Varifrån fick Hitler sina pengar?

Myten om Adolf Hitlers fattiga ungdomsår i Wien är seglivad, men Führern hade aldrig i sitt liv behövt sakna pengar. Varifrån fick han dem? I den här artikeln kan du läsa om Hitlers ungdomsår i Wien och hans inkomstkällor under sin tid som politiker och Führer. Hitler har alltid haft gott ställt, och vid sin död i Berlin 1945 var han som privatperson en av världens rikaste.

Bild: Kjetil Ree

Likt de flesta andra diktatorer byggde Adolf Hitler (1889-1945) upp en enorm förmögenhet under sin tid vid makten. Bara royalties från frimärken med Hitlers bild inbringade långt över tio miljarder svenska kronor i dagens penningvärde till honom som privatperson. Och det var bara en liten del av hans inkomster...

Myten om den fattige konstnären

Vi är på promenad i nutidens Berlin några dagar före valet. Den tyska huvudstadens lyktstolpar är täckta av politiska budskap. Vid Neue Schönhauser Strasse har en radikal vänstergrupp hängt sitt i ögonhöjd:

"Mit einem bedingungslosen Grundeinkommen wäre Hitler Maler geblieben.” Med en villkorslös medborgarlön till alla skulle den unge Adolf Hitler ha kunnat fortsätta sitt liv som konstnär, och världen skulle ha sluppit historiens största katastrof, lyder resonemanget.

Det är september 2017. Här, på en gata i Tysklands huvudstad, tvingas vi konstatera att den legend som Adolf Hitler skapade om sig själv fortfarande lever. Myten om hur en halvsvältande yngling kämpar sig upp från samhällets botten till maktens översta topp utan att för ett ögonblick överge den asketiska livsstil som var både en dygd och nödvändighet i det enkla barndomshemmet.

Av alla lögner som Adolf Hitler spred är bilden av honom själv som en utfattig konstnär i 1910-talets Wien den mest seglivade, konstaterar en lång rad av frustrerade historiker.

Sanningen är att Adolf Hitler under hela sitt femtiosexåriga liv nästan aldrig behövde sakna pengar. Men varifrån fick han dem?

Hur mycket pengar hade Hitler när han dog?

Låt oss för omväxlings skull närma oss historien baklänges. När Adolf Hitler tog sitt liv i slutet av april 1945 var han en av världens rikaste män. Precis hur rik kommer vi nog aldrig att få veta, för Tredje rikets Führer gjorde aldrig någon skillnad mellan sina egna pengar, partiets och statens. Men i takt med att generationer historiker har ägnat sig åt att hitta ett svar som närmar sig sanningen har det uppskattade beloppet vuxit.

År 1996 påträffade amerikanska forskare en rapport från Office of Strategic Services, föregångaren till underrättelseorganisationen CIA. Rapporten var daterad hösten 1944 och började: ”Ett telegram från Bern rapporterar om information som tyder på att konton för Hitlers räkning öppnats i Schweizerische Bankgesellschaft av en viss Max Amann.”

Amann var en av Adolf Hitlers äldsta vänner och förestod förlaget Centralverlag der NSDAP. ”Det är fullt möjligt att Hitlers tillgångar finns på schweiziska konton i hans namn”, summerade den amerikanska underrättelsetjänsten.

Hur mycket pengar handlade det om? Under de följande åren sökte forskarna ivrigt efter fler uppgifter i arkiven. 2014 hade den brittiske historikern Chris Whetton räknat sig fram till en siffra: När Adolf Hitler dog innehöll hans bankkonton i Schweiz 1,1 miljarder riksmark. Omräknat till nutida köpkraft motsvarar beloppet enligt tyska historiker elva miljarder euro, hundra miljarder kronor. Och då talar vi bara om pengar som Führern stoppade undan utomlands.

Stämmer detta? Schweiziska banker är inte kända för att lämna ut kontoutdrag godvilligt. Troligen får vi aldrig veta.

Hitlers inkomstkällor

Men varifrån fick Hitler pengarna? I granskningen av hans vuxna liv har historikerna sedan länge känt till flera inkomstkällor.

Boken: När Hitler efter den misslyckade ölkällarkuppen i München började avtjäna sitt fängelsestraff för landsförräderi 1924 satte han igång att skriva en bok. Sommaren året därpå gavs den ut i en upplaga på tiotusen exemplar. Författaren fick femton procents royalty och tjänade redan under första året artontusen mark på Mein Kampf, tolv gånger mer än en genomsnittlig tysk löntagares inkomst.

När Adolf Hitler blev rikskansler i januari 1933 hade hans bok sålts i 287 000 ex. Samma höst hade upplagan passerat en miljon. Totalt såldes tolv miljoner exemplar av Mein Kampf i Tyskland (halva upplagan köptes av staten som present till alla nygifta par). Hitler pressade upp sin ersättning till tjugo procent av försäljningspriset.

Fotografierna: Med början vid kuppförsöket 1923 dokumenterade fotografen Heinrich Hoffmann systematiskt Führerns och nazistpartiets aktiviteter. Hitler utnämnde Hoffmann till sin officiella porträttfotograf med ensamrätt att ta bilder också i privata sammanhang. Bilderna såldes till medier över hela världen och Hitler fick enligt avtalet tio procent av intäkterna.

Frimärkena: Eftersom Hitler förbehöll sig upphovsrätten till alla bilder som föreställde honom själv, utsträckte han genast efter maktövertagandet denna rätt att gälla även avbildningar på frimärken. Så kom det sig att Führern inkasserade ersättning varje gång någon använde ett frimärke med hans bild på – vilket skedde ofta eftersom Deutsche Post med början 1937 gav ut flera serier med Hitlermärken. ”Den här förordningen kommer att inbringa mycket pengar åt Ledaren” skrev propagandaminister Joseph Goebbels i sin dagbok. Troligen handlade det till slut om tresiffriga miljonbelopp, anser tyska historiker – i så fall uppemot tio miljarder svenska kronor i dagens penningvärde.

Lönen: Efter en vecka vid makten lät Hitler den 7 februari 1933 meddela att han avstod från lönen som rikskansler, eftersom det tyska folket behövde pengarna bättre. Ett år senare ångrade Führern sig och började, utan att medborgarna fick veta det, kvittera ut lönen som uppgick till 29 200 mark i månaden, plus artontusen i kostnadsersättning.

När rikspresident Paul von Hindenburg avled den 2 augusti 1934 övertog Hitler inte bara dennes roll som statschef utan även hans lön. Samtidigt såg Führern till att kostnadsersättningen höjdes rejält. Varje månad överfördes nu 180 000 riksmark till Adolf Hitlers lönekonto. Skatt? Glöm det.

Skatteflykten: En dag i början av 1934 satt en handläggare vid namn Vogt på lokala skattemyndigheten i München-Ost och räknade ut vad rikskansler Adolf Hitler skulle betala i skatt. Redan vid tillträdet ett år tidigare hade skatteskulden uppgått till 405 494 riksmark. Skatten för 1933 uppgick efter ansenliga avdrag till 297 000, men med tanke på de stigande upplagorna av Mein Kampf begärde skattehandläggaren dessutom en förskottsinbetalning för 1934.

Den 19 december 1934 fick Finanzinspektor Vogt ett kort besked från skattechefen i München: ”Med tanke på sin författningsenliga ställning är Führern inte skyldig att betala skatt.” Det var ledaren själv som via sin finansstatssekreterare hade sett till att skattskyldigheten slopades.

Hitlers roll som skattesmitare kan förefalla bagatellartad i ljuset av de förbrytelser han i övrigt gjorde sig skyldig till, resonerar historikern Guido Knopp, men ”den låter ana vad som lurade under ytan på den bild av enkelhet och blygsamhet som propagandan spred”.

Donationerna: Undre nästan hela sin tid som politiker fick Adolf Hitler ekonomiskt stöd från näringslivet. Precis hur mycket vet vi inte, men de kända beloppen närmar sig en miljard riksmark. Industrimagnaten Friedrich Thyssen påstod 1940 att han gett Führern en miljon. Den amerikanske bildirektören Henry Ford skickade varje år en check på femtiotusen mark till Hitlers födelsedag.

En av Hitlers allra första gynnare hette Helene Bechstein. Hon var gift med en förmögen pianotillverkare i Berlin, presenterades redan 1920 för den nyblivne agitatorn och beslöt förtjust att stödja hans karriär. Bechsteins stöd till den tretton år yngre Hitler bestod av allt från att lära honom bordsskick och salongsfähiga manér, till att förse honom med ekonomiska resurser. Den första hjälpen bestod av ett lån på 45 000 mark som Hitler aldrig behövde betala tillbaka. Den 1 april 1920 tog vicekorpralen Adolf Hitler avsked från den tyska armé som betalat hans lön sedan han tog värvning den 16 augusti 1914.

Statskassan användes till alla Hitlers utgifter

Så långt är det här egentligen inga gåtor. Historikerna har i generationer ägnat sig åt att forska om Hitlers pengar. Deras rön har väckt förvånansvärt lite uppseende och inte lyckats rubba den allmänna uppfattningen av Adolf Hitler som en asket, som likgiltig för världslig njutning ställde alla sina resurser till folkets och rikets förfogande.

Den stora gåtan är i så fall varför Adolf Hitler efter sitt maktövertagande var så mån om att öka på sin egen förmögenhet och gömma undan pengarna. ”Senast i mitten av 1930-talet stod det klart att han skulle dö som diktator och aldrig kunna dra sig tillbaka för att njuta av rikedomen i utländsk exil”, skriver den tyske historikern Sven Felix Kellerhoff. Och som Führer behövde han egentligen aldrig röra sitt eget kapital. Hitlers personliga utgifter betalades ur statskassan – från boende och bilar till ombyggnaden av lantstället Berghof i Berchtesgaden som sammanlagt kostade de tyska skattebetalarna en miljard mark. Detta fick de naturligtvis inte veta. Myten om fattigpojken som kämpade i livets hårda skola upprätthölls effektivt av Joseph Goebbels propagandaministerium.

Skapade en folklig bild av sig själv

Därmed är vi tillbaka på Neue Schönhauser Strasse i Berlin, och bilden av en utblottad yngling som skulle ha förblivit konstnär, bara han haft en tryggad försörjning.

”Han var son till en fattig torpare”, skriver Hitler om sin far i Mein Kampf. Den unge Alois Hitler beskrivs som en ”fattig bypojke” som vid tretton års ålder lämnar det torftiga föräldrahemmet och ger sig ut på landsvägen med bara tre gulden på fickan, för att vandra till Wien och där lära sig ett hantverk. Ur detta armod arbetade sig Alois Hitler ”genom sin egen flit” upp, och kunde så småningom ge sin son en bättre tillvaro än den han själv vuxit upp i.

Inte mycket bättre dock, var Adolf Hitler mån om att påpeka. När han 1907 anlände till Wien för att skapa sig en framtid som konstnär inleddes ”fem år, under vilka jag först som hantlangare och sen som målarkladd måste förtjäna mitt bröd, mitt i sanning knappa bröd, vilket ändå aldrig räckte så långt, att det ens kunde stilla den värsta hungern”.

Bilden av denna halvsvältande Hitler köptes länge av hans sentida levnadstecknare. I sin klassiska biografi från 1952 skriver Alan Bullock om en Hitler som ”1909 kommer till Wien för att leva utan hem, vänner och resurser”, som driver omkring hungrig i den österrikiska huvudstaden, pantsätter sina sista ägodelar och blir allt sjaskigare.

Hitler bodde faktiskt på ungkarlshotell en tid, och hade under några höstmånader 1909 skral ekonomi. Men detta elände var självförvållat, skriver Guido Knopp, ”för den unge Hitler visade ingen som helst böjelse för att regelbundet arbeta för brödfödan”. Han hade i övrigt inga penningbekymmer under sin tid i Wien.

Om inte, varifrån fick den unge Adolf Hitler i så fall sina pengar?

Hade det gott ställt även under sin ungdom i Wien

Svaret på denna fråga hittar vi i den österrikiska staden Weitra i Waldviertel. Den sjätte juni 1876 steg en herre vid namn Nepomuk Hüttler in på den kommunale notarien Josef Penkners kontor för att göra ett officiellt uttalande. Hüttler bodde i Spital och var den rikaste mannen i sin trakt. Förutom ett stort lantbruk ägde han också byns enda värdshus. Vid 55 års ålder hade Nepomuk Hüttler blivit fosterfar till en pojke vid namn Alois Schicklgruber. Troligen var denne gosse hans brorson. Åtminstone utgick man från det. Alois var född utom äktenskapet.

Nepomuk Hüttler hade inga egna söner. Han ville ha någon i familjen som kunde ta över gården, och nu förklarade han i vittnens närvaro för notarien, att Alois var son till hans avlidne bror Georg Hiedler och därför skulle bli hans arvinge.

Så blev Alois Schicklgruber officiellt son till Georg Hiedler och adoptivson till Nepomuk Hüttler. Troligen hörde notarien fel på efternamnet, för han skrev Hitler på blanketten i stället.

Alois flyttade vid fjorton års ålder till Wien för att lära till skomakare hos fosterfaderns släktingar. Men han trivdes inte, utan sökte sig till tullverket där han gjorde gott intryck och snart utnämndes till kejserlig och kunglig tulltjänsteman. När Nepomuk Hüttler dog hösten 1888 lämnade han huvuddelen av sin förmögenhet till Alois Hitler. Våren därpå födde dennes hustru en son som fick namnet Adolf.

När artonåringen Adolf Hitler kom till Wien hade han en pension efter sin far, ett arv på tolvhundra Kronen efter sin nyss avlidna mor samt vetskapen om att vid fyllda tjugofem få tillgång till hela det arv som Alois Hitler hade lämnat efter sig.

LÄS MER: Adolf Hitler

LÄS MER: NSDAP

LÄS MER: Nazismen i Tredje riket (artikelserie)

LÄS MER: Hitlers väg till makten (artikelserie)

PODCAST: Hitlers och nazisternas väg till makten

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Hur har Hitlers tid som ung konstnär i Wien framställts i den nazistiska propagandan och i den efterföljande historieskrivningen?
Hitler hade under sin tid som politiker en rad olika inkomstkällor och var vid sin död 1945 en av världens rikaste personer. Redogör kortfattat hur följande inkomstkällor bidrog till att stärka Hitlers ekonomi:

     a) Boken

     b) Fotografierna

     c) Frimärkena

     d) Lönen

     e) Skatteflykten

    f) Donationerna
Hitler hade tillgång till enorma ekonomiska resurser genom den tyska statskassan. Ge några exempel på hur Hitler utnyttjade det.
Varför var det viktigt för Hitler och nazistpartiet att skapa en folklig bild av Führern som en "self-made man" från underklassen som nått sin position på toppen enbart genom hårt arbete?
Varför är det fel att påstå att Hitler var fattig under sin tid som konstnär i Wien?

Text: Daniel Rydén, journalist och författare med inriktning på historia
Webbsida: https://historiskamedia.se/forfattare/daniel-ryden/

Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas Den märkligaste boken i världen & andra mysterier.
Bokens webbplats

Senast uppdaterad: 9 mars 2021

Publicerad: 11 oktober 2020

Spara som favorit

Liknande filmer och poddradio