Auschwitz bestod av flera läger. Auschwitz I öppnades 1940, först för polska politiska fångar. Auschwitz II-Birkenau, 3 kilometer från huvudlägret, var både ett koncentrationsläger och ett utrotningsläger. Auschwitz III-Monowitz var ett arbetsläger där fångar tvingades arbeta för den tyska industrin.
Ett koncentrationsläger var ett läger där människor fängslades utan rättvis rättegång och ofta tvingades arbeta under fruktansvärda förhållanden. Ett förintelseläger (utrotningsläger) var byggt framförallt för att mörda människor i stor skala. Auschwitz var både ett koncentrationsläger och ett förintelseläger, men också ett arbetsläger.
Andra stora förintelseläger i Polen var Majdanek, Treblinka och Sobibór (se karta).
Den 20 januari 1942 hölls den så kallade Wannseekonferensen, som var ett hemligt möte där höga nazistiska tjänstemän samordnade genomförandet av ”den slutgiltiga lösningen”, nazisternas kodord för planerna på att mörda Europas judar.
I klartext innebar det att man beslutade sig för att systematiskt utrota alla judar. Direkt ansvarig under Hitler för dessa utrotningsläger var SS-chefen Himmler. Han besökte Auschwitz-Birkenau en gång. Då kräktes han av vad han fick bevittna. Rudolf Höss var Auschwitz första kommendant och ledde lägret från maj 1940 till november 1943. Därefter följdes han av Arthur Liebehenschel och Richard Baer.
När fångarna kom till Auschwitz-Birkenau lurades många att tro att de skulle duscha och desinficeras. Skyltar med ordet ”Bad” förstärkte lögnen, men i själva verket fördes människorna till gaskamrarna. Där tvingades de klä av sig och tvingades gå in nakna innan dörrarna stängdes.
Därefter hälldes Zyklon B ner genom särskilda öppningar och håliga pelare i gaskammaren. När det giftiga ämnet började avge gas utbröt i regel panik. Människorna kämpade för att komma undan och trängdes mot dörrarna och väggarna. Några av gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau kunde rymma omkring 2 000 personer samtidigt.
Kommendanten Höss beskrev efter kriget hur han hade planerat det hela:
När jag upprättade förintelselägret i Auschwitz föll mitt val på Cyklon B, kristalliserad blåsyra [vätecyanid, red. anm.], som vi släppte in i dödsrummet. Allt efter de atmosfäriska förhållandena fick man räkna med tre till femton minuter för att gasen skulle verka.
När dörren till gaskammaren öppnades tvingades speciellt utvalda lägerfångar (Sonderkommando) att ta hand om de döda. Man klippte håret på offren och letade igenom munnarna för att hitta guldtänder. Håret hamnade i madrassfabrikerna och guldet togs om hand av nazisterna. Därefter fördes liken till krematorier för att brännas.
När mycket stora transporter kom till Auschwitz-Birkenau hann krematorierna inte alltid med. Då brändes kroppar även i öppna gropar. Tidigare hade kroppar också begravts i massgravar, men nazisterna försökte senare gräva upp och bränna dem för att dölja spåren av brotten.
SS-chefsläkaren Josef Mengele utförde grymma och ofta dödliga medicinska experiment på fångar i Auschwitz, särskilt på tvillingar, romer och personer med olika kroppsliga avvikelser. Mengele lyckades fly till Sydamerika efter kriget.
Den 27 januari 1945 befriade sovjetiska soldater de fångar som fanns kvar i Auschwitz.
Förintelsen är den svenska benämningen på det folkmord som nazisterna utförde 1933-1945 på drygt sex miljoner judar och ca sju miljoner andra människor, bland annat romer, personer med funktionsnedsättning, polska civila, sovjetiska krigsfångar, politiska motståndare och homosexuella män.
Nazisterna försökte radera individens identitetAuschwitz var det enda nazistiska koncentrationslägret där fångarnas registreringsnummer vanligtvis tatuerades direkt på kroppen. Systemet började användas 1941 på sovjetiska krigsfångar. Senare tatuerades numret oftast på vänster underarm hos alla som registrerades som fångar. Numret användes istället för fångens namn. En person kunde när som helst tvingas ropa upp sitt nummer på tyska och riskerade bestraffning om svaret kom för långsamt. Tatueringen var en del av nazisternas försök att beröva fångarna deras identitet och behandla dem som saker i ett system. Sammanlagt delades omkring 400 000 fångnummer ut i Auschwitz. Alla som fördes dit fick dock inte ett nummer. De som skickades direkt till gaskamrarna registrerades vanligtvis aldrig och tatuerades därför inte. För de överlevande kunde numret finnas kvar på huden resten av livet – både som ett ärr från förföljelsen och som ett bevis på vad de hade utsatts för.
|
M LÄS MER: Förintelsen
S LÄS MER: Nazisternas koncentrations- och utrotningsläger
M LÄS MER: I nazisternas dödsläger
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine, …om detta må ni berätta… – en bok om förintelsen i Europa 1933-1945, Regeringskansliet, 1998
Artur Szulc, I skuggan av Auschwitz – förintelsen 1939-45, Historiska Media, 2018
Christine Hatt, Andra världskriget 1939-1945, Liber, 2003
Bra Böckers lexikon 2000, del 2, Bokförlaget Bra Böcker, 1995
https://www.auschwitz.org/en/education/e-learning/podcast/tattooing-numbers-at-auschwitz/
https://encyclopedia.ushmm.org/content/en/article/tattoos-and-numbers-the-system-of-identifying-prisoners-at-auschwitz
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
