Läget i Holland
Igår gick vi allihop in på privatkontoret för att ta in England på radio [det var strikt förbjudet att lyssna på icke-nazistkontrollerade radiokanaler]. Jag var förskräckligt orolig att någon i närheten skulle märka det och bad pappa att följa med oss upp igen.
Det pinar mig också mer än jag kan säga att vi absolut inte får gå ut, och jag är rädd för att vi ska bli upptäckta och skjutna. Det är ju en mindre trevlig framtidsutsikt.
Idag har jag bara sorgliga och deprimerande nyheter. Våra judiska vänner och bekanta blir bortförda i massor. Gestapo behandlar dem inte precis milt. De lastas in i boskapsvagnar och förs till Westerbork, det stora judelägret i Drente. Westerbrok måste vara fruktansvärt. För hundra människor har de ett enda tvättrum och alldeles för få toaletter. Man säger att alla sover huller om buller i barackerna: män, kvinnor och barn.
Att fly är omöjligt, nästan alla från det lägret känns igen genom sina rakade huvuden. Om det är så hemskt här i Holland, hur förfärligt måste det då inte vara där borta, dit de skickas? Vi antar att de flesta blir mördade. Engelska radion talar om gaskamrar, och det är kanske när allt kommer omkring det snabbaste dödssättet.
Min sorgesång är inte slut än. Har du nånsin hört talas om gisslan? Det är deras [nazisternas] sista straffmetod för sabotörer. Det är det allra hemskaste du kan föreställa dig. Oskyldiga människor blir utan vidare fängslade och inte mer frigivna. Om man sedan upptäcker sabotage nånstans och de skyldiga inte blir funna, så ställs ett antal män ur denna gisslan mot muren och skjuts. Denna råa våldshandling blir därefter offentliggjord i tidningen som en varning för sabotörer.
1943: Tyska folkets Führer
Alla germanernas Führer har talat till sårade soldater. Det var sorgligt att höra på. Så här ungefär var frågorna och svaren:
- Mitt namn är Heinrich Seppel.
- Sårad var?
- Vid Stalingrad!
- Skador?
- Båda fötterna förfrusna och vänster handled bruten!
Precis så återger radion denna vidriga marionetteater. Man får nästan intryck av att de sårade är stolta över sina skador. Ju mer, dess bättre!
En var så rörd att få tala med Führern att han inte kunde få fram ett ord när han skulle räcka fram handen - om han hade nån hand att sträcka fram förstås.
En lång tid har jag inte tyckt det var nån mening i att jag läser skolkurserna längre. Slutet på kriget är ännu så fjärran, så overkligt, så där som en saga. Om kriget inte är slut i september kan jag inte börja skolan igen, för jag vill inte bli två år efter.
Nära att upptäckas
Så en kvart i 11 hördes ljud nerifrån. Varje andetag hördes. I övrigt rörde vi oss inte. Steg i huset, i privatkontoret, i vår trappa. Ingen andades nu hörbart. Åtta hjärtan dunkade. Steg i vår trappa. Så hördes det rasslande ljudet från vridskåpet. Det ögonblicket går inte att beskriva. "Nu är vi förlorade", viskade jag och såg oss alla samma natt bortförda av Gestapo. Men stegen avlägsnade sig. För tillfället var vi räddade.
1944: D-dagen
Om politik talar vi inte just nu, men det har heller inte hänt nånting särskilt. Så småningom tror jag nu också att invasionen kommer. De kan ju inte låta ryssarna göra allting ensamma.
"This is D-day" sa den engelska radion klockan 12 och med rätta! "This is the day." Invasionen har börjat!
I morse klockan åtta berättade engelsmännen: Tunga bombardemang på Calais, Boulonge, Le Havre, Cherbourg och samtidigt på Pas-de-Calais. Vidare försiktighetsåtgärder för alla invånare i det besatta området, alla människor som bor inom 35 km från kusten måste förbereda sig på bombardemang. Om möjligt kommer engelsmännen att kasta ner flygblad en timme i förväg.
Engelsk utsändning på engelska klockan 12: "This is D-day". General Eisenhower talar till det franska folket: "Stiff fighting will come now, but after this the victory. The year 1944 is the year of complete victory, good luck".
