Porträttfotografering var trendigt i början av 1900-talet
Fotograf i full aktion på 1910-talet.
På salongsborden kring förra sekelskiftet låg ofta ett par tjocka album fyllda med fotografier av släktingar och vänner. Det var ståtliga album, klädda med plysch, läder eller läderimitation, med guldsnitt och metallspännen. Om du har ärvt ett sådant gammalt fotografialbum så ska du ta väl vara på det, det har mycket att berätta om gångna tider!
Fotoalbumet var en riktig upplevelse
Under 1800-talets senare hälft blev det högsta mode att gå till fotografen och porträttera sig själv och familjen.
ANNONS
ANNONS
På 1860-talet slog ett behändigt porträttformat igenom, det så kallade visitkortsformatet, för övrigt en uppfinning av Napoleon III:s hovfotograf. Man beställde en mängd kopior i detta format och skänkte till släkt och vänner, också till rätt avlägset bekanta. Det blev modernt att samla på porträtt, och de innehållsrika albumen med fotografier av släkt och bekanta var en tittfröjd i en annars ganska bildfattig tid.
Högtidliga ögonblick förevigades
En mängd yrkesfotografer etablerade sig, även många kvinnor öppnade fotoateljéer. I stort sett varje ort hade en eller flera fotografer som förevigade bröllop, dop, födelsedagar, konfirmation, silverbröllop osv.
Man fotograferade sig också när man tog studenten eller annan examen, men också när man ryckte in i militärtjänst. Ungdomar fotograferade sig gärna med sin nya cykel, som kring förra sekelskiftet var en dyrbar investering och statussymbol fullt i klass med bilen i våra dagar.
De flesta porträttfotografier från 1800-talets slut och 1900-talets början är tagna i fotografens ateljé mot en romantisk trädgårdskuliss. Framför den stod en stol eller ett bord som den porträtterade kunde luta sig mot.
Exponeringstiden var lång och det gällde att stå blickstilla. Därav kommer sig de ofta stelnade poserna på gamla porträttfotografier. Ingen ler. Att fotograferas var en allvarlig sak. Författaren Frans G Bengtsson har beskrivit sin ångest när han som barn skulle gå till fotografen och trodde att han bokstavligen skulle manglas till ett platt fotografi. Något liknande beskriver Martin Halldén, den buttre gossen i faktarutan nedanför.
Ett gammalt foto berättarBilden av en för mig okänd familj ur min mormors systers, lärarinnan Hilma Jansson, fotoalbum fanns med i den första upplagan av Livet förr 1981. 
År 1984 kom ett brev från Martin Halldén i Ängelholm, 93 år: "Det är jag som är den lilla surpuppan som ser ut som om jag vill bita fotografen i benet", skrev Martin Halldén. "Min äldre bror hade lurat i mig att det var farligt att fotograferas. Då kunde man dö. De flesta i föräldrarnas album var ju döda." Hon fortsätter:
Så slutar brevet skrivet 1984 av Martin Halldén, en glad och god man, så långt från en surpuppa man kan komma. Och ett långt liv fick han. Martin Halldén dog 1996, 104 år gammal, klar i huvudet och nyfiken på livet in i det sista, berättar hans son. |
ANNONS
ANNONS
Konfirmation
Konfirmationen var förr en viktig milstolpe i ungdomarnas liv. De togs då upp i de vuxnas krets och betraktades som fullt arbetsföra. Numera har konfirmationens sociala betydelse luckrats upp, men ännu på 1920-talet innebar konfirmationen en märkbar förändring. När flickorna "gick fram" fick de börja sätta upp håret, bära hatt och högklackade skor. I äldre tider skulle flickorna ha svart klänning, som sedan bars som finklänning i många år (svart var mer användbart än vitt och kläder var mer dyrbara förr). Först på 1920-talet blev det vanligt att ha vit konfirmationsklänning. Pojkarna fick sin första kostym till konfirmationen, ofta av blå cheviot och ett fickur - konfirmationsklockan som markerade att han blivit vuxen. Till konfirmationen fick man även en psalmbok som minne.
Dopbarnet gillrades upp i en stol
Också barndopet var förr en viktig händelse i familjens och släktens liv. Tidigare lindades spädbarnen eftersom man trodde att de då skulle bli raka och välvuxna. När detta märkliga bruk började försvinna användes istället lång klänning till dopbarnet. Den förändringen skedde inom borgerliga kretsar i början av 1800-talet och hos bondebefolkningen i slutet av århundradet.
När dopbarnet fotograferades kring sekelskiftet 1900 brukade det vanligen gillras upp i en stol mot den sedvanliga målade fonden (en bakgrundsbild) och med dopklänningens broderier och spetsar så fint draperade som möjligt. Ibland ser det ut som om det späda barnet ska sjunka ihop och trilla ur stolen. Men det var inte så farligt, fotografen brukade ha en speciell kuliss för detta ändamål med slitsar i kulissen bakom stolen så att mamman eller någon annan kunde sticka in händerna och hålla ett stadigt tag om barnet i skydd av dopklänningens fiffigt arrangerade veck.
Födelsedag
På jämna födelsedagar uppvaktade släktingar och vänner med blommor och presenter. De som inte kunde komma skickade kort eller telegram - förr liksom nu. En fotograf kom och förevigade personen som fyllde år. Viktigt var att alla blombuketter och krukväxter syntes tydligt på bilden, inte minst för att givarna sedan skulle kunna studera dem.
Ta vara på dina gamla fotografierFotografier förvaras bäst väl skyddade, t.ex. i album, mörkt, torrt och svalt. Tyvärr saknar de gamla fotografierna ofta uppgifter om vem bilden föreställer och när den är tagen. Försök därför ta reda på uppgifter om dina egna gamla foton på äldre släktingar och vänner medan personerna fortfarande är vid liv, och skriv ner uppgifterna i anslutning till bilderna. Då blir fotografierna oändligt mycket värdefullare både för oss själva och för kommande generationer. Digitala bilder lagras t.ex. på en extern hårddisk. Bildkvaliteten behålls oavsett hur många gånger man kopierar digitalt. |
ANNONS
ANNONS
Ateljé: En studio där en fotograf tar porträttbilder inomhus, ofta med bakgrunder och rekvisita.
Borgerlig: En samhällsgrupp som ofta hade bättre ekonomi och utbildning än vanligt folk.
Cheviot: Ett slags kraftigt tyg av ull, ofta blått, som användes till kostymer.
Exponeringstid: Den tid kameran behöver för att ta en bild – förr var den lång och man behövde därför stå stilla så att inte bilden blev suddig.
Fickur: Ett litet ur (klocka) som man hade i fickan, ofta fäst med en kedja.
Fond: En målad bakgrund som användes i fotostudior för att göra bilden mer levande eller romantisk.
Gillra upp: Att ordna eller placera något eller någon (t.ex. ett barn) så att det står eller sitter bra inför fotografering.
Hovfotograf: En fotograf som arbetar åt ett kungahus eller en kunglig person.
Konfirmation: En kristen ceremoni som markerar övergången från barn till vuxen inom kyrkan. Genom konfirmationen bekräftar man dopet och den egna kristna tron.
Kuliss: En bakgrund eller dekoration i en studio som används för att skapa en viss miljö på foton.
Porträttera: Att avbilda en person, till exempel i ett fotografi eller en målning.
Visitkortsformat: Ett litet fotoformat, ungefär lika stort som ett visitkort, populärt på 1800-talet.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vad var visitkortsformatet och varför blev det populärt?
- Nämn några tillfällen då man förr brukade gå till fotografen.
- Varför står personerna ofta stilla och ser allvarliga ut på gamla fotografier?
- Ge exempel på saker man kunde luta sig mot i fotografens ateljé.
- Vad fick pojkar ofta i present när de konfirmerades?
- Ge exempel på vad som förändrades för flickor efter konfirmationen.
- Varför gillrades dopbarn upp i en stol vid fotografering runt 1900 och hur höll man dopbarnet stilla under fotograferingen?
- Hur kan man göra gamla fotografier mer värdefulla för framtiden?
M LÄS MER: Bilder i hemmet förr
M LÄS MER: Så bodde man förr, del 1: Bondens stuga
M LÄS MER: Så bodde man förr, del 3: Det borgerliga hemmet
M LÄS MER: Så bodde man förr, del 2: Herrgården
M LÄS MER: Så bodde man förr, del 4: De fattigas och arbetarnas bostäder
M LÄS MER: Städningens historia i Sverige
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Jane Fredlund, Svenska folkets bilder, LT, 1978
Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Anna-Stina Alkman, När gräset var grönt. Minnen från ett oscarianskt barndomshem, Bonniers, 1965
Britt och Ingemar Tunander, Möbler och inredning från Karl Johan till Per Albin, Ica Bokförlag, 1992
FÖRFATTARE
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare
Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
