Ludvig XIV

Vid Mazarins död 1661 övertog Ludvig själv regeringen och blev enväldig. Under sin tid vid makten fullföljde han Richelieus och Mazarins inrikes- och utrikespolitik. Han bröt också de adliga feodalherrarnas regionala maktutövning och skapade ett centralstyrt Frankrike som byggde på absolut kungamakt. Statsfinanserna sattes i gott skick, näringslivet blomstrade och armén upprustades till Europas starkaste.

Han var också en flitig byggherre och lät bland annat bygga det enorma slottet i Versailles två mil utanför Paris, där han från och med 1682 höll ett lysande hov. "Världens centrum" var då hans slott i Versailles. Slottet blev som så mycket annat franskt vid den här tiden en förebild för många andra regenter runt om i Europa, som ville skapa en passande inramning till sin kungliga makt.

Ludvig XIV förde periodvis en aggressiv utrikespolitik som ledde till att Frankrike blev inblandat i flera stora krig under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet. Detta resulterade i att de franska statsfinanserna utarmades. När sedan Ludvig XIV dog - vid nästan 77 års ålder (han blev 76 år och 361 dagar gammal) - var solen som lyst så länge över Frankrike på väg ned.

Ludvig XIV hade många krämpor under sitt liv. Vid 19 års ålder drabbades han av dysenteri och tappade allt sitt hår som därefter aldrig mera växte ut igen. Han blev därför tvungen att bära peruk, vilket gav upphov till perukmodet i Europa under 1600-talet och större delen av 1700-talet. Han hade dessutom extremt dålig munhygien som medförde att han redan som 40-åring blev helt tandlös. På ålderns höst led han också av gikt, reumatism och dålig mage.

Ludvig besteg tronen redan som femåring och hann därför vara kung i hela 72 år. Han är därmed den längst regerande monarken i Europas historia. Han dominerade hela epoken då Frankrike hade som störst inflytande över Europas kultur.

Ludvig XIV fick sex barn tillsammans med sin första fru Maria Teresia av Österrike (1638–1683), men han överlevde dem alla, inklusive barnbarn. Han efterträddes därför av sin sonsonsson, Ludvig XV (1710-1774).

LÄS MER: Slottet i Versailles

Text: Robert de Vries (red.)