S Fördjupning
Den förmyndarregering som tillsattes vid Karl XI:s död verkade bara några månader och därefter tog Karl XII själv makten, 15 år gammal. Han var den centrala gestalten i stora nordiska kriget och har kommit att personifiera såväl den svenska stormaktstidens glans som dess fall.
Karl XII har hyllats som hjälte för sina insatser i slaget vid Narva år 1700. Han slogs nästan ensam med värja mot turkarna under kalabaliken i Bender, och han vägrade envist att gå med på förhandlingslösningar. Gång på gång visade han att han inte kunde acceptera kompromisser. Han ville krossa fienden helt. Inte ens de fem åren i det Osmanska riket förändrade honom.
Även när han var i fält lyckades Karl XII behålla makten över styrelsen i Stockholm. Hans fältkansli blev den svenska statens centrum, och de hemmavarande organen fick finna sig i att följa noggranna instruktioner från kungen och hans rådgivare i kansliet. Under åren i Bender gjorde dock de bristande kommunikationerna att rådet de facto (faktiskt) fick en allt större betydelse. År 1713 inkallade detta också en riksdag, men den upplöstes av kungen genom ett brev. Karl XII torde vara den ende svenske kung som aldrig sammankallat en riksdag men ändå upplöst en.
Karl XII träffades av en kula och dog under belägringen av Fredriksten vid nuvarande Halden i Norge den 30 november 1718. Läget i landet var sådant att det fanns grund för rykten om att han skulle ha lönnmördats. Oppositionen mot honom hade växt sig allt starkare. Sentida undersökning av kraniet har dock inte givit belägg för att han skulle ha skjutits av en av de egna. [Aktuella forskningsrön har numera fastställt att projektilen som dödade kungen var ett norskt druvhagel (kartesch), som avlossats från en av fästningens kanoner några hundra meter bort.] red. anm.
Karl XII har fortsatt att fascinera eftervärlden. Hans personliga egenart och hans kungagärning har gjort honom till en av de få svenskar som kommit att tillhöra vad som kallats "det världshistoriska typgalleriet". Redan 1730 gav Voltaire ut Histoire de Charles XII, som var kritisk mot kungens politik men beskrev hans personliga egenskaper - enkelheten, toleransen och konsekvensen - i positiva ordalag.
Typiskt är annars att man föga nyanserat antingen prisat Karl XII som den unge hjälten och geniale krigarkungen eller också fördömt honom som den som raserade stormakten Sverige. Under andra hälften av 1800-talet dominerade den senare bilden men vid sekelskiftet 1900 omvärderades han i positiv riktning, främst genom historikern Harald Hjärne. Redan före honom hade dock nationalskalden Verner von Heidenstam hyllat kungen i novellsamlingen Karolinerna (1-2,1897-1898).
Karolinska förbundet blev under början av 1900-talet centrum inte bara för en positiv Karl XII-forskning utan också för personer som var aktiva i den aktuella politiska kampen - mot parlamentarism och demokrati. I en tid då Ryssland av många sågs som det stora hotet blev han också en viktig symbol. Han var den som hade försökt krossa den ryska björnen.
Från vänsterhåll tog man avstånd från Karl XII:s gärning medan han hyllades med fackeltåg inom framför allt den akademiska världen. Vid 1900-talets slut blev kungens dödsdag åter aktuell. Små högerextremistiska och främlingsfientliga grupper ställde till kravaller i olika städer genom sina "hyllningar" av kungen.
I historieforskningen har bilden blivit mer balanserad.
