Karl XII (1682-1718) var son till Karl XI och Ulrika Eleonora (d.ä.) och Sveriges kung fr.o.m. 1697 fram tills sin död. Han tillbringade hela sitt vuxna liv som krigsledare för de svenska arméerna under det stora nordiska kriget.
Karl hade bara varit kung i några år och befann sig fortfarande i tonåren när grannländerna kring Östersjön tog chansen och tillsammans anföll Sverige. Därmed inleddes det stora nordiska kriget (1700-1721) som skulle prägla resten av hans liv.
Sverige hade vid tiden för krigsutbrottet ovanligt goda militära resurser. Detta tack vare Karl XI:s nyligen genomförda uppbyggnad av landets armé och flotta. Karl XII kunde därför genast gå på offensiven och föra över kriget till motståndarna som besegrades en efter en tills bara Ryssland återstod.
Det stora nordiska kriget vände till ryssarnas fördel efter ett svårt svenskt nederlag vid Poltava 1709. Några dagar senare kapitulerade huvuddelen av den återstående svenska armén vid Perevolotjna och tusentals soldater fördes bort i rysk fångenskap. Förlusten innebar att Sverige hade blivit av med sin viktigaste fältarmé och att Ryssland kunde ta över initiativet i kriget.
Karl XII flydde därefter till orten Bender (i nuvarande Moldavien) i det Osmanska riket, där han stannade i flera år för att försöka få med osmanerna i kriget mot Ryssland. När de osmanska ledarna till slut krävde att han skulle lämna området vägrade Karl. Det ledde 1713 till den berömda kalabaliken i Bender, då hans läger angreps och kungen togs till fånga. Året därpå kunde han påbörja resan tillbaka till det svenska riket.
När Karl XII återvände hade Sveriges läge försämrats kraftigt. Han fortsatte ändå kriget och riktade nu uppmärksamheten mot Norge, som vid den här tiden tillhörde Danmark.
Karl XII stupade under sitt andra fälttåg mot Norge 1718 efter att ha blivit träffad av en projektil i huvudet vid belägringen av Fredrikstens fästning.
Karl XII har ofta beskrivits som en mycket skicklig taktiker och militär ledare. Han var bra på att leda militära operationer och vinna strider och slag till lands. Detta bidrog starkt till att den svenska stormaktens undergångskamp kunde pågå så länge som den gjorde. Samtidigt har hans övergripande strategi diskuterats och kritiserats av historiker. De många segrarna på slagfältet ledde inte till en fred som kunde säkra Sveriges ställning, och efter Poltava blev landets militära och ekonomiska situation allt svårare. I modern historieforskning utmålas därför Karl XII ofta som en bristfällig strateg då han inte behärskade det storpolitiska spelet. Han kunde vinna slag men inte kriget.
Karl XII:s misslyckande som strateg bottnar i en rad missade eller bortvalda diplomatiska möjligheter som kunde hjälpt Sverige att nå större framgångar i kriget. För en fältherre som samtidigt var enväldig kung och statschef var denna diplomatiska brist alltför stor för att uppvägas av ett skickligt militärt taktiskt ledarskap på slagfälten.
Karl XII:s regeringstid visar därmed skillnaden mellan att vinna enskilda slag och att vinna ett helt krig. Sverige kunde under många år besegra större motståndare på slagfältet, men hade betydligt mindre befolkning och färre ekonomiska resurser än framförallt Ryssland. Ju längre kriget pågick, desto svårare blev det att ersätta förlorade soldater, hästar, vapen och pengar.
Skottet som förbryllat forskare i 300 årKvällen den 30 november 1718 befann sig Karl XII i en svensk löpgrav utanför den norska fästningen Fredriksten. Arbetet med löpgravarna fortsatte som vanligt även efter mörkrets inbrott. Karl XII ville själv se hur långt soldaterna hade kommit och tog sig därför fram till den främsta delen av löpgraven. Någon gång mellan klockan nio och halv tio på kvällen hävde han sig upp över kanten för att kunna se bättre i mörkret. Då kom skottet. En projektil träffade honom i vänster tinning och gick rakt genom huvudet. Kungen sjönk ihop och dog omedelbart, endast 36 år gammal. Nästan genast började rykten spridas om att skottet inte hade kommit från norrmännen utan från någon på den svenska sidan. Misstankarna fick extra kraft eftersom Sverige efter många års krig var svårt pressat och Karl XII hade mäktiga motståndare även inom det egna landet. Dessutom var tronföljden osäker. Kungens syster Ulrika Eleonora och hennes make Fredrik av Hessen hade intresse av vad som skulle hända efter hans död, medan en annan grupp stödde kungens systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Karl XII:s död förändrade därför maktkampen i Sverige på ett ögonblick. Några bevis för att Fredrik eller någon annan låg bakom ett mord har dock aldrig hittats. Kungens kropp har undersökts flera gånger, bland annat 1746, 1859 och 1917. Skottskadan och hans genomborrade filthatt har studerats i försök att avgöra vad som träffade honom. En av de mest kända teorierna hävdade att en svensk lönnmördare hade skjutit kungen med en omgjord uniformsknapp, den så kallade kulknappen. Modern forskning talar dock starkare för en annan förklaring. I en vetenskaplig studie från 2022 genomfördes ballistiska försök med konstgjorda skallar, muskötkulor och filt. Forskarna fann att en vanlig blykula inte stämde särskilt väl med skadorna. Resultaten passar bättre med en större projektil av hårdare metall, möjligen en järnkula från kartesch som avfyrades från den norska fästningen. Den beräknade hastigheten stämmer också med en projektil som kan ha färdats omkring 200 meter från fiendens ställningar. Det går fortfarande inte att återskapa dödsögonblicket med fullständig säkerhet. Men den moderna forskningen har försvagat mordteorin och gjort fientlig eld till den starkaste förklaringen. Karl XII befann sig dessutom mycket utsatt medan norska kanoner och handeldvapen sköt intensivt mot området. Det mest dramatiska svaret på den mer än 300 år gamla gåtan kan därför vara det enklaste. Krigarkungen stupade sannolikt på samma sätt som många av sina soldater, träffad av fiendens eld. |
S LÄS MER: Bilden av Karl XII förr och idag
M LÄS MER: Karl XII och stormaktsväldets undergång
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 8, Bonniers, 1994
Sten Carlsson & Jerker Rosén, Svensk historia, del 2, Bonniers, 1961
Christer Kuvaja, Karolinska krigare 1660-1721, Schildts Förlags AB, 2008
R. G. Grant, Krigsherrar – militärhistoriens främsta befälhavare, Fischer & Co, 2011
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och fördjupningen är skriven av Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).