Ingår i en artikelserie

Runorna - nordbornas skriftspråk

Lästid 3 minuter

Runorna ristades med kraft i sten, ben och trä – ibland för att hedra en älskad släkting, eller berätta om egna stordåd. Ibland för att skydda med hjälp av runornas magi. Med sexton kantiga tecken berättade nordborna om äventyr, mod, liv och död. Runstenarna står kvar, men människorna och deras röster har tystnat. Bara berättelserna lever vidare, i slingrande mönster och gåtfulla ord.

Artikel

En hantverkare som ristar in runor på en runsten.

Bild: SO-rummet.se

Under vikingatiden, särskilt i slutet av perioden, blev det vanligt att rista in runor på stora stenar.

Runor och runstenar

När vikingarna skrev använde de runor, ett alfabet med sexton tecken som kallas futharken, döpt efter de sex första tecknen. Runorna bestod av raka streck, vilket gjorde dem enkla att rista i hårda material som trä, ben och sten.

Från början trodde man att runorna hade magiska krafter, och därför ristades de ofta på vapen för att ge extra styrka.

Runorna användes också för att skapa minnesmärken. Vi kallar dem idag för runstenar.

ANNONS

Runstenarna restes för att hedra släktingar eller personer som hade dött, ofta under vikingatåg eller på resor långt hemifrån. På stenarna berättade man om den döde och om något bra eller äventyrligt som personen hade gjort i livet. Många runstenar pryddes med slingrande mönster, till exempel drakar eller ormar, och målades i starka färger.

Runalfabetet — Runornas alfabet kallas futhark, efter de sex första tecknen: F, U, Þ, A, R och K.

Det finns över 2 600 runstenar i Sverige. Några är ristade direkt i berg. Den mest berömda är Rökstenen i Östergötland, från 800-talet. Rökstenen är täckt med texter, men de är svåra att tolka idag.

En vikingatida familj som vetraktar rökstenen. — Bild: SO-rummet.se
En vikingatida familj som betraktar Rökstenen. Runor var vikingarnas skriftspråk och användes i både vardag och ceremoni. Runstenarna är viktiga historiska källor och ger oss inblick i liv, död, tro och resor under vikingatiden.

På Gotland finns också bildstenar med vackra bilder som visar skepp, krigare och sagor från vikingarnas värld. De äldsta är från 400-talet.

Vikingarna skrev som förskolebarn

Nordbornas runor var gjorda för att man lätt skulle kunna rista dem på sten och andra hårda material. De var ändå svåra att rista jämfört med att som idag skriva med papper och penna. Många av berättelserna som står att läsa på runstenarna ser därför ut att vara skrivna av förskolebarn.

Folket i Norden var skickliga sagoberättare

Vikingarna skrev inga böcker. De hade inte papper att skriva på, och det tog lång tid att rista bokstäverna i trä eller sten. Människorna som levde i Norden var istället duktiga på att berätta sagor för varandra. Dessa berättelser gick från generation till generation. Först långt efter vikingatiden blev många av sagorna nedskrivna.

LÄS MER: Runor

LÄS MER: Bildstenar och runstenar

LÄS MER: Vikingatiden

LÄS MER: Skriftens historia - från bildskrift till alfabet

ANNONS

Användbara begrepp:

Bildsten: Ett stenblock med inristade bilder, ofta från Gotland, som visar vikingarnas liv och sagor.

Futhark: Namnet på runalfabetet, döpt efter de sex första runtecknen.

Gåtfull: Något som är mystiskt eller svårt att förstå.

Hedra: Att visa respekt eller hylla någon, ofta någon som har dött.

Magiska krafter: Övernaturliga krafter som man trodde kunde påverka verkligheten.

Minnesmärke: Ett föremål, som en runsten, som restes för att minnas en person eller händelse.

Ristning: Inristad text eller bild i hårt material som sten eller trä.

Runor: Tecken i det gamla nordiska alfabetet som användes för att skriva.

Runsten: Ett stenblock med inristad text med runor, ofta rest till minne av en person.

Slingrande mönster: Mönster som ringlar eller vrider sig, ofta i form av djur eller växter.

Stordåd: En hjälteinsats eller något imponerande som någon har gjort.

Äventyrligt: Något spännande eller ovanligt som ofta innebär risk eller mod.

Visste du att:

Ordet bokstav kommer från runor som ristades på bokträ.
Runorna levde kvar långt efter att vårt alfabet infördes (i samband med kristendomens spridning på 1000-talet). På landsbygden i Sverige användes runor faktiskt ända in på 1800-talet.
De flesta runstenar som finns kvar i Sverige är från 1000-talet, när vikingatiden höll på att ta slut. Då började kristendomen bli vanlig i Norden, och det syns på stenarna. Många av dem har kors eller andra kristna kännetecken. Men det finns också runstenar från den tiden som berättar om asatron.
Runorna är en germansk uppfinning och tros ha inspirerats av bokstäverna i grekiska och latinska alfabetet. Men istället för rundade former, som var vanliga i södra Europa, hade runorna raka linjer. Det gjorde dem enklare att rista i trä, sten och ben, som var vanliga material i Norden.
Den äldsta runraden bestod av 24 tecken och användes fram till omkring 600-talet. Senare, under vikingatiden, kom en yngre runrad med 16 tecken, som användes i olika delar av Norden.
Det var inte vem som helst som kunde läsa och skriva runor. Det krävdes särskild kunskap, som ofta gick i arv från far till son i mäktiga familjer. De som behärskade konsten kallades för runmästare.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad kallades runalfabetet som vikingarna använde, och varför fick det det namnet?
Varför bestod runorna av raka eller vinklade streck?
Vilken funktion hade runstenar under vikingatiden?
Hur dekorerades många runstenar?
Varför ser vissa runinskrifter klumpiga eller barnsliga ut idag?
Vad är Rökstenen och varför är den känd?
Hur bevarades vikingarnas sagor när de inte skrev böcker?
Varför tog det så lång tid att skriva med runor jämfört med dagens sätt att skriva?

Litteratur:
Niel Price, Ask och Emblas barn. Vikingarnas historia, Bokförlaget Daidalos, 2025
Anna Lihammer, Vikingatidens härskare, Historiska Media, 2013
Catharina Ingelman-Sundberg, Boken om vikingarna, Prisma, 1998
Lars Berggren, En svensk historia från vikingatid till nutid, Studentlitteratur, 2009
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 1 - Från stenålder till vikingatid, Bonnier Lexikon AB, 1994
Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och adelns tid, Studentlitteratur, 2003