År 509 f.Kr fördrevs den sista etruskiske kungen. Rom gjordes till republik, en stat där folket väljer sina ledare. Det var de hårdföra romerska bönderna och en del rika stadsbor som hade makten. De kom att kallas patricier, ett ord som är släkt med latinets pater som betyder ”fader”. I folkförsamlingen stiftade patricierna sina lagar och dömde. Där hade de olika rösträtt beroende på hur rika de var. De rikaste hade flest röster, men betalade också mest i skatt och stod i främsta ledet i hären.
Folkförsamlingen valde ämbetsmän
Folkförsamlingen utsåg ämbetsmän – två eller flera av varje slag – för att de skulle övervaka varandra och inte kunna missbruka sin makt. Viktigast var de två konsulerna, som valdes för att under ett år styra landet och leda hären. I tider av stor nöd utsågs en diktator, som fick all makt under sex månader. Vart femte år valdes två censorer, som bestämde hur medborgarna skulle betala skatter och göra krigstjänst. De övervakade också hur medborgarna levde.
Senaten hade störst makt
Den som varit hög ämbetsman kom med i senaten, en samling män som skulle vara rådgivare åt konsulerna. Efterhand fick senaten allt större makt, och de förnämsta och rikaste släkterna hade stort inflytande där. Senaten styrde ämbetsmännen och beslutade om skatter och statens utgifter. Den skötte utrikespolitiken och fick börja försvarskrig.
Antalet medlemmar i senaten växte och till sist var de 600. Det var en samling av rika och kunniga män – på krigföring, ekonomi och lagar. Som tecken på sin värdighet bar senatorn en mantel med bred purpurröd kant, guldring och röda skor. Senatorerna bestämde hur riket skulle styras. De kunde se till att folkförsamlingen valde och röstade som senaten ville.
Plebejerna skyddades av folktribuner
Förutom patricierna fanns i Rom också köpmän, hantverkare och arbetare. De ägde ingen jord men var fria medborgare. De kallades plebejer eller plebs. Plebejerna var många gånger fler än patricierna, och de fann sig inte i att de patriciska släkterna ensamma hade makten. För att tvinga patricierna att förhandla med dem, strejkade plebejerna och hotade att lämna staden för att aldrig komma tillbaka.
Plebejerna kämpade envist under några hundra år för att bli jämställda med patricierna, som ändå behöll större delen av makten. Allra viktigast var kanske att plebejerna fick egna ämbetsmän som skulle skydda dem mot övergrepp från de styrande. Det var folktribunerna. De hade vetorätt, de kunde säga veto – ”jag förbjuder” – och därmed stoppa lagar och förslag som kunde skada plebejerna.
Vad betyder orden i dag?
Diktatur kallar vi numera ett styrelsesätt där en person eller en grupp av personer har tagit all makt och förtrycker resten av befolkningen. Läs mer om diktatur >
Censur innebär att de styrande utser en grupp personer som exempelvis ska granska att filmer inte innehåller alltför råa våldsscener. I diktaturer kan censuren ha som uppgift att hindra tidningar från att kritisera de styrande. Läs mer om censur >
Konsul kallar man i dag en person som i en stad eller ett område fått i uppgift att representera ett annat land. Exempelvis kan den svenska ambassaden i Washington inte sköta alla svenska uppgifter i hela USA. Därför finns det en svensk konsul i flera amerikanska storstäder.
Text: Hans Thorbjörnsson, läromedelsförfattare
