som dagens gymnasieskola], men med reservation eftersom jag ju inte har gått igenom sista klassen i Montessoriskolan. Men eftersom judiska elever måste gå i judiska skolor nu, så antog rektorn ändå mig och Lies till läroverket. Och jag ska inte svika hans förtroende.
Kvarteret i Amsterdam med huset där Anne Frank och hennes familj gömde sig. Hennes hus är det med upplyst fasad en bit bort mot kyrkan.
1942: Franks går under jorden [gömmer sig]
Klockan tre ringde det på dörren. Jag hörde ingenting för jag låg i en vilstol på verandan och läste. En liten stund senare stod Margot [Annes storasyster] upprörd i dörren. "Anne, det har kommit upprop från SS till pappa", viskade hon. "Mamma har redan gått till herr van Daan". Van Daan är en god vän och medarbetare i pappas firma. Jag blev förskräckligt rädd. Ett upprop ... alla människor vet vad det betyder: koncentrationsläger, ensamcell dök upp för mina ögon, och dit skulle vi låta skicka pappa!
"Mamma har gått till van Daans för att fråga dem om vi inte kan gå under jorden redan i morgon. Van Daans går med, då blir vi sju.
Gå under jorden! Var ska vi gå under jorden? I staden, på landet, i någon byggnad, i en stuga, var, hur, när? Margot och jag började packa ner det nödvändigaste i våra skolväskor.
Jag var dödstrött. Fastän jag visste att det var sista natten jag sov i min egen säng somnade jag i alla fall genast och väcktes halv sex nästa morgon av mamma.
Lyckligtvis var det inte längre så varmt som i söndags. Hela dagen strömmade ett ljumt regn. Vi klädde allesammans på oss så tjockt som om vi skulle övernatta i ett kylskåp. För vi ville ju ta med oss så mycket kläder som möjligt. Ingen jude i vår situation skulle våga gå på gatan med en resväska i handen. Jag hade på mig två linnen, två par strumpor, tre par byxor och en underklänning, över det en klänning, så kjol och så jacka och sommarkappa, mina bästa skor, pampuscher, schal, mössa och alla möjliga saker. Redan innan jag gick hemifrån höll jag på att kvävas, men det var ingen som brydde sig om.
Läget i Holland
Igår gick vi allihop in på privatkontoret för att ta in England på radio [det var strikt förbjudet att lyssna på icke-nazistkontrollerade radiokanaler]. Jag var förskräckligt orolig att någon i närheten skulle märka det och bad pappa att följa med oss upp igen.
Det pinar mig också mer än jag kan säga att vi absolut inte får gå ut, och jag är rädd för att vi ska bli upptäckta och skjutna. Det är ju en mindre trevlig framtidsutsikt.
Idag har jag bara sorgliga och deprimerande nyheter. Våra judiska vänner och bekanta blir bortförda i massor. Gestapo behandlar dem inte precis milt. De lastas in i boskapsvagnar och förs till Westerbork, det stora judelägret i Drente. Westerbrok måste vara fruktansvärt. För hundra människor har de ett enda tvättrum och alldeles för få toaletter. Man säger att alla sover huller om buller i barackerna: män, kvinnor och barn.
Att fly är omöjligt, nästan alla från det lägret känns igen genom sina rakade huvuden. Om det är så hemskt här i Holland, hur förfärligt måste det då inte vara där borta, dit de skickas? Vi antar att de flesta blir mördade. Engelska radion talar om gaskamrar, och det är kanske när allt kommer omkring det snabbaste dödssättet.
Min sorgesång är inte slut än. Har du nånsin hört talas om gisslan? Det är deras [nazisternas] sista straffmetod för sabotörer. Det är det allra hemskaste du kan föreställa dig. Oskyldiga människor blir utan vidare fängslade och inte mer frigivna. Om man sedan upptäcker sabotage nånstans och de skyldiga inte blir funna, så ställs ett antal män ur denna gisslan mot muren och skjuts. Denna råa våldshandling blir därefter offentliggjord i tidningen som en varning för sabotörer.
1943: Tyska folkets Führer
Alla germanernas Führer har talat till sårade soldater. Det var sorgligt att höra på. Så här ungefär var frågorna och svaren:
- Mitt namn är Heinrich Seppel.
- Sårad var?
- Vid Stalingrad!
- Skador?
- Båda fötterna förfrusna och vänster handled bruten!
Precis så återger radion denna vidriga marionetteater. Man får nästan intryck av att de sårade är stolta över sina skador. Ju mer, dess bättre!
En var så rörd att få tala med Führern att han inte kunde få fram ett ord när han skulle räcka fram handen - om han hade nån hand att sträcka fram förstås.
En lång tid har jag inte tyckt det var nån mening i att jag läser skolkurserna längre. Slutet på kriget är ännu så fjärran, så overkligt, så där som en saga. Om kriget inte är slut i september kan jag inte börja skolan igen, för jag vill inte bli två år efter.
Nära att upptäckas
Så en kvart i 11 hördes ljud nerifrån. Varje andetag hördes. I övrigt rörde vi oss inte. Steg i huset, i privatkontoret, i vår trappa. Ingen andades nu hörbart. Åtta hjärtan dunkade. Steg i vår trappa. Så hördes det rasslande ljudet från vridskåpet. Det ögonblicket går inte att beskriva. "Nu är vi förlorade", viskade jag och såg oss alla samma natt bortförda av Gestapo. Men stegen avlägsnade sig. För tillfället var vi räddade.
1944: D-dagen
Om politik talar vi inte just nu, men det har heller inte hänt nånting särskilt. Så småningom tror jag nu också att invasionen kommer. De kan ju inte låta ryssarna göra allting ensamma.
"This is D-day" sa den engelska radion klockan 12 och med rätta! "This is the day." Invasionen har börjat!
I morse klockan åtta berättade engelsmännen: Tunga bombardemang på Calais, Boulonge, Le Havre, Cherbourg och samtidigt på Pas-de-Calais. Vidare försiktighetsåtgärder för alla invånare i det besatta området, alla människor som bor inom 35 km från kusten måste förbereda sig på bombardemang. Om möjligt kommer engelsmännen att kasta ner flygblad en timme i förväg.
Engelsk utsändning på engelska klockan 12: "This is D-day". General Eisenhower talar till det franska folket: "Stiff fighting will come now, but after this the victory. The year 1944 is the year of complete victory, good luck".
Engelsk utsändning på engelska klockan 1: 11 000 flygplan står beredda att oupphörligt flyga av och an för att landsätta trupper och bomba bakom linjerna. 4000 landstigningsfartyg och små fartyg landsätter utan avbrott trupper och material mellan Cherbourg och Le Havre. Engelska och amerikanska trupper är redan invecklade i hårda strider. Tal av Gerbrandy, Belgiens premiärminister, kung Haakon av Norge, de Gaulle i Frankrike, konungen av England och inte att förglömma Churchill.
Gårdshuset är i uppror. Skulle verkligen den länge efterlängtade befrielsen närma sig? Befrielsen, som man har talat så mycket om, som är alltför underbar, alltför sagolik för att nånsin kunna bli verklighet? Ska äntligen året 1944 ge oss segern? Det vet vi inte ännu, men hoppet håller oss uppe, ger oss mod, gör oss åter starka. Vi måste bära ångest, umbäranden och lidanden tålmodigt.
Det bästa med invasionen är att jag har känslan av att det är vänner som närmar sig. Nu gäller det inte bara judarna, nu gäller det Holland och hela Europa. Margot säger att jag kanske kan börja skolan igen i september eller oktober.
Anne och Margot Franks minnessten i Bergen-Belsen. Gravstenen är bara symbolisk då de båda flickorna ligger i en massgrav i närheten.
Med invasionen går det finfint. De allierade har intagit Bayeux, en by på franska kusten och strider nu om Caen. Det är tydligen deras avsikt att avskilja halvön som Cherbourg ligger på. Varje kväll berättar krigskorrespondenterna om arméns svårigheter, mod och entusiasm.
Trots det usla vädret skickas hela tiden flygplan ut. Genom BBC hörde vi att Churchill ville delta i invasionen med trupperna, men på Eisenhowers och andra generalers inrådan gjorde han det inte. Tänk bara, vilket mod av en så gammal man. Han är säkert åtminstone 70 år.
Det går sagolikt bra. Cherbourg, Vitebsk och Slobin har fallit idag. Mycket byte och många fångna. Nu kan England föra iland vad de vill, för de har en hamn. Hela halvön Cotentin är nu efter tre veckor engelsk. En enorm prestation!
På de tre veckorna sedan D-dagen har inte en enda dag varit utan regnstorm, varken här eller i Frankrike. Men den nackdelen har inte hindrat engelsmännen och amerikanerna att visa sin kolossala kraft - och på vilket vis! Mussert [den nationalsocialistiska ledaren i Holland, se grå rutan nedan] har förklarat att han tänker klä sig i uniform om invasionen kommer hit. Tänker tjockisen kanske ge sig ut och strida?
Slutet
Annes dagbok slutade den 4 augusti 1944. Då bröt sig Gestapo in i Gårdshuset.
Anne och hennes syster Margot avled i koncentrationslägret Bergen-Belsen i mars 1945.
De ockuperade länderna
Hitlers arméer besegrade i två blixtfälttåg Danmark, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike. Dessa stater tillhörde världens rikaste länder och dess befolkning var bland de mest utbildade och produktiva. Under fem år höll naziregimen dessa länder ockuperade och tömde dem samtidigt på deras resurser. Nazisterna tvingade också en stor del av befolkningen i dessa länder till slavarbete.
Den tyske riksmarskalken Hermann Göring förklarade att närhelst Tyskland behövde något från de ockuperade länderna måste det över till Tyskland.
Nazisterna lade beslag på de ockuperade ländernas guldreserver. Men det var bara början. Franska tillgångar av alla slag fann sin väg till Tyskland. Tyskarna plundrade också Frankrike på dess konstskatter. Från Louvren togs dels sådant Führern reserverat för sig, det Göring ville ha för sin del och det som passade på tyska muséer. Men värre var utplundringen av det mänskliga livet. Många invånare i de ockuperade länderna sändes till tvångsarbete i Tyskland eller skickades till utrotningslägren. Det samma gällde de övriga ockuperade länderna.
Kaloriintaget minskade drastiskt. Barnen blev undernärda och slutade växa. Medellängden på det uppväxande släktet sjönk markant. Holländarna drabbades av hungersnöd. I Rotterdam avled 18 000 människor av svält under de sista krigsmånaderna. Holländarna dog i sådan takt att liken fick stapplas upp i kyrkorna eller längst vägkanterna. Eftersom allt brännbart alltså även trä försvann lades de döda inte i kistor utan i papper.
För att styra det ockuperade Nederländerna utsåg Hitler den österrikiske nazisten Seyss-Inquart. Han såg som sin uppgift att nazifiera Nederländerna. Det fanns också ett holländskt nazistiskt parti som leddes av Anton Mussert. Han ville dock behålla ett, under Tyskland, självstyrande Holland. Han drömde om att med tysk hjälp återupprätta den Holländska storhetstiden från 1600-talet. Det var inte riktigt i de tyska herrarnas smak. Istället passade en annan holländsk nazist - Rost von Tonningen - dem bättre. Han strävade efter att helt förvandla Holland till en tysk provins. I Holland infördes de antisemitiska Nürnberglagarna nästan omedelbart efter ockupationen.
Litteratur:
Anne Frank och Eleanor Roosevelt, The Diary of a Young Girl, Bentam Books, 1993
David F. Crew (red), Nazism and German Society, 1933-1945, London, 1994
SS, (ingår i bokserien Tredje riket ), 1991
Ockupation och förtryck, (ingår i bokserien Tredje riket ),1993
Claude Lanzmann, Shoah: de överlevande berättar, 1988
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Publicerad: 27 februari 2016