De sammansvurna som mördade Julius Caesar hade hävdat att de dödat honom för att rädda den romerska republiken. Men republiken befann sig redan i en djup politisk kris. Mördarna misslyckades och mordet på Caesar kom istället att leda till att Rom fick en lång rad av kejsare. Den mördade Caesars namn blev till och med dessa kejsares hederstitel.
Augustus blev Roms förste kejsare
År 27 f.Kr hade Octavianus, som Caesar hade utsett till sin arvinge, blivit Roms mäktigaste man. Senaten gav honom då hedersnamnet Augustus. Han använde också beteckningen princeps, som betyder ungefär "den främste" eller "den främste medborgaren". Av ordet "princeps" har vi fått vårt ord prins.
Augustus undvek däremot att kalla sig kung eller diktator. Mordet på Caesar hade visat vad som kunde hända den som öppet samlade för mycket makt hos sig själv. Utåt behölls därför många av republikens gamla ämbeten och institutioner, men i verkligheten var det Augustus som styrde. Han räknas därför som den förste romerske kejsaren.
Caesar gav namn åt kejsare och tsarer
De romerska härskarna betecknades så småningom som "caesar". Av ordet "caesar" har vi fått orden kejsare och tsar. Andra språk utgår ibland från det latinska ordet för befälhavare, imperator (eng. emperor, fr. empereur, etc.).
Begreppet kung eller konung är en titel för en manlig monark, statschefen i en monarki. När en kvinna själv är monark används i många länder titeln drottning. Samma titel kan också användas av en kungs hustru, som då inte själv är statschef.
Det förekommer även andra titlar på monarker, t.ex. furste, storhertig och sultan.
Skillnaden mellan kejsare och kungI den europeiska traditionen hade en kejsare högre rang än en kung. Titeln kejsare har som vi sett sina rötter i romarriket och levde kvar i det medeltida bysantinska riket. Traditionen med kejsare fortlevde även i det kejsardöme som grundades i Västeuropa efter romerskt mönster av Karl den store år 800. År 962 kröntes den tyske kungen Otto I till kejsare av påven. Därifrån brukar man räkna framväxten av det Tysk-romerska riket, som bestod fram till 1806. Under medeltiden kröntes många av de tysk-romerska kejsarna av påven i Rom. Tanken var att kejsaren hade en särskild ställning bland Europas kristna härskare. I praktiken var dock Europas kungar självständiga härskare och kejsarens verkliga makt över dem var mycket begränsad. Från 1500-talet behövde de tysk-romerska kejsarna inte längre krönas av påven. I Ryssland har sedan 1500-talet titeln tsar använts av härskarna för att markera sin makt över alla underlydande furstar i det ryska imperiet. Ivan IV, mer känd som Ivan den förskräcklige, kröntes till tsar 1547. År 1721 tog Peter den store istället den officiella titeln kejsare, även om ordet tsar fortsatte att användas om de ryska härskarna. I början av 1800-talet upphöjde sig även den franske härskaren Napoleon Bonaparte till kejsare över det franska imperiet. År 1871 blev den preussiske kungen Vilhelm I kejsare över det nybildade tyska riket. I västerländsk historieskrivning har även många utomeuropeiska härskare till stora imperier fått bära titeln kejsare, t.ex. i Kina, Japan, Korea, Vietnam och Etiopien. Idag är Japan det enda landet vars statschef bär titeln kejsare. Den japanske kejsaren har däremot ingen politisk makt utan fungerar som en symbol för staten och folkets enhet.
|
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Nationalencyklopedin, del 10, Bokförlaget Bra Böcker, 1993
Erik Petersson, Kungar – en världshistoria, Natur och Kultur, 2020
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson (journalist och läromedelsförfattare) och Robert de Vries (red.)
